I min roll som curator och skribent har jag många gånger fått uppdrag att skriva analyserande eller kritiska texter. I relation till detta nummer av VERK med tematik subjektivitet och objektivitet har jag funderat igenom vilka förutsättningar, historisk relevans och förväntningar denna typ av text har. Att skriva kritik eller analyserande texter, som även ska kunna bli accepterade inom konstvärlden, kräver en rad förutsättningar. Texten, i form av till exempel konstkritik eller en reflekterande/diskuterande text, kan vid första anblick ses vara en objektiv beskrivning av verket i fråga, med en efterföljande reflektion kring bland annat kvalité, mening och historisk kontext. Men många gånger är texten formad av en begreppsdefinition skapad av olika filosofer inom humaniora eller/och författare inom en konstvetenskaplig diskurs. Dessa texter som jag kommit i kontakt med främst via filosofiska och konstvetenskapliga utbildningar har utan tvekan format mig som skribent i hur jag ser på konstnären som subjekt, och hur dennes biografi och intention kan skrivas in i en analyserande text. Bildanalysen som grund till den analytiska texten har en nära koppling till konstbegreppet i sig, det vill säga frågan ”vad är konst?” och är därmed viktig för att indikera till exempel ett verks kvalité. Bildanalysen har även den en bakgrund och historia som formas och utvecklas kontinuerligt genom diskussion och skrivna texter.
Inom samtidskonst kan subjektivitet ses som individens/konstnärens känslor, perspektiv och åsikter, vilket inte alltid kan upplevas eller ses av betraktaren till verket och därmed ej heller fullt ut redogöras för av en kritiker eller konsthistoriker. Om konstnären, eller som det omnämns i ett flertal filosofiska texter ”författarens” del i verket, har ett flertal akademiker skrivit. Jag kommer ta upp några exempel av dessa texter för att redogöra för komplexiteten kring tolkning av konst.
En av de mest betydelsefulla konsthistorikerna, som gett avkall inom bildanalys än idag, är Erwin Panofsky. Hans åtskillnad mellan ikonografi, vilket är själva identifikationen av allegorier, symboler och teman i ett verk och ikonologi, vilket är betydelsetolkningen av dessa i sin historiska tillblivelse, har varit som en grund för många kritikers skola. Då ikonografin samlar in och klassificerar men inte innefattar tolkning, behövs ikonologi för att förklara underliggande kulturella, religiösa, politiska eller filosofiska principer. [1] Panofsky kan med sin analys ses skapa en metod/modell för hur vi kan skriva om, och framställa en förklaring eller mening kring verket, via en logisk tankegång.
Betydelsen av ”författaren”, vilket kan översättas som konstnären till ett verk har sedan 1960 talet diskuterats av bland andra Michel Foucault. Han beskriver i sin text ”What is an Author?” hur begreppet författare ej har en självklar koppling till verket i sig. I stället är författaren någon som plockar andras tankar och texter. Detta genom att innefatta och utesluta text så det sedan blir en ny text. Det innefattar även en fri manipulation av texter och gör författaren inte till ett geni utan ett led i historien. [2] Vidare ställer sig Foucault inte längre frågor om vem som skriver, utan vad som är författarens egen röst. Han menar att de relevanta frågorna i stället kan vara var texterna tidigare varit använda, var kan man i texten spåra ett förmodat subjekt men framför allt, vad spelar det för roll vem som pratar? [3]
Foucaults ifrågasättande av författarens roll blir en början på vad poststrukturalismen bygger mycket av sina idéer om det kreativa subjektet kring. Detta skifte kan förklaras som att kontexten kring verket är viktigare än konstnärens intention och biografiska bakgrund.
Inspirerad av Foucaults ovanstående text skriver senare Roland Barthes texten ”The Death of the Author”. Barthes beskriver hur författarsubjektets roll glider undan, då en text snarare är ett neutralt rum, samlat av tidigare röster ut historien. [4] Vidare beskriver Barthes hur vi måste komma över myten kring författaren, samt ge mer plats åt betraktaren till verket; ”Födelsen av läsaren måste ske på bekostnaden av författarens död”. [5] Med det uttalandet raderar Barthes ut vikten av konstnären, eller författarens roll i förhållande till verket, och hänvisar istället till den kontext som råder vid uppkomsten av till exempel en bok eller ett konstverk.
Nicolas Bourriaud skriver i sin bok Postproduction om hur konstverk uppkommer ur ett postproduktionellt synsätt:
Postproduction is a technical term from the audiovisual vocabulary used in television, film, and video. It refers to the set of processes applied to record material: montage, the inclusion of other visual or audio sources, subtitling, voice-overs, and special effects. As a set of activities linked to the service industry and recycling, postproduction belongs to the teriary sector, as opposed to the industrial or agricultural sector, i.e., the production of raw materials. [6]
I ovanstående citat beskriver Bourriaud postproduktion i en kort sammanfattning. En framträdande egenskap i teorin är hur konstnärerna suddar ut gränsen mellan produktion och konsumtion. Hur skapandet och kopieringen blir till ett. Att använda primärmaterial (råmaterial) till sina verk såsom sten, lera med mera. har inget egenvärde utan ersätts av redan bearbetat material.
