Ett signum för fotografiet, såväl ur ett konstnärligt som ett dokumentärt perspektiv, är den ovedersägliga relationen till verkligheten. Det faktum, att man som fotograf och/eller konstnär inom det fotografiska mediet, alltid måste förhålla sig rent praktiskt till verkligheten, de yttre förhållandena, är för mig den kanske största tjusningen med kameran som verktyg? Den fotografiska bilden som uttrycksmedel handlar egentligen lika mycket om att välja vad betraktaren skall se, som vad den inte skall se, lika mycket om att visa upp och blottlägga ett objekt som att dölja eller maskera det. Det du arbetar med är alltid konkret befintligt. Kameran och bildbearbetningen blir omskapandet av eller kanske formuleringen av den egna skärvan av historien, ett synliggörande av en upplevelse, erfarenhet, känsla. På så vis rymmer bildskapande ett stort mått av ansvar, kanske till och med en sorts skyldighet att förmedla den där lilla avgörande detaljen, den saknade pusselbiten, eller den överväldigande komplexiteten i de stora viddernas helhetsperspektiv. Även idag med oändliga möjligheter att förhållandevis enkelt lägga samman, retuschera och förändra ursprungsbilden och på så vis skapa en fiktiv verklighet, finns något av fotografiets omutliga återgivande av omvärlden kvar, om inte i själva bilden, så i vår upplevelse och tolkning av den.

Frågan som kvarstår i den sedan länge ältade diskussionen om fotografiets sanningshalt och värde som bevismaterial eller dokumentation är, i mina ögon, mer en fråga om berättelsen vi lyfter fram, än den specifika återgivningen. All information vi människor processar passerar en mängd filter som handlar om vinkling och frågeställning lika mycket som om framställningens objekt. Är det som ligger utanför skärpan, eller som redan vid fotograferingsögonblicket (inhämtandet av informationen) sållats bort en förvanskning eller ett förtydligande av fokuspunkten?  I vilken grad bestyrker eller undergräver det bortvalda eller outsagda bildens eller påståendets sanningshalt? Handlar det kanske mer om avsikten bakom bilden/påståendet, än om det vi ser eller inte ser? För hur är det egentligen, formas budskapet mer av mottagaren eller av avsändaren? Som avsändare, som fotograf eller debattör, kan du ju aldrig på förhand med säkerhet veta hur det du förmedlar skall uppfattas? Ju öppnare ett bildspråk är, ju större utrymme för misstolkningar eller avsiktliga vantolkningar... samtidigt som just det fenomenet, att en bild kan vara öppen i sitt påstående, att den kan visa ett mått av ödmjukhet parallellt med en fullkomlig obändighet, innebär att den kan nå längre. Bilden som förmedlar en oväntad sida av en vardaglig, eller skrämmande händelse, kan öppna dörren till också den motvillige betraktarens tankevärld på glänt. Den kan delge en annan tolkning av världen som möjliggör ett ifrågasättande av det allmängiltiga, slentrianmässigt accepterade. Bildens skönhet eller förföriska ingredienser som väcker en nyfikenhet eller förvåning, kan få oss att sänka gardet och ta till oss ett budskap som vi kanske normalt känner oss hotade av.

Redan under fosterstadiet börjar vår hörsel att utvecklas och fostrets språkcentra anpassas till det språk som talas av modern och människorna i hennes närhet. Språkforskare har visat hur spädbarnsjoller följer den omgivande språkmelodin långt innan de ens börjar närma sig vad vi normalt kallar ett språk. Intressant i sammanhanget är också att om inte viktigare, så minst lika viktigt, vid tillägnandet av ett språk är det som sker i det tysta, ouppmärksammat men fullkomligt centralt för förståelsen av det talade ordet: nämligen brusreduceringen, bortsållandet av onödiga biljud och individuella särdrag utan betydelse eller för att använda bildspråk: valet av fokuspunkt. Om vi tillmätte alla ljud omkring oss samma betydelse, skulle vi troligen knappast kunna förstå våra allra närmaste familjemedlemmar – än mindre främmande människor. Jag tänker att hela livet fortsätter vi den resan, från förståelsen av de olika orden till vägandet av relevansen och giltigheten i budskapet de formulerar. Detsamma gäller bilder och bildspråk i högsta grad, men också forskning i allmänhet. Skall du ta med allt, tappar det du undersöker fokus och blir både omständligt, svårt och otydligt för den som skall ta in informationen. Om du däremot lyckas lyfta fram och betona den där betydelsebärande skärvan av verkligheten och förtydliga den för betraktaren genom skärpedjup och centrering, kan berättelsen på allvar få ta plats och budskapet nå fram även till den initialt ointresserade.

