Pentti Sammallahti, från Des oiseaux: 1) Przeworsk, Poland, 2005, 2) Kitakata-Shi, Japan, 2005,
3) Helsinki, Finland, 2002, 4) Delhi, India, 1999, 5) Des oiseaux (Éditions Xavier Barral, 2018).
Det vackras position i fotografiet är lite obekväm. Egentligen talas det inte så ofta om det, men ibland ses det som en motsats till personligt och berörande. Det vackra utmanar och provocerar sällan. Säger man att en bild är dekorativ är det direkt förolämpande.
Den amerikanske fotografen och författaren Robert Adams berör ämnet när han i boken Beauty in Photography beskriver hur han som ung sett det vackra som irrelevant.
“Beauty seemed to me then an obsolete word, appropriate to urns and the dead inside them; what had the term to do with the realities of this century?”
Han fortsätter dock med att berätta om hur han omprövat sin uppfattning, och trots allt börjat se det vackra som oundvikligt i all konst.
“Why is Form beautiful? Because, I think, it helps us meet our worst fear, the suspicion that life may be chaos and that therefore our suffering is without meaning.”
Det välkomponerade verket ger alltså tröst och trygghet genom att ge ordning i en svårbegriplig värld. Här tänker jag på Pentti Sammallahtis fotografiska arbete. Han är en mästare på att hantera det vackra, ofta nära gränsen till det perfekta, där inte mycket finns för betraktaren att tillägga. Det är svårt att finna själsligt mörker, men jag tror det vore en missuppfattning att säga att djup saknas. Robert Adams resonerar vidare:
“How, more specifically, does art reveal Beauty, or Form? Like philosophy it abstracts. Art simplifies. It is never exactly equal to life. In the visual arts, this careful sorting out in favor of order is called composition, and most artists know its primacy.”
När jag nyss börjat kalla mig fotograf fick jag av en vän och mentor personliga rekommendationer baserade på mitt sätt att vara och fotografera. Han gav en hård match, uppmanade till mer självutlämnande och mod att gå närmare, men pekade också ut Pentti Sammallahti som en fotograf av samma temperament att sätta mig in i. Sammallahti har funnits i bakgrunden av mitt medvetande sedan tonåren, men med åren har jag mer och mer insett att rekommendationen var träffsäker. Jag finner ett skäl i min egen bakgrund inom musiken, där jag liksom de flesta västerländska körsångare alltid återkommit till Johann Sebastian Bachs musik. Det handlar om musik som ofta är trallvänlig och tillgänglig och spelar roll i de högtider som markerar livets och tidens gång – de flesta kan humma med i Jesu bleibet meine Freude och dras med i dramatiken i Matteuspassionens koraler och arior. Ändå håller de över sekler utan att tjatas ut. Jag tror att det har att göra med att musiken har mejslats fram med matematisk precision och står på en grund av djup komplexitet. Inte heller här finns något för fantasin att lägga till – verken är perfekta, bara att ta in. I radiodokumentären ”Matteuspassionens dolda rum” av Berit Nygren, beskrivs några av de beslut som tycks ha tagits för att bygga upp det stora kör- och orkesterverket, många av dem matematiska och med strävan efter fullständig symmetri som ansågs spegla universums perfekta skapelse. Jag finner att jag ser Sammallahtis fotografier på ungefär samma sätt som jag lyssnar på Bach. På ytan är de lättillgängliga och varje fotografi skulle passa i vilket rum som helst. Samtidigt är de nästan ofattbart precisa i komposition och timing och med fantastiskt ljus.
Des Oiseaux är en serie böcker som ges ut av förlaget Atelier EXB. Av de hittills elva fotograferna de publicerat i serien är Pentti Sammallahti en. Hos honom rör det sig inte om närstudier av sällsynta arter. Istället är det vanliga fåglar, oviktigt vilken typ, som utgör ibland mycket små men helt betydelsebärande element i en större, komplex komposition.
Visst är fåglar mytologiska superarketyper – de fornnordiska budbärarkorparna Hugin och Munin och den självantändande och pånyttfödda Fenix från flera trossystem runt Medelhavet, samt den mer världsliga fredsduvan är bara några exempel. Någon tydlig sådan allegori finns inte hos Sammallahti. Ändå berättar fåglarna något, ofta med en underfundig ton. Omslagets flygande, tätt sammanhållna flock bildar en krona av fåglar till den torra trädstam där sex fåglar sitter. I en annan bild sitter två fåglar uppflugna på elledningar som i ett samtal över jordbrukslandskapet. Fyra avlägsna fåglar i flykt i ett hörn, en stillastående häst i det motsatta. En fågel ser ut att läxa upp en hund som hänger med huvudet. I vissa bilder får man leta efter fåglarna. Fotografen har tagit ett steg tillbaka och låter oss betrakta en förunderlig värld. Den meditativa och analyserande precisionen står i kontrast mot en annan fotograf som ofta riktat kameran mot fåglar. Mexikanska Graciela Iturbide står med boken Pájaros för en samling energiska och yviga fotografier komponerade mer från höften och inte sällan med rörelseoskärpa. Här tas vi rakt in i händelserna, och får en mer antropologisk förståelse av människans inte alltid särskilt smickrande förhållande till fåglar. Saklighet före romantik, mer prosa än poesi, mer folksång än fuga.
Många, framförallt engelskspråkiga fotografer, är noga med att säga att tala om “making pictures”, i motsats till “taking pictures”. Att göra istället för att ta. Det är i mitt tycke en lite ängslig strävan efter att hävda en förmodad underdogställning gentemot andra konstformer. Pentti Sammallahti avsäger sig denna agens och talar istället om att han tar emot sina bilder. Jag har inte hört honom säga från vem eller vad – omständigheterna och turen? Hans bilder vore omöjliga att förutspå och planera och kräver istället fullständig öppenhet och beredskap. Det är ett samtidigt ödmjukt och självsäkert sätt att se det. Kanske är det också skälet till en konsekvent vägran att kalla sig professionell, eller att begränsa upplagor som kunde driva upp priser men göra verken tillgängliga för färre. Hos Bach finns ingen tvekan om var impulsen att komponera kommer ifrån. Han måste visserligen ha sett sig som en god hantverkare, men framför allt som en kanal för det gudomliga. “Jag spelar musiken som den är skriven, men det är Gud som gör musiken”, ska han ha sagt. “Jesu juva” – “Jesus hjälp mig” står det ofta i början av partituren och Soli Deo Gloria – åt Gud allena äran – i slutet när han tagit sig igenom verket. Inga applåder för orkester, kör och kompositör alltså.
Det amerikanska fotografparet Alex Webb och Rebecca Norris Webb beskriver sitt arbete med fotoböcker i termer av musik: en stor bok är en symfoni, en liten en sonat. Mycket faller på plats för mig med vetskapen att Pentti Sammallahtis akademiska bakgrund är inom matematik, musikteori och konsthistoria. Bilderna har tagits, eller som han själv menar emottagits, på många platser i världen. Formaten är flera och växlar mellan Wideluxens vidvinkliga panorama och Rolleiflexens kvadrat. Ändå hänger allt samman. Yttre gemensamma nämnare är de ofta karga miljöerna och det mycket konsekventa mörkrumsarbetet, och förstås det unika seendet. Pentti Sammallahtis Des oiseaux är som variationer över ett tema. Den närmaste parallellen hos Bach skulle vara Fugans konst, där gränserna för hur mycket kan man variera ett tema sträcks ut maximalt.