Lisbeth Johansen och jag träffas för första gången på Polycopies i Paris där hon ska signera The Picture of The Yellow Sun, en bok som direkt griper tag i mig. Vi bestämmer där och då att vi ska ses senare och samtala om den.

Lisbeth Johansens bok är en känslostark och poetisk berättelse om en far som var psykiskt sjuk och led av paranoid schizofreni. Att vara tillsammans med honom kunde vara både spännande och skrämmande.

Titeln The Picture of The Yellow Sun är inspirerad av en målning som hennes far gjorde, ett verk som hon inte längre har i sin ägo.

– Boken är byggd på bilder från mitt arkiv, bilder från familjealbumet som jag fann i min fars lägenhet när han hade gått bort samt textfragment och nya bilder som skapades speciellt till projektet när jag visste vad det handlade om och när jag hade bestämt att det skulle bli en bok.

Textfragmenten i boken är delvis författarens egna minnen om relationen till fadern men också fragment av minnen från brev som fadern skickade och som hennes mor lade undan i en skokartong i källaren. Minnena når oftast bortom breven eftersom hon inte hade tillgång till dem. Många av faderns brev var nonsens, och vilda syner som det var svårt och komplicerat att läsa. Breven brändes medvetet upp lite innan faderns död.

– Till en början hade jag text i fragment, som lösa minnen och tankar. Jag tog hjälp av en vän och kollega där vi jobbade med att sätta samman alla textfragment till en helhet, för att få överblick av berättelsen. Därefter bröt vi ner allt till fragment igen och det var dessa fragment som till slut hamnade i boken. Texterna är minnen från olika platser och händelser och är inte i någon kronologisk ordning.

All text ingick inte fullt ut i den första dummyn utan det var något som växte fram efter hand. Metoden vi använde när vi arbetade med texten är något som utvecklades i det här projektet, en metod som tagit mig lång tid att komma fram till men ett arbetssätt jag gärna vill fortsätta med.

Lisbeth beslutade sig för att hon ville bränna alla breven. Delvis eftersom det var ett innehåll som svårt att ta till sig. Det var för smärtsamt att ha dem kvar. Något hon ångrade lite när hon arbetade med boken.

– Det var jag som ville bränna breven, det var min idé inte min mors. Det min mor sparar plockar jag ofta upp och gör något av. Jag vill undersöka, processa. Även om det var jag som initierade branden av breven så ångrar jag det lite, de kunde eventuellt ha varit bra att ha med i boken. Men nu blev det så och det blev ändå minnen från breven fast skapade i mitt medvetande. Vi brände dem och det blev en story och nya bilder till boken där jag återskapade branden.

Andra fragment som också blev ett innehåll i boken är fotografier av något som kan liknas vid baksidan av en målares palett. Det ser ut som fingeravtryck och spår som bildar en abstrakt målning, vilket blir särskilt tydligt när det fotograferas av och bryts ner i mindre bitar som sedan infogas i boken.

Paletten fann Lisbeth på sin vind många år efter faderns död när hon gjorde research till boken. Det var tur att hon upptäckte den för det var en av de få saker som fanns kvar efter honom. Hon hittade också en tavla i dödsboet, men den kastades ganska snart efter hans död - målningen de hittade är en målning som bokens titel refererar till: The Picture of The Yellow Sun.

– Jag ville lyfta fram honom till den konstnär han kunde ha blivit om han inte varit sjuk.

I flera av bilderna i boken ser man spår och förnimmer känslor, spår av fadern men målningarna rymmer tydliga lämningar som bildar en egen historia. Ett annat spår är utstansningen i form av ett litet hål som vi ser i början av boken som är resultatet av ett nära samarbete mellan konstnär och formgivare. Det är utsikten från Rosengade i Slagelse, där Lisbeth växte upp.

Slagelse är en medelstor dansk provinsstad på Västsjälland. Lisbeth Johansen bodde där från det att hon var 4 år till hon var 12 år. På baksidan av bilden som visas på nästa sida i boken ser man att fadern har gjort minnesanteckningar, men även att han har lämnat spår från sin bitvis ganska röriga tillvaro.

Lisbeth berättar att det har varit en krävande process vad gäller bildval för att få en bra rytm och känsla, mellan bilder text, fragment och berättande.