Sanna Kannistos bilder är på sätt och vis själva sinnebilden för brusreducering och fokus. Med oändligt tålamod och försiktigt närmande till fåglarna hon fotograferar, skapar hon bilder som återger och tydliggör de små delarna av helheten. I nära samarbete med naturvetenskapliga forskare på fågelstationer runt om i världen skapar hon möten med dessa fågelindivider. Genom väntan och ännu mera väntan fångar hon mötet, det ömsesidiga betraktandet, i sin vita fältstudio av tyg. I samklang med forskarnas studier är hennes bilder som en blandning av exakta och distinkta vetenskapliga illustrationer, ett vetenskapligt detaljarbete i sig och den konstnärliga illusionen om den förgängliga, flyktiga och oändligt åtråvärda skönheten i fågeldräkt. I utställningen Observing Eye, samsas fågelbilderna med kollage av bilder på hotade biotoper och inklippta faktatexter om förlusten av biologisk mångfald, hur fåglar och insekter, dessa luftens underverk försvinner med skrämmande hastighet. Bilderna blir en önskan att bevara genom dokumentation, att uppmärksamma genom intresseväckande och en förhoppning om att vi betraktares känslor, genom insynen i denna, de små detaljernas förunderligt vackra och sköra värld, skall röras och skapa fröet till förändrat beteende.

Olafur Eliasson, ur: The glacier melt series 1999/2019. 30 C-prints, each 31 x 91 x 2.4 cm. Par 1-2) Fláajökull 1999 och 2019. Par 3-4) Krossárjökull 1999 och 2019. Par 5-6) Rótarjökull 1999 och 2019.Courtesy of the artist; neugerriemschneider, Berlin; Tanya Bonakdar Gallery, New York / Los
Angeles © 2019 Olafur Eliasson

När vi dagligen överöses med akuta budskap och hotbilder, katastrofer och deterministiska varningar på såväl lokal som global nivå, känns det ibland som att sitta med ett otränat språköra och försöka sondera det överväldigande bruset av röster och språk omkring oss. Lite tänker jag, som när man som barn lyckades vrida vredet på radion så den hamnade mellan olika kanaler, gärna både lång- och kortvåg och överlappande kunde höra ljudmelodier av både olika röster, språk och musik som i ett sammelsurium tonade in och ut i olika styrka och budskapsmässigt inte lyckades förmedla annat än spridda ord lösryckta ur all form av sammanhang. Det är i situationens ogripbarhet, tänker jag, som vi känner oss trängda och maktlösa och ger utrymme åt företeelser som fake news, eller fakta resistens. Det är för mycket alarmerande information att ta in... kanske har världen blivit både för stor och för nära, för påtaglig och abstrakt på en gång för att vi skall orka eller klara av att relatera till den...? Kanske allra helst när budskapen vi nås av oftast är så mörka? Vi får höra hur isarna smälter, hur flyktingar drunknar, hur miljöförstörelsen sprider sig, antibiotikaresistensen ökar, naturresurserna uttöms, koldioxiden i atmosfären når allt orimligare nivåer... Det talas om åtgärder och mål, att vi måste- medan den genomgripande upplevelsen är att den samhälleliga rörelsen går i motsatt riktning. Och vad det i sin tur innebär tolkas ur miljarder olika mänskliga perspektiv och personliga vinklingar och bakgrunder. Hotet blir inte bara ett hot om vad som händer om vi inte gör något utan ett hot om vad som händer om vi börjar göra något... den personliga lilla skärvan av verkligheten, mitt privata språkrum av betydelsebärande ljud och bilder hotas att rubbas... och det skrämmer.

Olafur Eliasson berättar i en intervju om The glacier melt series 1999/2019, hur han efter tjugo år återvänder till glaciärer han fotade 1999 på Island för att ta nya bilder. Han och piloten cirklar runt, runt området och försöker lokalisera platsen, i tron om att de hamnat fel, tills de tvingas inse att det är glaciären som har försvunnit. Samma sak upprepas med alla glaciärer han fotade 1999 och projektet omformas till något annat än han först hade tänkt. För berättelsen tar sin början i en tid då klimatförändringarna fortfarande var ganska obemärkta, inte okända, men ohörda. Då, när projektet började, beskriver Olafur, handlade det mer om isens väldighet, dess orubbliga massa bortom tid och rum, bortom mänsklig påverkan. Vid återkomsten efter tjugo år griper det förändrade landskapet in och berättar en annan historia.

