I slutet av juli 2017 öppnade Cindy Sherman upp sitt tidigare privata Instagram-konto. Hon bytte kontonamn från @misterfriedas_mom till @_cindysherman (det första namnet var en hyllning till hennes papegoja). Idag har hon 176 000 följare som det anstår konstvärldens Kim Kardashian (den riktiga Kim har betydligt fler).
Det finns något intressant med bildkonstnärers närvaro på bilddelningsappen. Här har vi ett teknologiskt verktyg som tycks vara gjort för just denna yrkesgrupp (om man nu kan använda en sådan term). Några använder det som konsthall, andra som en artist’s book och det vanligaste är att använda den som en öppen visuell dagbok. Oavsett är det huvudsakligen ett sätt att kommunicera – även om jag känner en konstnär som endast använder appen ”för filtrens skull” och har ett konto där han aldrig lägger upp några bilder.
Om Cindy Sherman har appen för filtrens skull vet jag inte, men jag skulle tro att de är för tama och insmickrande. De är designade för att försköna. När selfiens första dam tar sig an den digitala världen, är det inte de förprogrammerade filtren som hon använder, utan apparna Facetune, för att forma och omforma ansiktet, och Perfect365 samt YouCam Makeup, för att virtuellt applicera smink. Resultatet är extrema förvanskningar, ansikten som dragits till sin gräns, imploderat och smält. Och de går inte att missa i flödet.
I en intervju med Kevin Kelly, grundare och chefredaktör för Wired, så spår han att de digitala plattformarna vi idag använder till max är ett symtom på en virtuell värld som fortfarande är ung. Och som fortfarande lider av barnsjukdomar – som selfies. Han menar att med tiden så kommer hela fixeringen vid den smarta telefonen att upphöra. Och jag undrar om inte Shermans bilder är själva sinnebilden för att vi närmar oss slutet på en era. Bilder endast skapade för uppmärksamhet för den bildstressade nutidsmänniskan. Precis som Kim Kardashians. Men medan den ena vill ge oss en behaglig fantasi, så visar den andra på själva drivkraften som skapar dem.
Ända sedan Jacob Dahlgren startade sitt konto har han varit trogen sin idé: att låta olika personer kurera honom. Det är en utställning som jag tar del av varje gång han gör en uppdatering. Det är Jacob i helbild iförd en randig tröja i hemmet, på gatan, i skogen, på våren, på hösten, med eller utan barn. Det är lätt att känna igen. Han använder Instagram som ett offentligt rum för att visa sin konst. Men ibland blir konceptens monotoni alltför rigida. Det är som om mediets natur helt enkelt vill något annat. Det är som att det ska gå genom känslorna först för att landa i tanken, istället för det omvända. Något som han annars är bra på i det fysiska utställningsrummet.
Om sociala medier är dagböcker från början skapade för att läsas av andra (i högt tempo), så är ett inslag av spontanitet viktigt för att upprätthålla illusionen av äkthet.
Jag blev först ganska förvånad när det plötsligt började dyka upp bilder av ett annat slag på @_cindysherman. Jag trodde hon skulle vara sitt koncept troget, att hon skulle vara sitt välkända konstnärs-jag hela tiden, det vill säga använda sig själv som modell. Därför var det överraskande när hon visade bilder och filmsnuttar från Rolling Stones konsert i Paris (och många dessutom), den stora Dior-utställningen på Louvren eller nu senast de amerikanska hyllorna i en fransk matbutik. För om hennes porträtt är idémässigt genomtänkta, så är de andra bilderna det som jag kan se hos alla andra privatpersoner jag följer. Hon går, så att säga, från extraordinär till vanlig. Hon gör ju samma iakttagelser som vi andra: vilken himla bra konsert, vilken fin utställning, tänk att amerikansk mat är så onyttig. Hon går från att visa vad hon tänker till vad hon känner. Det verkade som jag fick lära känna henne lite.
Sara-Vide Ericson är selfie-generationens konstnär. Hon dokumenterar sitt liv genom kameran, för att sedan måla det. Kanske för att förstå det bättre, kanske för att det blir tydligare då? Lustigt nog stannar man upp längre inför ett avmålat fotografi än inför originalet. Kanske mer så idag än tidigare. Då blir det ännu mer intressant när hon fotograferar av de målade fotografierna för Instagram, som att de får återvända hem igen.
Men bland dessa kan hon liksom inte hålla sig, utan måste få visa när hon leker med hunden eller tapetserar om ett rum. Det är spontana bilder som aldrig är menade att bli konstverk, utan som bygger på stundens ingivelse. Och det är väl en känsla som vi nöjer oss med att känna, utan att förklara.
Jag är speciellt intresserad av bilderna i ett Instagram-flöde som sticker ut. De som inte fogar sig efter viljans makt, utan de som revolterar och motsäger den egna personen. Därför de faktiskt fördjupar kunskapen om personen och personens bildvärld. Därför världen inte är lineär och entydig.
Hade dessa konstnärers bilder varit utställda i ett fysiskt rum, säg en konsthall, hade de curerats och nagelfarits noggrant för att nå fram till en tydlig enhet. Men eftersom Instagram är var mans utställningsrum och alla sin egen curator, har den en lägre status. Alla blir liksom lite mer avslappande inför det hela och det ger plats för en bredare och djupare bild. För det är faktiskt vad en lekande hund eller en knappnålsstor Mick Jagger åstadkommer.
Framöver hoppas jag på flera spontana bilder från alla konstnärer i allmänhet och Cindy Sherman i synnerhet. Hennes konstnärskap är så starkt att det håller för det. Och det känns bra.