Konst i det offentliga rummet såsom monumentala skulpturer, permanenta väggmålningar eller gestaltade husfasader är idag en självklar del av konstscenen och stadsbilden. Men någonting har hänt med stadsbilden och konsten på senare år som röjer väg för nya uttryck och initiativ. Särskilt rörlig bild och fotografi liksom installationer bakom glas har tagit större plats i det offentliga rummet. Förlöst av pandemin, när vanliga konstrum höll stängt, och till följd av att många fönster, montrar, passager och fasader i stadsrummet har tömts, öppnar dessa tillfälliga ytor för konst liksom i förbigående. Under en rundvandring i Stockholm ovan och under jord kan man upptäcka nya och gamla visningsfönster. Vilka driver de olika projekten och vilka är ambitionerna? Hur fungerar de olika fönstren, skärmarna och montrarna som tillfälliga visningsrum?

På drygt 90 stationer i Stockholms tunnelbana finns skulpturer, mosaiker, målningar, ristningar och reliefer av 150 konstnärer. Konstväxlingar är ett program för tillfälliga utställningar på sju stationer: Fridhemsplan, Gärdet, Mariatorget, Odenplan, Slussen, Skanstull och Zinkensdamm. Ulrika Lublin, som projektleder Konstväxlingar, förklarar att formatet har vuxit fram som komplement till de permanenta gestaltningarna. När detta skrivs har en fotoserie av Erik Gustafsson kommit upp på Mariatorgets sammanlagt 16 konsttavlor.
– Gustafssons analoga foton ur serien Pause Between Thought and Action går i en inverterad röd- och gröntonad färgskala och samtalar med stationens gulbruna keramiska gestaltning från 60-talet. Det är något speciellt med fotografier i stort format på en offentlig plats som interagerar med sin omgivning, påpekar Lublin.

Mötet med konsten är på resans och trafikens villkor. En intressant bieffekt är att konsten på de här stationerna har trängt undan reklam och annonstavlor. På Skanstulls station visas sedan 2004 videokonst på fyra byggnadsintegrerade skärmar innanför spärrarna. Placeringen av de relativt små skärmarna kan upplevas som på en gång avskild och mitt i rusningen. Lublin framhåller att de konceptuellt ganska stränga ramarna kan vara en utmaning. Hon exemplifierar med Anna Kinboms verk Kick-Off Reality där konstnären befinner sig på en strand inbegripen i en sorts koreografi. Rörelserna, koncentrationen och den säregna humorn framträder däremot först om man ger verket tid. Lublin hoppas att den tillfälliga konsten kan bidra till att demokratisera och fördjupa kunskapen om konst.
– Jag ser på Konstväxlingar som fönster ut mot en annan verklighet. Konsten i offentligheten markerar det gemensamma; torg, passager, tunnelbaneplattformar, demokratiska ytor som vi transporteras genom dagligen. Konsten i sådana här ytor blir också ett slags noder och vägvisare.

Min observation är att visningsrummen bakom existerande fönster och montrar i stadsrummet ger konsten utrymme långt bortom fönster och speglar, liksom bortom vita kuben och alla skärmar som omger oss. De aktiverar en gråzon för konst en passage. Betraktaren i dessa underjordiska eller nattliga miljöer rör sig förbi konst som skiljer sig från reklam, storstadsbrus och flimmer, ibland omärkligt, ibland tvärt.

Kuratorn och skribenten Jenny Danielsson tillsammans med konstnären och teknikern Max Ronnersjö driver Kl. 9 som består av ett skyltfönster i gången under Birger Jarlsgatan. Kl. 9 lånar sitt namn från K G Bejemarks trärelief från 1965 som är placerad kring en pelare bredvid. Den tillfälliga konsten i montern anknyter på så sätt direkt till befintlig permanent konst. Kl. 9 startade i januari 2021 och kommer att visa utställningar i montern under hela 2022. Klockslaget fungerar som ett lika vardagligt som poetiskt motiv:

– Vi fortsätter efter inövat koncept och presenterar en ny utställning tillsammans med konstnären första måndagen i varje månad mellan klockan 9 och 10 på morgonen.
Förutom det finns enligt Danielsson och Ronnersjö ingen uttalad idé eller agenda om vad som ska visas, de sätter programmet efter eget tycke. Varje utställning beskrivs som ett utbyte mellan den egna och konstnärernas insats. Danielsson trivs med och drivs av att vara länken mellan konsten och konstnärerna å ena sidan, och pressen och publiken å andra sidan. Idén kring konst i skyltfönster hade funnits ett tag och olika omständigheter ledde till nuvarande monter på Östermalm som stod tom. Öppenheten, tillgängligheten och det unika utrymmet kännetecknar Kl. 9 liksom en stor spännvidd av konstnärliga uttryck.