I bilder om par, en från 1999 och en från 2019 blir serien ett dokument om förändringen som sker i det tysta. Om väldiga glaciärisar som krymper ihop och tar slut. Avsmältningen går så långsamt att vi egentligen inte märker vad som sker förrän vi ställer det i relation till det förgångna. Samtidigt går den alarmerande snabbt om vi betänker hur länge glaciärerna existerat. Den mänskliga måttstocken fallerar i de stora världsomspännande perspektiven. Den ständiga rörelsen att bredda synfältet och att smala ner det, zooma ut och zooma in, vidvinkel och tele, övergripande och närgående. Olafurs konstnärskap stannar inte vid bilderna, engagemanget stannar inte vid berättandet, han drar igång projekt som går utanför bildserien, som engagerar, inkluderar och förändrar.

Jag tror att det är genom sin utforskande frihet som den konstnärliga bilden verkligen kan göra skillnad? Som konstnär kan du både anamma och ställa dig utanför mediebruset och de påträngande vetenskapliga rönen. Du kan välja ut en bild. En berättelse. Ett projekt. Du kan lyfta fram en detalj av de tusen och åter tusen existerande och genom att ge den sin alldeles speciella plats och tydlighet göra den allmängiltig för alla de andra – samtidigt som den ställer sig lite vid sidan om. Erbjuder ett utrymme att mötas. Där motsättningarna inte behöver kommenteras utan vi blir det vi är, mänskliga varelser i relation till varandra och den värld vi bebor. Någonting händer.

Det finns så oändligt många sätt att utforska världen och så oändligt många sätt att berätta om det man funnit. Hur närmar vi oss motivet som fotografer, konstnärer eller berättare... men också; hur närmar vi oss som betraktare... fast kanske ännu viktigare: vad händer i mötet berättaren-bilden-betraktaren och hur går vi vidare efteråt? Vad bär vi med oss och vad har vi som deltar i mötet förändrat genom det? Det är nog en långsam resa, men den måste göras och den sker hela tiden överallt, det är hoppingivande.

Maria Friberg, Belongings. Copyright Maria Friberg

En enda bild kan tydliggöra det vansinniga i det som är vardagsmat, fast vi kanske aldrig sett det, eller ägnat det en tanke... som i Maria Fribergs bild: Belongings av en liten pojke som sitter högst uppe på ett berg av leksaker – av sina leksaker –. Vi blir bergsbestigare som klättrar över våra samlade ägodelar och plötsligt blir det så oemotsägligt tydligt, detta konsumtionsvansinne som kommer dränka oss i prylar när luften vi andas tagit slut... Jag kan skratta åt det absurda i pojken på leksaksberget, men bilden är samtidigt ett slag i solarplexus som gör mig svarslös. Som tvingar mig se mitt eget vansinniga överflöd i vitögat och att även se förnekelsen. Det går inte längre att ignorera vilken värld vi skapar omkring oss, eller vilka värden vi försvarar när vi hävdar att vi inte kan backa från konsumtionssamhället... eller att det är på den ständigt ökande konsumtionen välfärden vilar. Maria behöver inte säga det med ord. Hon behöver inte lämna några ytterligare kommentarer, för detta berg av färgglada leksaker i plast säger tydligare än några ord vad det är frågan om. Maria Friberg konstruerar en bild, väl avgränsad i en studie, hon har assistenter och fotografer som hjälper henne att fånga det hon redan sett inuti sitt huvud, hon gör en tanke till bild och delger världen den. En bild. Det behövs bara just den. En serie skulle snarare ha reducerat budskapet än stärkt det.

Helt annorlunda då Stefan Bladhs sätt att närma sig deltagarna i sin bildvärld, medskaparna i berättelsen han återger... Här handlar det inte om att skapa en bild av en vision man har med sig från början, utan att genom ett långsamt, respektfullt och ödmjukt närmande till en annan människas vardag och verklighet, skapa en gemensam plattform. Visa upp det allmänmänskliga bortom det kolonialistiska raster av endera nedlåtenhet eller medömkan som genast bygger upp ett vi och de. Han reser till Turkiet som ung ambitiös fotograf och lär känna en nomadfamilj som lever under broarna. Blir inbjuden att dela deras vardag, att sova där de sover och äta det de äter. Han börjar lära sig språket, han talar med dem, han fotograferar och han återvänder gång på gång. De flyttar, de blir bortjagade och förföljda, men de lyckas hålla kontakten och bilderna i projektet The Family växer fram och tar form. Det är vackra, mestadels svartvita bilder som kommer nära, mycket nära, och samtidigt omfattar de stora övergripande dragen i den värld familjen befinner sig i. Det är vår värld. Plötsligt blir det tydligt. Vi sitter där på våra berg av belongings och låtsas att det är något annat vi ser, någon annan. Men det är faktiskt vår egen familj vi ser, det är bara en annan sida i boken. Inte minst idag när också vi i de rika nordiska länderna dagligen möts av de framsträckta händerna, av ett please på tunnelbanan, är det så oändligt viktigt att ta till sig det ytterst mänskliga i alla människor. Skillnaden är inte så stor, det är förutsättningarna som skiljer oss, och även om det finns många bortförklaringar, finns det faktiskt inga ursäkter att vissa har mer än de kan omfatta och andra ingenting... eller nästan ingenting.

