Direkt jag hör temat Utställning – Bok börjar jämförelserna rada upp sig i tankarna. Det är så, förklarar Jonna Bornemark, som vi förhåller oss till Ratio, det förnuftsbaserade rationella, jämförande och kategoriserande indelandet av världen, som är så förhärskande i samhället [1]. Vi jämför för att begripa; det är som om någonting blir vad det är först i förhållande till något annat… men är det verkligen relevant? Behöver jag jämföra utställningen med boken för att förstå och få syn på deras olika särarter? Behöver jag jämföra en hantering av utställningsrummet för att förtydliga ett annat förhållningssätt, eller jämföra en bok med en annan bok för att placera den på en värdeskala? Är det ett inlärt, eller ett medfött sorterande av intryck?
Vissa upplevelser jag haft i utställningsrummet skulle jag aldrig kunnat få genom en bok. Å andra sidan, är det oändligt många konstnärer vars verk jag aldrig fått tillgång till eller möjlighet att ta del av, om det inte vore för boken. En sådan framställning riskerar dock att boken reduceras till ett lite sämre, men tillgängligare format av utställningen och så är ju inte alls fallet. Det är frestande med kategoriseringar, att en gång för alla försöka slå fast själva essensen av det konstnärliga uttrycket; av vad som kännetecknar en bra utställning eller en bra bok, av vad som är den perfekta presentationsformen – men är det möjligt? Vi vill ju så gärna ha en formel eller mall att applicera på tillvaron, att utgå från och använda för att säkerställa och kunna upprepa ett lyckat koncept.
För att återkoppla till Bornemarks reflektion om det omätbara, tänker jag att vår tids stora sjuka är förklaringsmodellerna. Att allt ska delas upp i sina minsta beståndsdelar och sorteras in i fack. Ungefär som om man sorterar pärlor eller legobitar uteslutande efter storlek eller färg och sedan utgår från att x antal beståndsdelar i storlek y alltid är ett framgångsrikt recept på ett vackert halsband, eller funktionellt bygge. Manualerna eller formaliseringen av det lyckade konceptet består naturligtvis av många delar – men det är som om vi i vår tid tappat bort de stora (och små) sammanhangen. Många gånger är det kanske tvärtom, att delarna i sig är ganska obetydliga, medan sammanhanget är det som skapar upplevelsen: Just de här olika formerna och färgerna i halsbandet skapade dess särart, men det var runt den här halsen, till det här klädesplagget, eller i det här ljuset det verkligen kom till sin rätt… Och hur skapar man rätt sammanhang? Hur garanterar man att alla delarna inte bara faller på plats, utan på rätt plats vid rätt tillfälle? Svar: det går inte. Det går inte att för alla människor och för alla tillfällen och under alla omständigheter säkerställa optimala sammanhang. Du kan inte garantera att besökaren på utställningen kommer dit under optimala förhållanden, att personen i fråga inte haft ett uppslitande gräl på morgonen eller är stressad över det där som måste göras på jobbet, eller kanske får en association till något den är upprörd över genom en detalj i en bild som påminner… omständigheterna för det optimala sammanhanget för alla människor vid alla tidpunkter är omöjligt att anpassa sig till… Vad som återstår, tänker jag, är att vi måste försöka förhålla oss till det gemensamma genom att hitta och slå an vår egen ton som når igenom bruset?
Å andra sidan är det kanske just jämförelserna som ger sammanhangen och att konststycket är att lyckas balansera mellan jämförelserna utan att tro att samma slutledning är applicerbar i alla sammanhang? Att i skapandeprocessen förhålla sig till både det ospecifika och det unika utifrån de omständigheter man själv upplever som väsentliga. Vad man som konstnär vill uttrycka och förmedla når förhoppningsvis fram genom att anpassa medlen så att det för just de här bilderna, i just den här uttrycksformen lägger grunden för en fungerande kommunikation. Mötet som går bortom omständigheterna, eller både bortom medlen – och genom dem?
Tanken att det inte finns några allmängiltiga mallar för ett konstnärligtuttryck, utan att det snarare är själva sammanhanget som avgör funktionen, om bilden når fram eller inte är både hissnande och befriande. Vi måste förhålla oss till själva essensen; att den lyckade formen varierar ju inte bara över tid, utan mellan människa och människa. Det finns kanske inget rätt eller fel, bara olika
uttryckssätt i olika sammanhang? Kanske, jag vill tro det, är det just häri konstens storhet ligger: Den är inte manualiserbar. Det handlar om att leta efter en materialitet som bär fram det man vill visa och att vara medveten om att det konstnärliga uttrycket inte kan separeras från omgivningen eller formen det presenteras i. Den ena formen är inte bättre än det andra – lika lite som att allt skulle vara lika bra… Det är här den levande dialogen är viktig, för kanske handlar det ytterst om lyhördhet – lyhördhet till mediet man arbetar i och inför medlet man uttrycker det genom. Om att samtidigt lyssna in vad man själv vill säga i ett visst sammanhang och vara medveten om och – på ett eller annat sätt – förhålla sig till det bildspråk som talas i ens samtid.
Utställningar har något storslaget över sig, de medger en känsla av att vara delaktig, att vandra in i konstverket, eftersom hängningen och utformningen oundvikligen är en del av konstupplevelsen. Boken har däremot en intimitet och portabilitet som gör det möjligt att dels återskapa minnet av utställningen – dels möta konstverket i ett annat, många gånger närmare kontext. Att öppna och bläddra i en bok innebär ju en annan sorts rumslighet, en sfär som kan förmedla och möjliggöra en lågmäldare och kanske innerligare närhet och ingång till ett konstnärskap, än utställningshallen tillåter. Det finns något rofyllt i boklig betraktelse av ett verk. Ett odelat fokus, ett koncentrerat lugn i ett destillerat sammanhang. Jag tänker att boken på många sätt är den ultimata betraktelseformen för fotografiet? Kanske för att fotografiets materialitet är av en annan karaktär än t.ex. en målnings. Visst är det skillnad på en silvergelatinkopia och en bläckstråleutskrift, på en färgbild eller en svartvit, visst har storlek och val av papper betydelse... men det material-unika med fotografiet är ju snarast att du kan alternera. Du kan i olika sammanhang välja olika format. Fotografiet i boken är om man hårdrar det, bara en annan sorts tryck än kopian på väggen. Ofta lyfts fotografiets republicerbarhet fram som en begränsning i konstsammanhang; ”varför skulle man vilja betala si och så mycket för något som kan återkomma i oändligt antal kopior där den ena inte kan sägas vara mera äkta än den andra”. Men är det inte dags att vi i stället lyfter fram fotografiets särart som en styrka? En gigantisk målning är alltid en gigantisk målning och kopian i boken kan aldrig vara annat än en kopia. Ett gigantiskt fotografi är istället ”bara” den specifika uttrycksformen i just det här sammanhanget. I ett annat sammanhang, t.ex i en artist book, kan du istället experimentera med en pytteliten storlek och därigenom skapa en helt annan upplevelse av bilden, utan att reducera den ena formen till en reproduktion eller återgivning av den andra.
Om man försöker kringgå jämförelserna är det kanske bara så att utställningen förhåller sig till ett annat sammanhang än boken och att det innebär olika uttryck. Boken som sin egen form och uttryck är i sin tur något annat än utställningskatalogen, vilken snarare förhåller sig till det yttre rummet än till bokens rumslighet. Kanske betraktar vi också olika typer av bilder på olika sätt? Ett fotografi är på ett annat sätt en återgivning av verkligheten, iscensatt eller inte, än vad en målning är. Fotografiet bär med sig referensramar vi omedvetet förhåller oss till i upplevelsen, vilket troligen gör att vi i större utsträckning letar detaljer av igenkänning, än i målningen eller skulpturen. Kanske är det också därför bokformen känns så tilltalande i relation till fotografiet, som om de på något sätt talar samma språk, möjligheten till mellanmänskligt delande. Jag har alltid hyst en djup fascination för böcker och konstboken lägger en ny dimension till upplevelsen av att få tillträde till en annan sfär; liten nog att rymmas i ens händer – stor nog att omfatta hela världen.