Kl. 9: 1) Alvaro Campo, Untitled. 2-3) Alina Rentsch & Danae Valenza, The direction from which the clouds come.

– Jag hoppas att konsten ska få ett större utrymme – i den offentliga debatten och i stadsrummet. Konst är en utmärkt katalysator för diskussion och jag tror på samtalet i alla dess former, menar Danielsson.

Galleri Toll ryms i en monter i gången till Ropstens tunnelbanestation och startades av konstnären Maria Toll hösten 2018 efter examen från Bergen Konsthögskola. Med tanke på att platsen föddes ur en oro över svårigheten att etablera sig som konstnär, hör Galleri Toll till en klart dynamisk del av Stockholms icke-kommersiella konstscen med sina över 40 utställningar i bagaget. Toll framhåller en mångskiktad synergieffekt: dels som ett sätt att visa konst för förbipasserande i deras vardag, dels som en möjlighet att kunna ställa ut nyutexaminerade konstnärer ur sin egen generation. Toll ser inte sig själv som gallerist eller kurator, utan som en konstnär som också gör kuratoriska projekt.

– Målet med montern är att det ska vara en prövande plats. Jag vill ge en möjlighet till konstnären att pröva något för en större publik på en offentlig plats. För de flesta är det en utmaning att ens ställa ut i montern för att det är ett så litet rum men samtidigt också så stort i och med placeringen i den långa korridoren, skriver Toll.

Den experimentella energin märks i det ofta lättsamma och generösa anslaget med rumssnåla installationer av objekt, måleri och skulptur. Varje utställning pågår i tre veckor vilket innebär en potentiellt stor publik men några besökstal finns av förklarliga skäl inte för något av fönster- eller montergallerierna. Galleri Toll fyller även en social funktion enligt Toll:

– Ropsten som station och Hjorthagen som område har en familjär stämning. Alla känner inte alla men man känner åtminstone igen varandra. Det ligger lite i utkanten av Stockholm men är ändå innanför tullarna. Det gör att de som faktiskt ser utställningen i sin vardag är de som bor eller arbetar i området vilket gör det till deras galleri i någon mening. Ofta är folk väldigt nyfikna på vad det ska bli och pratar gärna när jag och konstnären förbereder en ny utställning.

Från fönstret bakom Nimrodsgatans busshållplats i Hjorthagen visar ateljékollektivet Bibliotek-a under januari och februari 2022 Night Tales, en serie filmvisningar för väntande trafikanter. Fönstret som liknar många andra fönster i kvarteret fungerar som ateljékollektivets gränssnitt i Ropstens gamla bibliotek, en viktig referenspunkt för Hjorthagens invånare sedan 1959. Sedan inflyttningen 2021 har kollektivet värnat om och vidareutvecklat bibliotekets karaktär genom konstnärliga utbyten.

Ateljéföreningen Bibliotek-a: 1) Force Majeure, Gabriella Hirst (2016). Kapitel IV av Night Tales, Bibliotek-a, Februari 2022, dokumenterat av Chiara Bugatti. 2) I Myth You, Sebastian Moske (2020) vid Nimrodsgatan busshållplats. Kapitel II av Night Tales, Bibliotek-a, Januari 2022, dokumentation Alexandra Larsson Jacobson.

– Konst förväntas presenteras och bemötas på ett visst sätt men vi är övertygade om att många berikande utbyten sker inom mer informella sammanhang: en promenad i området, en bit mat på en bar eller i väntan på en buss. Genom vår verksamhet har vi börjat utforska potentialen i dessa typer av möten och utvecklat en fascination för konstupplevelser som sker genom överraskning eller även genom besvikelse, skriver Chiara Bugatti och Josef Jägnefält.

Fönstret beskrivs både som en projektionsyta och symbolisk öppning utåt för Bibliotek-a och en chans att överraska förbipasserande och busshållplatsbesökarna med filmvisning. Flera gånger nämns begreppet gåva, som i deras tappning betyder mer än att konsten är gratis.

