När jag träffade Lotta Törnroth i november 2017 talade vi om havet och dess dubbla identitet av att vara både okontrollerbart och rogivande. Det finns något i dragningskraften från stora vatten och ett vilt landskap, något som är långt ifrån alla flimrande skärmar, notiser och bilder som kommer upp i det ständiga flödet av intryck. Något som är större och lugnande, men samtidigt svårt att lita på.

Törnroth har i flera av sina arbeten närmat sig havet. I verket: Att vänta på det oundvikliga: berättelser från havet (2013–2014) ingår sex fotografier, i vilka vi ser en centralt placerad figur bära en ljuspunkt ståendes vid olika strandlinjer. I verket ingår även åtta illustrationer, bestående av textsidor ur litteraturhistorien i vilka hon med hjälp av tippex har raderat ut alla meningar förutom de som relaterar till havet när det är otämjbart och meningarna i texten för tankarna till att drunkna. En skulptur av en lysande fyr placerad på ett bokverk ingår också det i arbetet. I verket: Imaginära öar (från Atlanten till Gula havet) skapar Törnroth, med hjälp av nedfruset havsvatten, små saltskimrande avtryck på akvarellpapper. Vattenmängd vid nedfrysning anpassas så smältningsprocessen pågår under två timmar. Innan isen smälter, när den ligger på pappret tillsätter hon en liten mängd blå färg. Resultatet blir formen av en liten ö, likt avtryck från världens hav, i vilket den varierande saltmängden ger olika former av glitter som resultat.

Vi talade om vatten som något extremt närvarande men för många  en symbol för det ändlösa och oåtkomliga. Törnroth berättade om hur vattnet för henne alltid symboliserat något ogripbart. Hon tillbringade somrarna under sin uppväxt på en ö utanför Göteborg och har hela sin barndom omgivit sig av vilt hav, med lika delar kärlek som fasa för vattnet. Att simma ensam var och är fortfarande helt främmande för henne med tanke på risken för att drunkna. Samtidigt existerade och finns fortfarande en frid i att stå vid stranden, att se på det näst intill sublima landskapet som kan uppstå vid havsstranden, utan att själv vara ute på havet och istället betrakta faran på avstånd.

I sin masteruppsats skriven under sin utbildning vid Aaltouniversitetet i Helsingfors refererar Törnroth till Hans Blumenberg som i boken Shipwreck with Spectator – Paradigm of a Metaphor for Existence beskriver den tvetydiga tjuskraften för havet i relation till betraktaren i Caspar David Friedrichs målningar. Blumenberg beskriver hur vi vid en hamn uppfattar fara på ett annat vis än vad karaktären på målningen gör, där han har sin plats högt uppe på en klippa och ser ut över dimman. Han beskriver hur avståndet är viktigt, att en person som väntar i hamn har en annan relation till havet än den som endast blickar ut över händelsen ovanifrån. 

Törnroth berättade hur texten påverkat henne i tankar om alla de anhöriga som mist sina älskade vid skeppsbrott/flykt till havs men även kan symbolisera andra personliga förluster. Hon talade om skräcken att vara den som inväntar det oundvikliga, att inte ha kontroll, att bara avvakta katastrofen, att leva med den känslan. Havet får en annan karaktär när människor sänds ut över det i krig, än vad vi är vana från sommarens varma bilder av blåa vågor. Vi pratade om hur liknelser med fyrar i Törnroths arbete Att vänta på det oundvikliga: berättelser från havet framkallar förhoppningar likväl en fara för att ledas på fel väg. Inför arbetet med projektet läste hon mycket om fyrar och hur de inte bara har använts för att visa fartyg på rätt väg i natten, utan har fungerat som ett effektivt hjälpmedel för rövare, som använde sig av eldar för att leda fartyg mot klippiga stränder. Även fyren som symbol blir dubbeltydig, ett objekt som leder till något oväntat.

Lotta Törnroth, Labradorhavet möter Kattegatt, 40x32cm, 2017, Labradorhavet, 40 x 32cm, 2017. Imaginära öar (från Atlanten till Gula havet).