– Såsom återskapandet av elden när vi brände breven. En del av bilderna är bilder av min far från mitt arkiv, och en del har jag valt på grund av att de påminner om min far eller om relationen till min far. Bilderna hänger ihop och de har ett samband. När jag fotograferade en del av bilderna var jag i stunden inte medveten om vad jag skulle använda dem till. En del av materialet har tillkommit intuitivt och en del av bilderna har jag skapat för boken

Jag ber Lisbeth berätta lite mer om processen i samarbetet med förläggare och formgivare.

– Det började med att jag gjorde en dummy, och kort därefter började jag arbeta med min förläggare på Breadfield Press, Jenny Lindhe. Efter att Jenny och jag gått igenom materialet kontaktade vi flera olika formgivare. Valet föll till slut på formgivaren Lina Gustavsson. Vi tre hade regelbundna möten och arbetade vidare med utgångspunkt i min första dummy. Våra möten skedde främst online eftersom boken gjordes under pandemin. Vi gjorde omredigeringar från de första förslagen och utifrån det gjordes nya fotograferingar, som till exempel bålet där vi brände breven. Vi tog också bort bilder från boken. Det var bra att arbeta med andra, och vi hade en bra process. Ibland fick jag stå på mig vad gäller bildernas layout och vilka bilder som skulle vara kvar, men det fanns också bilder som jag ville ha med men som jag var tvungen att släppa taget om. Formgivaren och jag såg lite olika på bilderna vad gäller layout och innehåll, men till slut hamnade vi rätt. Något som blev väldigt bra och som vi arbetade fram tillsammans var idén att arbeta med texten som bilder, textfragmenten fick stor plats på vita sidor. Formgivaren föreslog också att vi skulle plocka ut upprepningar av utvalda textdelar och lägga in på några olika ställen. Resultatet blev poetiskt på ett dokumentärt men ändå mjukt och välformulerat sätt.

– Vi hade en mycket bra process tillsammans, jag hade en vision och formgivaren var tvungen att tolka min vision men ändå sätta sin egen prägel på boken, med sin egen tolkning. Det är hennes förtjänst att den är så stor, jag hade en idé om en mycket mindre bok, att den skulle vara mer intim. Bilderna får ta mer plats nu och det gör boken bättre, mer allmängiltig och starkare, texten blir också bättre när den fick mer plats på de vita sidorna. Storleken på boken var en av de idéer som jag var tvungen att släppa. Vi hade mycket bra samarbete och många bra diskussioner, allt blev mycket starkare när det kom upp i storlek istället för som jag hade tänkt, en liten intim bok.

Boken har mjukpärm, omslaget är lågmält med ett svartvitt fotografi som spiller över på baksidan av boken. Bindningen är schweizisk, där tråden har inslag av gult för att anknyta till bokens titel.

– Vi ville ha känslan av en skissbok, ett resultat av diskussionerna med formgivaren. Känslan av skissbok gör sig bättre med den öppna ryggen och den mjuka pärmen.

– När man tittar in i solen blir sikten skymd, du kan inte se allt. Du blir överväldigad av något större när du avgränsar ditt seende, du ser det klarare eftersom du ser en bit av något, men det gör att du förstår det bättre. Samarbetet med förläggare och formgivare gjorde att mina idéer blev tydligare och klarare.

Annika Thörn Legzdins är konstnär, gallerist och för närvarande ordförande för Fotoförfattarna på Svenska Fotografers Förbund. Thörn Legzdins är utbildad på Institutionen för Konst, Konstfack Stockholm 1996-1999, och Kungliga Konsthögskolan 2014-2016. Annika Thörn Legzdins har givit ut tre böcker, haft flera offentliga gestaltningsuppdrag och ställt ut både i Sverige och utomlands.

Lisbeth Johansen är utbildad vid Fatamorgana, Danmarks Fotografiska Bildkonstnärsskola och har en Master i visuell kultur från Köpenhamns Universitet. Hennes konstnärliga verksamhet kretsar kring identitet, minnet som kollektiv hågkomst, känslor, tro, traumat och det personliga. Lisbeth Johansen arbetar främst med fotografi och ofta i kombination med text.