– Känner du igen den där glädjen av att få en oväntad, prestigelös, kanske lite fult inslagen present? Night Tales största ambition är att efterlikna en sådan gåva, skriver Bugatti och Jägnefält.

Liksom Galleri Toll öppnar det konstnärsdrivna anslaget för en sorts närhetsprincip där det sociala, informella och tillfälliga spelar en viktig roll. Boende i samma hus och i grannskapet har blivit nyfikna på kollektivets verksamhet genom Night Tales. Hittills har Bibliotek-a visat korta filmer av en rad svenska och internationella konstnärer. Under visningsdagarna finns filmerna även tillgängliga via länk på hemsidan.

“I skyltfönstret på Kungstensgatan27 visas platsspecifika konstinstallationer” – så sammanfattar fönstergalleriet sin verksamhet kort och koncist på Instagram. Varken gästlistor eller annan marknadsföring behövs för att samla besökare till mindre folkfester på Vasastans fönstergalleri under vernissagerna. Ombyggnaden av en butikslokal i markplan resulterade i en tom yta på 4 kvm och ett stort fönster ut mot gatan. Två dåvarande hyresgäster fick tillgång till fönstret samt el och värme av hyresvärden för att visa konst. Kungstensgatan27 drivs helt ideellt utan någon finansiering. Det ger en dubbel icke-kommersiell effekt: varken arrangören eller konstnären får betalt, samtidigt håller man fönstret med centralt läge aktivt fritt från just reklam. Skyltfönstrets traditionella funktion som “butikens ansikte utåt” vänds här ut och in.

Kungstensgatan27: 1) k27.1, Vernissage för Relationshandlingar av Erik Lindberg augusti 2019. 2) k27:2, En midsommarnattsdröm av Emilia Sundqvist och Maria Johanson 2021. 3) k27.4, Rya av Vega Määttä Siltberg. Fönstret CFF, 4-5) Ulf Lundin.

Även Kungstensgatan27 riktar sig till slumpvist eller rutinmässigt förbipasserande. Många konstnärer sägs uppskatta att arbeta i ett avgränsat rum med dess direkta relation till gatan, staden och medborgarna. Rummets speciella högsmala form öppnar upp för att arbeta just med rymd och höjd liksom med färg och ljussättning under de mörkare årstiderna. Fönstret ställer vissa krav på underhållsfria och obevakade utställningar i upp till 2 månader. Ett projekt som innehöll akvarium, vatten, växter och teknik under sommarhalvåret ledde till fukt och kondens men gav intressanta visuella effekter. Det har även ställts ut filmer och videoverk specifikt för rummet men utan ljud med hänsyn till de boende och krävande tekniskt underhåll. Det finns ingen uttalad agenda men de har fått höra att fönstret har en internationell och urban känsla, att det är “lite osvenskt, avskalat, direkt och enkelt”. På frågan om hur de ser på framtiden för fönster som visningsplats svarar Tim Gustafsson, Edith Lalander Malmsten och Gustaf Helsing så här:

– Vi hoppas och tror att vi kommer att se mer av det, i och med butiksdöden och att behovet av konst och kultur är ständigt närvarande. Vi tror även att andra okonventionella visningsplatser kommer att växa fram som kanske rör sig i motsatt riktning, bort från det publika mot det ännu mer intima och fysiska, något som såklart skulle kunna undersökas i relation till fönstret.

Kristyna Müller från Centrum för fotografi berättar att utställningsytan Fönstret i de nyinflyttade lokalerna på Bjurholmsplan har väckt stort intresse, inte minst från sökande bland medlemmarna. Fönstret angränsar till en park i ett lugnt kvarter där varken reklam, trafik eller mycket folk stör upplevelsen, vilket öppnar för relativt intima eller lågmälda verk.

– Jag tror att de nya platserna har tillkommit på grund av att en möjlighet öppnats upp, men också självklart som ett sätt att nå ut till en bredare publik. Jag uppskattar framför allt den dygnet-runt-öppna aspekten, att konsten är tillgänglig hela tiden för den som passerar förbi.