Med verket Imaginära öar (från atlanten till gula havet) blir vattnet ett objekt, ett stycke is som sedan smälter ner och ger avtryck på papper. När jag slår på ordet ”objekt” hittar jag på Wikipedia en förklaring om hur det definieras som en satsdel, vilket beskriver de ting och personer som medverkar i en sats utan att utgöra subjektet. Ett exempel är hur ”vatten” i meningen ”Jag hämtar vatten” utgör objekt. Jag tänkte på det när vi pratade om de insamlade vattnet i Törnroths arbete, hur isblocken i sig omvandlas till något nytt vid smältprocessen, de blir ett subjekt, ett avtryck och verk.

Törnroth började samla in vatten vid en vistelse i New York vid Long Island. Hon saknade havet, även om det fanns där var distansen längre än vanligt. Hon ville egentligen bo vid Coney Island, men avståndet till Bushwick, där ateljén låg blev för långt. Hon började samla in vatten från kusten som frystes in till isbitar, en enligt henne lite naiv tanke om att komma nära havet. Den ursprungliga idén bestod i att fotografera själva smältprocessen av isbiten men hjälp av en hålkamera. Smältprocessen liknar en fotografisk exponering, istället för ljus som ger avtryck på ett fotopapper var det vattnet som gav avtryck på pappret i takt med hur isen smälte. Processen vid fotograferandet ledde till ett utvecklat intresse för smältprocess på pappret, och hon började experimentera med att tillsätta färg. Fotografierna finns kvar, men visas i dagsläget inte i projektet. När hon kom hem från New York fortsatte arbetet med att samla in vatten från olika hav för nedfrysning. Projektet växte från 10 till 500 öar.

Lotta Törnroth, Agnes & Lackadivsjön, 50 x 40cm, 2017, Carla & Labradrohavet, 50 x 40cm, 2017, Fyren, Nuup Kangerlua, 80 x 80cm, 2017, Ljuset, Nuup Kangerlua, 80 x 80cm, 2017, Sirí & Labradrohavet, 50 x 40cm, 2017, Imaginära öar (från Atlanten till Gula havet).

Törnroth berättade att hon i och med projektet funnit ett intresse för begreppet hemlängtan. Vad är hemlängtan? Havet separerar oss och arbetet syftar till att samla in hav från olika platser. Mestadels samlar Törnroth in vatten själv, ibland tar vänner till henne med vatten från resor. En tanke hon har är att arbetat med att få ihop alla världens hav. Att låta det bli en enhet istället för havets roll som avgränsade. Saltet i saltvattnet skapar glitter på pappret. I Ålandshav var vattnet inte så salt och skapade endast lite glitter. Havet vid Grönland gav mycket glitter. Atlanten inte så mycket glitter.

Jag frågade Törnroth om varför det var viktigt att gå utanför fotografi i dess traditionella bemärkelse, och vi talade då om gestaltningsfrågan i ett större perspektiv. Att använda händerna är en viktig del av processen, till skillnad från den statiska tillstånd som ofta finns vid en skärm under oändliga timmars bildhantering digitalt. Det kan enligt henne leda till en trötthet, att inte kunna se bilden klart, att inte tycka om eller förstå bilden då ett tillstånd av slentrian känsla infinner sig. Törnroth berättade om hur skulptur kan bidra till koncentration, att den distraktion som omger oss försvinner när man istället arbetar med händerna. ”Den där jä..a skärmen, att komma bort från den”.

Vi avslutade samtalet med att prata om kontroll. Törnroth menade att det kan finnas en anledning till att flytta konceptet utanför bilden. När skapandet går ifrån den extremt kontrollerade fotografiska processen till att låta havet ta över. Att lita på slumpen och inte förlora hoppet. Att tillåta sig själv att testa och utsätta sig för situationer utan kontroll kan vara farligt fast hjälper till att kunna få finnas i nuet och gå ifrån en annars pressad, kontrollerad och krympt situation. Jag tänker när vi skiljs åt att de två arbetena: Imaginära öar (från atlanten till gula havet) och Att vänta på det oundvikliga: berättelser från havet (2013–2014) ringar in något som alltid finns hos många, skräcken över det oundvikliga och längtan efter det okontrollerbara.

Susanne Fessé är ansvarig utgivare för och grundare av Verk tidskrift samt curator och konstvetare.