Bilder av Nina Strand. 1-3) Bilder fra boken Hur tycker du själv att det går? Journal, 2008. 4-6) Bilder fra boken Dr. Strand, Journal, 2015 7-9) Bilder fra boken Residency (working title), Selvpublisert, 2019. 10) Et bilde fra den kommende boken Forever Young.
Ashik Zaman: Du har konsekvent arbetat med text jämte fotografi i det som har kommit att bli fotozines och fotonovelletter. Dessa projekt utgår som oftast från dig och sätter luppen på diverse verkligheter som konstnär. Då tonvikten i konstnärskapet vilar lika på text och foto, undrar jag vad som kom först; ditt intresse för att skriva eller fotografera?
Nina Strand: Jag tror faktiskt att det var mitt intresse för tecknade serier som kom först. Den danska konstnären Nicoline Werdelin hade under många år en seriestripp, Café, i dagstidningen Politiken och jag följde den slaviskt. Det universum och de karaktärer som hon skapade var så träffsäkra och jag vill så gärna skapa ett dylikt universum själv. Det var glädjerikt att lära sig fotografera i tonåren och jag skrev samtidigt också en hel del. Min första bok Gutta på Gølvet med kortprosa publicerades 2004. När det kommer till att teckna kan jag egentligen bara förmå mig att göra streckgubbar, så när jag gick på fotoskolan i Köpenhamn och hade de danska konstnärerna Tomas Lagermand Lundme och Tove Kurtzweil som lärare slogs jag av idén att den då sedan länge daterade fotonovellgenren kunde återupplivas och att den skulle kunna få bli min ”seriestripp”. Tove fick mig att titta på alla filmer av den franska regissören Éric Rohmer med människor som vandrar omkring och samtalar i Paris och Frankrike vilket inspirerade min första textbaserade fotobok; Hur tycker du själv att det går?
Ashik Zaman: Jag som själv ofta använt andras fotografiska bilder för att visualisera mitt eget skrivande tycker fotonovellgenren är toppen och högst angelägen. Du nämnde att det var en genre som hade fallit lite i glömska. Vilken ställning ser du att den har idag inom fotot?
Nina Strand: 2015 startade Catherine Taylor och Nicholas Muellner som professorer programmet Image Text MFA på Ithaca College vilket fokuserar på gränslandet mellan skrivande och fotografi. När jag deltog som lärare under 2018 års sommarworkshop kände jag verkligen att jag hittat hem. Muellners bok In Most Tides An Island är verkligen en litterär och visuell roman i en, och påvisar hur en fotobok kan fungera på samma nivå som en roman. Den årliga fotofestivalen Les Rencontres d’Arles utökade 2016 apropå din fråga med ett pris för fototextbok vilket får ses som både ett erkännande och en ”revival” för genren. Jag var överlycklig att nomineras med min bok Dr. Strand bland så gott sällskap det året. Böcker som har nominerats, såsom Laia Abrils On Abortion (år 2018) vilket är ett alldeles enastående verk, visar på de stora möjligheter som finns med fototextböcker.
Ashik Zaman: Din bok Hur tycker du själv att det går? har en så genialisk titel. Jag rentav älskar den! Det är en så konfronterande fråga som speglar våra slentrianmässiga vardagssamtal men vars egentliga svar förstås kan vara hemskt komplext. Utgångspunkten av en karaktär som anlitar en ”life coach” för att kunna bli den bästa versionen av sig själv får mig att tänka lite på Sophie Calles konceptuella verk. Vad kan du berätta om bakgrunden till boken?
Nina Strand: Titeln refererar till vad en sådan ”life coach” vanligtvis inleder sitt arbete med att fråga. När du ställs en fråga om hur du tycker att det går för dig så blir du också på samma gång ansvarig och får stå till svars för din egen situation. Det kan ju förefalla lite orättvist i den situationen där man sökt sig till en coach för att faktiskt få stöd och hjälp. Jag har en kandidatexamen i process- och projektledning vilken jag tog vid sidan av min fotoutbildning, antagligen för att ha något tryggt och en plan b att falla tillbaka på om det skulle behövas. Under utbildningen fick jag massor med god coachning men satte mig likväl ändå på tvären i fråga om den återkommande idén om att uppnå den bästa versionen av en själv. Som om vi inte redan vore tillräckligt bra. Jag ville på något viss avhandla föreställningar kring behovet att förändra sig. Missförstå mig rätt, jag tycker den energi som finns i coachning och ledning är toppen och är glad över att ha förvärvat användbara verktyg när jag som nu driver en tidskrift (Objektiv). Min bok får nog bäst ses som ett lekfullt och självironiskt projekt där jag begrundar mina egna rädslor och tillkortakommanden.
Ashik Zaman: Rädslor och känslor av att vara otillräcklig är väl ett ständigt närvarande dilemma som konstnär och i en skapandeprocess. En karriär som konstnär går ju bäst att likna vid ebb och flod snarare än en trappmodell såsom i andra yrkesbanor där man för varje år som går anses ha kommit längre upp i en karriärskedja. Ditt projekt 'Age Before Beauty' tar sikte på just karriärsnojor och förvirringar om var man som konstnär står i ett visst skede; huruvida man är ny och lovande eller etablerad, och när man anses vara en ung eller äldre konstnär. Vilka insikter har du kunnat härleda ur arbetet?
Nina Strand: Detta projekt som är ett zine börjar med ett citat från Hito Steyerls film How not to be seen där hon säger att kvinnor över 50 är osynliga vilket som tur inte är fallet med flera kvinnor inom konsten som jag känner. Zinet är gjort med så mycket kärlek och belyser hur min generation av konstnärer fortfarande diskuterar postmodernismen och inte reagerar på nya trender inom foto, medan en yngre generation efter oss vill göra precis som vi, fast bättre. Jo, apropå förvirring om var man positionerar, så gör det ingen skillnad om du är 31 eller 53, man kan fortfarande känna sig helt vilsen i mörkret. Jag älskar att vi nu allt oftare ser att äldre och tidigare okända kvinnliga konstnärer får sina sena erkännanden och upprättelser.
I januarinumret av Frieze, skriver redaktören Amy Sherlock att en av de positiva förändringar som hon har sett det senaste årtiondet är hur konstmarknaden äntligen öppnat upp ögonen för förbisedda konstnärliga förmågor bland kvinnor. Marta Gili, som samtidigt då var museichef på Jeu de Paume i Paris, bekräftade även hon den här utvecklingen i en intervju som jag gjorde med henne för det sjuttonde numret av Objektiv. Gili har haft som mål att i utställningar visa kvinnor och män i lika omfattning och var övertygad om att #metoo-rörelsens genomslag skulle komma att återspeglas bland konstinstitutioner.
Ashik Zaman: En annan ständig kamp som konstnär handlar ju ofta om inspiration och hur man finner den när den saknas. Detta leder mig till din bok Residency som utgår från den tid du tillbringade i paris som ateljéstipendiat på det anrika Cité International des Arts in Paris. Du ställer en så klockren fråga om hur man kan tänkas skapa ny konst i en stad där så mycket viktig konst redan finns och en gång har skapats.
Jag föreställer mig att funderingar om existensberättigandet av ens konst är något som alla konstnärer vid tillfälle brottas med. Jag tyckte så hemskt mycket om den här boken. En magisk liten upplevelse genom dig i min egen vardag. Jag har själv varit mycket i Paris och kände att jag så många gånger varit du; på jakt efter något i en främmande stad, någonstans i världen.
Nina Strand: Tack för att du säger det! Jag är så glad att du kände på det här viset med boken. Det var precis känslor kring existensberättigande som jag ville arbeta utifrån. Paris, i egenskap av en stad där historien ständigt är så närvarande, ger mig så mycket. När jag bott i Paris har jag forskat kring många av de kvinnor på konstscenen som aldrig fick samma erkännande som män. Jag blev särskilt inspirerad av Berthe Weills fall där det visade sig att hon öppnade sitt första galleri i Pigalle redan 1091.
Det har också varit spännande att spåra fotografiets tidigaste rötter. Jag har tillbringat så mycket tid med att försöka hitta var Hippolyte Bayard hade sin första ateljé och lära mig om hur han upptäckte fotografiet samtidigt som Louis Daguerre. Det förbryllar mig alltid lite när fotografer lyfts som legender eller mästare när mediet fortfarande är så ungt vilket är det bästa med det. Att vi kan leka och experimentera med det utan att behöva visa vördnad inför en längre tradition. Det jag nu berättar är lite av det jag fört med mig tillbaka från den vistelsen såväl som andra i Paris. Det har handlat mycket också om Paris baksidor, inte bara den pittoreska bilden av Paris utan Paris som en tuff och desperat stad. Jag var på Palais de Tokyo igår och passade på att titta på utställningen Jusqu’ici tout va bien (Hittills har allt gått bra) som utforskar en koppling med filmen La Haine från 1995 och den senaste filmversionen av Les Misérables. Det var en extremt stark upplevlese.