CFF planerar för ca 10 utställningar i Fönstret som väljs ut genom ett open call med målet att skapa nya möjligheter för medlemmarna. Konstnären David Larsson har skapat en flexibel, enkel och estetiskt tilltalande utställningskonstruktion. Müller tror att det stora intresset kan bero på en stor önskan om att ställa ut och att fotografer tilltalas av det enkla formatet. Under urvalet bland förslagen utkristalliserades tydligt hur sökande har tänkt in just platsen och formatet, liksom skala, material och betraktaren. Under året visas många olika koncept och typer av verk, alltifrån video, ljuslådor, till små och stora bilder. Rörlig bild fungerar mycket bra i fönstret enligt Müller, som exemplifierar med ett verk av Ulf Lundin som bildar ett intensivt möte i ögonhöjd och tvingar den som passerar att stanna till och betrakta och även att bli betraktad.

– Jag hoppas att vårt fönster kan bli en yta där fotografen kan ha modet att visa ett ofärdigt projekt för att se hur det beter sig utanför en vit kub, ateljén eller bildskärmen, testa format man inte har provat innan, något som helt enkelt skiljer sig från ens vanliga praktik. Jag tror också det är ett perspektiv som kan uppskattas av den förbipasserande, man vet inte vad man ska förvänta sig helt enkelt, avslutar Kristyna Müller.

Några av Stockholms största visningsfönster finns på centrala fasadklädda och storskaliga LED-skärmar som normalt används kommersiellt som starkt lysande annonstavlor. I vår skärmtäta tillvaro har vi vant oss vid fasader som skapar sin egen bildyta mitt i stadsrummet. Stockholm konst har i dialog med företaget Atracta som ansvarar för driften fått i gång ett curatoriellt samarbetsprojekt med titeln Konstpaus. På LED-fasader vid Stureplan, i korsningen Kungsgatan/Sveavägen och längst upp på Katarinahissen visas sedan 2020 regelbundet rörlig bildkonst i korta format.

Konstpaus: Stockholm konst, Anneè Olofsson, 1) Karoshi, Kungsgatan/Sveavägen, 2) The thrill is gone, Katarinahissen 3) Under a Serpent Sun Stureplan.

– Pausen i vårt projekt syftar till en tanke- och känslopaus från reklamens kommersiella budskap. Och en paus i vår egen rörelse från A till B, skriver Frida Cornell och Stefan Otto, kuratorerna för Konstpaus.

Skärmarnas ständiga bildflöde har gjort stadens invånare mottagliga för konst, just som ett avbrott i flimret. Att konsten delar utrymme med reklamen och är maximalt exponerad gör att den kan upptäckas när man minst anar det, på väg genom stan, i väntan på en buss, som trafikant eller flanör. Tack vare ljusstark LED-teknik kan man drabbas av konsten även dagtid. Publiken har hittills varit uteslutande positiv. Konstnärer får sällan ta så stora ytor i anspråk och många har vittnat om att det händer något när skalan förskjuts. Konstpaus var visat ett brett spektrum av uttryck, från animerade till mer narrativa inslag.

– En fråga vi hela tiden ställer oss är hur vi tänjer gränserna, hur kan vi träna ögat och tanken? Utmana de snabbt förbipasserande? Respektfullt givetvis, men gärna med humor.

Cornell och Otto minns vilket rabalder det blev när flera fick för sig att det var ett frireligiöst budskap som visades i Niki Lindroth von Bahrs film Något att minnas på Katarinahissens skärmar, samtidigt som de vanliga frireligiösa predikarna försökte frälsa tunnelbaneresenärer på Slussplan. En bildteater i trafikmiljö.

– Vi lever i en visuell tidsålder och mängden skärmar och nya rum och platser för att kommunicera och visa konst kommer bara att öka. Att blicka in i Anneè Olofssons sprakande ögon i The Thrill is Gone på Katarinahissen (fram till 18 mars 2022) påminner oss inte bara om det vi inte längre har, utan också om det som kan komma efter, avslutar Cornell och Otto.

I de ovan presenterade nya visningsplatserna tycks den fönsterlösa vita kuben ha inverterats mot en sorts rumssnåla fönster. Det är lätt att associera till tittskåp, wunderkammer, panoptikon eller annan typ av slutna behållare för ting av varierande slag och skala, att beundra hemma i samlarens privata sfär. En viktig och avgörande aspekt här är däremot kontakten med stadsrummet, att mötet med konsten sker utomhus eller underjordiskt i offentligheten. Alla framhäver att det sänker tröskeln – utanför är det nya innanför, stadsrummet det nya konstrummet.

Timo Menke är konstnär och har undervisat som lektor vid institutionen för konst på Konstfack 2004-2014. Han är även verksam på Filmform med arkivering och distribution av film och videokonst.