Postproduktion kan enligt Bourriaud beskrivas som ett faktaletande i verkligheten, konstnärer som använder sig av redan producerat material som råmaterial. Att likt en DJ använda sig av grepp som sampling, remix, crossfade och rap.
Som motvikt till ovanstående författares tankar om författarens eller konstnärens subjektiva del i form av hens intention skriver Keith Moxey i sin text ”After the Death of the ’Death of the Author’”, om hur historieskrivningen aldrig är en rationell process utan färgad av författaren. Moxey skriver att inget hindrar till att informera om subjektets position genom en biografisk bakgrund. Han menar att biografi som självfiktion genom att framhålla författarens person och position kan övertala läsaren i en viss fråga. [7] Moxey menar att genom en varsam biografisk läsning av konstnärens eller författarens bakgrund kunna utläsa dennes ståndpunkt och positionering i en viss fråga. Till exempel kan det röra sig om en politisk position hos upphovsmannen som leder till en avgörande roll för verket och hur det kan komma att påverka betraktaren.
Mieke Bal och Norman Brysons text ”Semiotics and Art History” tar upp de starka band som finns mellan författaren och dennes verk. Bal och Bryson menar att hur vi än väljer att se på författarens inflytande, antingen genom Barthes och Foucaults synsätt där författaren är död, eller det mer humanistiska synsätt i vilket intention och biografi spelar roll, skall det synliggöras som ett fenomen och tas med i beaktandet vid en tolkning. [8] Ovanstående referat visar på olika syn på konstnären/författaren som ett subjekt och vikten av hens intention, vilket är en viktig del inom bildanalys. När en analyserande text skrivs, är just konstnären som subjekt en del att ta ställning till, och förhålla sig till vad gäller mening, syfte eller budskap som tillskrivs verket.
Konstfältet har ett behov av en objektiv bedömning av verk genom konstkritiken och bildanalysen, vilken kan vara svår att upprätthålla av olika skäl. Som ett exempel har vissa samtida verk en experimentell form och metodik som kan svår att analysera utifrån de metoder som finns tillgängliga inom bildanalys. Objektiv konstkritik kan därtill ses vara något som strävar mot att bedöma ett verk utifrån en bildanalytisk metod och se på dess estetiska, filosofiska och tekniska kvalitéer. Vidare kan kritikern ses lyfta fram symboliska betydelser, historiska sammanhang, budskap eller teman kring ett konstverk i sin text.
Därtill bör vi inom konstfältet aktivt lyfta fram den subjektiva ingång som kritikern intar genom att välja ut vilken konstnär som skall omskrivas. Hen har även en egen ”smak” och personliga preferenser som är högst subjektiva och kommer att färga texten och därmed bedömningen av ett verk. Vi har därmed ännu ett subjekt att förhålla oss till i relation till den analyserande texten. I detta sammanhang kan vara på sin plats att avisera mitt eget intresse. Under de senaste åren har jag riktat min uppmärksamhet mot hur vi kan omskriva relationer mellan verk och betraktare, och därmed skriva in konstnärens intention och subjektivitet i en analys. I min bok Att skriva om känslor: en studie av hur teori om affekt kan tillämpas i skärningspunkten mellan plats och verk [9] skriver jag om hur en av konstens uppgifter kan ses vara att beröra, och på alternativa vis lyfta upp komplexa frågor. Jag diskuterar om det inom konstvetenskap kan finnas ett behov av en analysmetod, som kan användas för att skriva fram och tala om känslor, och därmed intention. Boken, som är baserad på mitt MA arbete vid Uppsala universitet gav sedan upphov till att bilda en plattform för att lyfta upp känslor i och runtom konsten, vilken kom att heta Art/Sensation.
Mina avslutande tankar kring objektivitet och subjektivitet inom en konstvetenskaplig diskurs leder till slutsatsen att det är en komplex och mångfacetterad diskussion som ständigt lyfts upp. Konstnären arbetar subjektivt med sina erfarenheter, tankar och intentioner, vilken betraktaren i sin tur kan tolka subjektivt utifrån sina erfarenheter. Kritikern i sin tur vill många gånger arbeta för att bevara en objektiv bedömning av verk eller utställning för att upprätthålla normer eller belysa förändringar och skiftningar inom konsten, men har alltid en egen ”smak” och agenda kring urval av verk. Frågan om den subjektivt objektiva analysen har inget lätt svar, men tål att vändas på för kritikens och analysens giltighet inom konstvärlden.