I

På kärlekens fält vållas de svåraste blessyrerna mer av det man ser än det man vet.[1]

Citatet ovan är hämtat ur ett kapitel benämnt ”Bilderna” i Kärlekens samtal, en bok av Roland Barthes som kom ut 1977. Barthes redogör i de olika texterna för smärtan i att älska och hur det är att vara sårbar på det sätt som kärlek gör en sårbar. Barthes tar upp mötet, väntan, bekräftelsen, omfamningen, hänryckningen, förvirringen, ängslan, svartsjukan, grälet, förståelsen, ömheten och hur kärleken tar sig uttryck i språket.

Jenny Rova arbetar i serien I would also like to be – A work on jealousy med svartsjuka när hon följer och spionerar på sin ex-pojkvän och hans nya flickvän på Facebook. Hon laddar ner bilder som de har lagt upp där av varandra och placerar sig själv i den nya flickvännens position, imiterar hennes kroppsställning, känslouttryck och klär sig till och med på samma sätt. Jenny Rova fotograferar sig själv och försöker i ljussättningen efterlikna ljuset i bilden av dem. Självporträttet klistrar Rova sedan in på originalbilden och täcker flickvännen och bygger därmed sitt fiktiva drömliv. Kollagen varvas med korta handskrivna texter som:

On his 40th birthday she invited him to a trip to Venice. […] I also invited him to Italy once. To Neaples. […] In the beginning of their relationship her face had a soft expression. […] That is my sweater.

I en hyllad romandebut, Nora eller brinn Oslo brinn, berättar författaren Johanna Frid om förtärande svartsjuka. I den autofiktiva romanen blir Johanna besatt av sin pojkvän Emils exflickvän Nora. Besattheten sker via och kanske tack vare Instagram. ”Sökfunktionerna på appar som Instagram är optimerade för den här typen av light stalking,”[2] skriver Frid. ”Att inta någons internettillvaro var en sällsam känsla, att gå in i ett rum som var både privat och offentligt. Man betraktar det med uppmaningen att titta men det är ändå ett intrång. Precis som att förstulet öppna någons toalettskåp är det både pulshöjande och skamset,”[3] skriver Johanna Frid när hon beskriver kartläggandet av Noras liv. ”Jag kunde inte sluta titta, hjärtat skenade, pulsen höjdes och att hitta allt fler bilder kändes som en vinstlott. Var det här ett spelberoende? Det var uppenbart att insatsen var hög men oklart vad jag kunde vinna.”[4]

II

Jenny Rova har i ytterligare en bildserie utforskat kärleksrelationer med utgångspunkt i sig själv, Älskling – A self-portrait trough the eyes of my lovers[5]. Rova berättar att hennes avsikt med projektet var att skapa ett självporträtt genom andra människor.

Deras sätt att uppleva henne skulle ligga i förgrunden. Hon bad sina tidigare pojkvänner och älskare att ge henne alla bilder de tog av henne under tiden de var tillsammans. Bilderna hon samlade ihop var från en tjugofemårsperiod. Det första fotografiet i bildserien togs var Rova nitton år och det sista när hon var fyrtiofem. Serien innehåller femtiofem fotografier och har nio olika upphovsmän. I bokform presenteras bilderna i kronologisk ordning.  

Första bilden i boken är en bild på en ung Jenny i en segelbåt, i ett varmt kvällsljus. Hon blundar och ler brett på bilden. Hon har vind i sitt hår. Resan börjar. Jenny visar nästan alltid på en stark närvaro. Jag tycker mig kunna läsa hennes känslotillstånd, som att hon har en sällsynt ärlighet framför kameran oavsett vem som är fotografen. Att fotografera kända personer är ofta svårt, då de med tiden lärt sig att skydda det privata och aktivt agera i sin roll och i dessa bilder ser jag den totala motsatsen. När jag skriver det här stycket ser jag i efterhand att jag omedvetet kallar Jenny Rova för Jenny när jag skriver. Det räcker med att bläddra några sidor i boken för att jag ska tycka mig komma nära.

Rova menar att verket kan ses som ett biografiskt arbete som berättar om en del av hennes liv, men att det också är ett indirekt porträtt av fotografen, partnern bakom kameran. Hon intresserar sig i Älskling – A self-portrait trough the eyes of my lovers för det speciella sättet man tittar på varandra när man är kär. Hon berättar att hon i bilderna vill fånga närheten och attraktionen mellan två personer i en kärleksrelation.

Jenny Rova vinner Svenska Fotobokspriset 2018 för Älskling – A self-portrait through the eyes of my lovers. “Ett utlämnande och ömsint verk som i sitt enkla och originella koncept både komplicerar rollen som fotograf och samtidigt skildrar en kvinna som undersöker den manliga blicken och tar kontroll över den,” skrev juryn i sin motivering. När jag bläddrar i boken funderar jag på hur mycket vi speglar oss i andra och hur vi är olika personer i olika relationer. Och att det faktiskt också kan vara att förlora en bit av sig själv att förlora någon man älskar/älskat och varit nära. Kanske är Rovas projekt och insamlande av bilder ett försök att pussla ihop sig själv. Vem är jag? Vem var jag?

Linda Bergman (f.1976) är skribent/kritiker och fotograf/konstnär samt medgrundare av och chefredaktör för VERK tidskrift och tilldelades 2018 Publishingpriset och 2020 Dynamostipendiet för sitt arbete med VERK. Bergman driver också bokförlaget Boris Press och har varit redaktör för flertalet böcker.

Jenny Rova (f. 1972) bor i Zürich sedan 2001 och är verksam i Sverige och Schweiz. Rova är utbildad på FAMU, Academy of Preforming Arts, photography department, Prag och HGKZ, University of Art and Design, photography department, Zürich.