Ashik Zaman: Dr Strand är ett slags generationsbok som utgår från tre generationer av kvinnor; din mamma, du och din dotter. En bok som utgör ett slags “återbesök”, ett avslut och en fortsättning på samma gång. Du gör genom boken en resa i USA som du och din mamma hade planerat att göra men aldrig fick tillfälle att göra innan hon gick bort. Istället genomför du resan med din dotter. Det är en väldigt känsloladdad framställning i ljuset av tidens förgänglighet. Jag upplever för egen del att det ofta är nyttigt och terapeutiskt att få skriva och arbeta om egna personliga förehavanden men jag är nyfiken om det finns lägen då du förhåller ambivalent till så personliga grepp i din konst?
Nina Strand: Ja, förstås. Saken är den att jag började arbeta med boken när jag själv blev mamma, som ett slags scrapbook om min mamma som jag kunde ge min egen dotter. Jag kände att de borde få lära känna varandra. Jag gjorde ett rejält djupdyk i min mammas liv och insåg att hennes livsöde säkerligen kunde vara av intresse även för andra. Hon hade en så stark övertygelse om att världen gick att förändra genom politiskt arbete. Jag får fortfarande e-post från personer som jag inte känner och som har förlorat någon de älskat och funnit tröst i den här lilla röda boken. För mig är det den finaste tänkbara komplimangen som jag någonsin hade jag kunnat föreställa mig när jag arbetade med den. Det var ett så terapeutiskt arbete som också tillät mig att se till så att hon får fortsätta att finnas.
En vän skickade en vacker text till mig om att fotografera och om att glömma som jag blir påmind om nu när vi talar. I essän The Strange Lure of Other People's Photos (Den underliga dragningen till andra människors fotografier) i New York Times Magazine från i somras, skriver Bill Shapiro:
Neurovetenskapsmannen och författaren David Eagleman har skrivit att vi alla dör tre gånger: ”Den första är när kroppen slutar fungera. Den andra är när kroppen skickas till graven. Den tredje är det ögonblicket, någon gång i framtiden, då ditt namn framförs för sista gången.” Jag skulle säga att det finns en fjärde: Det ögonblick när den sista återstående bilden av dig beskådas för sista gången. Dessa hittade fotografier påminner mig inte bara om denna väsensskilda företeelse som vi både springer mot och bort från - tiden - men de inbegriper också något annat. Den ödmjuka och stadiga sanningen att allt det vi kommer att vara en dag enbart är ett foto.
Ashik Zaman: Du arbetar just nu med en ny bok med arbetstiteln Forever Young. Vad kan du avslutningsvis berätta om den hittills?
Nina Strand: Forever Young undersöker hur min generation är i medelåldern men samtidigt insisterar på att 40 är det nya 20. Enligt en ny studie är ordet stress det mest använda ordet i min generation men frågan är var den stressen kommer ifrån? Vad vill egentligen generation X som också är känd som den ironiska generationen? Vad kämpar vi för, om vi kämpat för något alls? Eller känner vi såsom Kurt Cobain en gång sa; ”Jag känner att det finns en universell ängslighet inför att allt redan har sagts och har gjorts.”
Forever Young är ett slags fristående uppföljare till Hur tycker du själv att det går? Medan den boken var en kommentar om självförbättringstrenden, kommer den här boken tjäna som en kommentar om hur medelåldern utspelar sig för en generation som kanske aldrig behövt växa upp. En generation som lever i en visuell selfiemättad värld där det är lika utmanande att vara 41 som 14 och som aldrig behövt ta tag om den globala klimatkrisen eller viktiga politiska frågor. Jag menar, ta bara en titt på oss! Och titta sen på Greta Thunberg från en senare generation. Jag har så kul med det här projektet, samtidigt som jag känner en viss skam, när jag bearbetar det pågående materialet.