När detta skrivs är Jasmin Daryani aktuell med två temporära gestaltningar i Stockholms tunnelbana [1], dels med verket Ljusskygg på skärmarna i Skanstulls biljetthall (1 april till 30 juni 2023), dels med den storskaliga fotoserien Passage på Fridhemsplans tunnelbanestation (1 oktober 2022 till 1 oktober 2023). Båda arbeten står i intensiv dialog med varandra trots sitt geografiska avstånd. Den underjordiska färden mellan gestaltningarna rentav förstärker deras inneboende tematik kring migration, identitet och explosiv transformation.

I filmen Ljusskygg som visas på skärmarna vid Skanstulls lilla biljetthall tar Daryani steget från distinkta fotografiska arbeten till rörliga bilder. Hon håller fast vid samma svartvita och ibland inverterade färgskala som även präglat tidigare arbeten. Bildernas lågmälda ömsom mörka, ömsom självlysande kompositioner och deras långsamma flyt skapar en suggestiv koncentration som endast interpunkteras av undertexterna till filmens monolog. Den ljudsatta versionen som jag får tillgång till fördjupar det poetiska lågintensiva narrativet ganska avgörande. Men i biljetthallen hade det tystlåtna ljudspåret troligen dränkts i sorlet.

Filmens jag rör sig svävande över både kontinenter, historia och språk och anslår en solenn travelog om sin hoppfulla flykt till Sverige som sakta övergår i asylprocessens nedbrytande limbo som slutar i förvaret i väntan på utvisning. Epilogen lämnar öppet om berättelsen slutar där. Mellan och över de rytmiskt uppbrutna meningarna i den sakligt lyriska redogörelsen återkommer Daryani till några motiv som rör sig parallellt snarare än linjärt med berättelsen: eldsflammor och pyroteknik, en panorering över ett svenskt skogsbryn med klungor av lupiner, storstadens nattliga puls, förstadens grå topografi och ett svagt krusat hav från hög höjd, växtodlingar i provrör i blixtrande ultrarapid och unga män som tränar brottning i en gympasal.

I berättarjagets historia spelar just träningen en viktig roll och brottningen blir hans sätt att kanalisera flyktingtillvarons ovisshet vilket även gör dessa sekvenser till centrala visuella och narrativa knutpunkter i Ljusskygg. Daryanis smygande negativa invertering av just träningsklippen ger kropparna ett egenartat självlysande sken. Det är dubbelt kongenialt som metod: dels skyddas personernas identitet, dels står det i optisk analogi till de hårt ifrågasatta åldersbestämningar som migrationsverket genomför med hjälp av tand- och benröntgen. Daryani fångar här en både ljusskygg och våldsam aspekt av hur människor på flykt alltid i någon mån tvingas bli flyktiga – på en gång förpassade till skuggorna och samtidigt genomskinliga för att undgå lagens godtyckliga blick.

Denna dubbelhet eller snarare bådhet i förhållande till fotografiets inneboende förgörande och förlösande potential kännetecknar ett säreget motiv-metod-komplex i Daryanis arbeten. I verkserien To dissembody från 2016, som består av övertejpade ljuslådor i geometriska mönster vid sidan om bilder från explosioner som dylikt tejpade fönster ska skydda mot, gestaltar Daryani en djupt personlig erfarenhet. Dagen hon föddes detonerade 6 missiler i närheten vilket gav henne smeknamnet shish moshaki – ”sex missiler” som vore hon själv en skapelse av kriget. Att bli synlig ligger alltid farligt nära att bli bränd, att exponeras alltid en hårsmån från att explodera.

Den brandfarliga belägenheten speglas av en annan aktör i Ljusskygg: berättaren ringar in ett oväntat symboliskt släktskap mellan växt och människa. Svedjenäva (Geranium bohemicum) är en pyrofil, alltså bokstavligen eld-älskande, ört som är beroende av skogsbränders kraftiga upphettning för sin fortlevnad och räknas i brist på återkommande skogsbränder som vid svedjebruk idag som en hotad art. Växtens frön kan överleva i marken under mycket lång tid. Grobara frön hittades i marken i Tyresta nationalpark där man vet att det inte brunnit på 200 år. Ur växtens paradoxala behov av brandhärjande krafter utvinner Daryani sitt narrativ i eldens tecken: hur berättaren, som en bland många andra, överlevt krigets och katastrofernas eldsvådor och tagit sig över olika hav till ett Sverige som levt i mer än 200 år i fred – en bördig humanitär mark för hotade individer från olika riken. Haven som korsas och eldar som härjar berättas fram som delar av samma historia som kan få arterna att blomma, men även att vissna och förtvina.

Daryanis fotografiska metod liknar en pyrografi [2], en eldskrift, med vilken hon lyckas skildra den komplexa relationen mellan det brända och det ljuskänsliga på flera plan. Ljus och mörker samt deras inverterade relation utgör således inga dekorativa kontraster i filmen, utan betingar varandra foto-pyrografiskt i Ljusskygg. Det går igen i fotoserien Passage som visas på Fridhemsplans tunnelbanestation. Här ställs människoporträtt av unga vuxna som väntar på svar i sina asylprocesser mot hundrafemtio år gamla torkade lupiner [3]. Lupinen som idag klassas som en invasiv art importerades flitigt från slutet av 1800-talet och räknades trots sin migration från Nordamerika länge som något typiskt svenskt. Varannan bild i den långa serien ägnas åt en lupin och varannan åt ett porträtt i en jämbördig presentation av deras besläktade migrerade tillvaro. Vid sidan om storskaligheten i serien är det mest anslående hur svärtan behandlats i de mörka svart-vita bilderna. Motiven formligen sugs upp av en total matthet i svärtan. Det sättet som ljuset absorberas av det mattsvarta underlaget och bilderna både framträder tydligare och samtidigt undandrar sig, påminner om förkolnaden av organisk materia. Den sotsvarta bakgrunden täcker in motiven som eldens eller explosionens skugga.

I Daryanis fotografiska och filmiska arbeten exponeras växternas och kropparnas undanskymda tillvaro som en stilla implosion, som ett absorberande av ljus. