Emanuel Cederqvist, 1-2) Ur serien Paler Ash, 3-6) ur serien Observatören.
Utrustningen. Den ska vara lätt. Den ska gå att bära med sig, kanske ta med på cykeln. En storformatskamera, en mellanformatskamera –fältkameror där optik går att fälla in. Minst två exponeringar per motiv. Landskap men fotograferade i porträttläge, i stående format, en än mer subjektiv bild och formatet passar fotobokens. Svartvit film. T-MAX 100. Kodak. Det är billigare med svartvit film, den går att framkalla själv. Platserna har ofta en historia. Ibland finns en personlig koppling, ibland inte. Hemma eller borta, förhållningssättet är detsamma. Spår av människan finns alltid där, då orörd natur är svår att finna. Landskapet, det slår an något i honom – en känsla. Något han letar efter. Ett då och ett nu blandas, via arkivbilder, via gåtfulla avtryck i naturen. Han undviker ibland horisonten, den som vi är vana vid ska ge oss stabilitet. Han fascineras av kartor och en sommar får jag koordinater till platserna där han fotograferat projektet Diket och jag försöker uppsöka dem.
Det finns en kärna, en metod men Emanuel Cederqvist tar allt större utflykter visuellt. Det kanske inte märks om man inte verkligen tittar efter. Svartvita landskap, ja. Liknande förhållningssätt, historier med gemensamma nämnare. Men i tidigare projekt ser jag genomgående en mer statisk komposition. Nu ser jag olika utsnitt, detaljer, en större frihet i publikationen som sådan, i samarbeten med andra konstnärer. Han har hittat sitt ramverk och nu kan han tillåta sig avstickare.
Boken är central i Emanuel Cederqvists konstnärskap. I början handlade det om att det var den möjlighet han hade att visa upp sina verk. Idag, när han också ställer ut regelbundet, finns ändå kärleken till publikationen kvar. Hans arbeten verkar tillkomma med boken i tanken. Som användandet av stående bildformat, vilket passar bokberättandet. Det ingår ofta text som han skriver själv i böckerna, som till synes kan vara korta faktatexter men där de historier som berättas är öppna, fria för tolkningar och där det finns många olika teorier om vad som faktiskt hänt. Arkiven och arkivbilderna Cederqvist arbetar med innehåller frågetecken, fler frågor än svar. Det finns också en ovisshet kring de lämningar människan gjort i den natur som han fotograferar. Ett då och ett nu existerar parallellt.
Kopieringen av bilderna är ljus. Kanske är det den hårda solen från barndomens landskap som följt med in i bilderna. Cederqvist är liksom jag uppvuxen på Öland, solens och vindarnas ö. Himlen är oändlig mot det platta landskapet. Havet omringar den smala ön och på alvaret är det lätt att känna sig vilse bara några meter från landsvägen. Det platta gör att det är lätt att tappa orientering och avstånd. När Cederqvist berättar om Diket, med bilder från just Öland, talar han om sina försök att gestalta från ovan, vertikalt, som i kartbilden. Diket som skär genom ö-marken ur fågelperspektiv. Jag tänker på hur han måste parkerat sin cykel vid dikeskanten och hur han sedan balanserat med kameran riktad ned mot vattnet. Jag lyckades för övrigt aldrig hitta platserna via de koordinater jag fick. De gav mig ett hum om var. Några motiv hittade jag i stället via minnesbilder, som en plats där jag badat, eller en liten bro jag kört över med bil, en militärlämning som jag noterat men ändå inte riktigt noterat, förrän den fanns på bild i Cederqvists bok. När jag är på platserna blir det tydligt att fotografierna, om än skarpa och precisa, är högst personliga betraktelser och gestaltningar av en miljö, ett ljus, ett ögonblick.