Vilket perspektiv skall vi betrakta världen ur? Blir en sanning mindre sann om man väljer ett specifikt perspektiv eller blir den tydligare? Och hur förhåller vi oss till dem som väljer ett perspektiv som så fundamentalt skiljer sig från vårt eget att vi överhuvudtaget inte kan ta oss till det? Jag vill nog gärna säga att vi måste förhålla oss till sanningen utifrån ett empiriskt underlag. Det går inte att tillmäta alla sanningar samma värde, eller att säga att jag tycker så här och det har jag rätt till – och sedan mena att det även i ett offentligt sammanhang skall tillmätas samma värde som ett dokumenterat eller vetenskapligt underbyggt påstående. I en värld där obestyrkta budskap och baktaleri sprids obegränsat över etern på någon sekund genom ett knapptryck, en fingerlätt rörelse över en skärm, blir frågan om sanningshalten i påståenden av alla motstridiga slag, per automatik central för vår världsbild. Vilken sanning väljer du att lyssna på? Vilket perspektiv betraktar du din tillvaro ur och vad har du att vinna eller förlora på att släppa in en annan bild av världen?

Pia Siri Isaksson är ansvarig utgivare för VERK tidskrift samt skribent, konstnär/fotograf och miljövetare. Hon har en BA (Hons) i Fine Art Photography från Glasgow School of Art och en MSci i Miljö och hållbar samhällsbyggnad från Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm.

Stefan Bladhs bilder handlar uteslutande om det mänskliga tillståndet. De första projekten berättades ur ett mer dokumentärt förhållningssätt men har på senare år blivit mindre begränsade till specifika ämnen och mer kopplade till ett personligt och poetiskt sökande. Gemensamt för hela hans konstnärskap är ett utforskande av människans villkor i olika aspekter av vår inre och yttre värld. År 2010 släppte han sin första monografi - The Family (2002-2009). Ett dokumentärt projekt, bok- och utställning om en turkisk nomadfamilj som han följde under nästan nio år. Bilderna handlar till stor del om det utanförskap man ställs inför som fattig men främst om förmågan att relatera till sin fattigdom och trots den inte bli ett offer för omständigheterna. Ett projekt som fick mycket uppmärksamhet såväl i Sverige som internationellt.

Olafur Eliasson’s art is driven by his interests in perception, movement, embodied experience, and feelings of self. He strives to make the concerns of art relevant to society at large. Art, for him, is a crucial means for turning thinking into doing in the world. Eliasson’s works span sculpture, painting, photography, film, and installation. Not limited to the confines of the museum and gallery, his practice engages the broader public sphere through architectural projects, interventions in civic space, arts education, policy-making, and issues of sustainability and climate change. Eliasson was born in 1967. He grew up in Iceland and Denmark and studied from 1989 to 1995 at the Royal Danish Academy of Fine Arts. In 1995, he moved to Berlin and founded Studio Olafur Eliasson, which today comprises more than one hundred team members, including craftsmen, architects, archivists, researchers, administrators, cooks, programmers, art historians, and specialised technicians.

Most of Maria Fribergs work revolves about themes of power, masculinity and man’s relationship to nature. In her images, she creates ambiguous tableaus that challenge preconceived notions about identity, gender and social hierarchies. Her most recent pieces look both outwards, to the challenges in contemporary society, and inwards, to a meditative state of mind. In these photographs and videos, the isolation and solitude of the individuals reflect issues in society at large.  The men in her images are signs for men, trying to find their place in times of turmoil. Born: 1966 in Malmö, Sweden. Lives and works: in Stockholm, Sweden

Sanna Kannisto (b. 1974, Hämeenlinna) received the Finnish State Prize for Photographic Art in 2015. Her works are in numerous major museum collections, including: the Centre Pompidou, Paris; Fotomuseum Winterthur, Switzerland; Statoil Art Collection, Norway; and Museum of Contemporary Art Kiasma, Helsinki. The exhibition Observing Eye, is her third solo show at Helsinki Contemporary. In spring 2019, Kannisto will have an extensive solo exhibition at the Centro de la Imagen photography centre in Lima, Peru, and in the summer she will take part in a group exhibition of Finnish contemporary art at the Busan Museum of Art in South Korea.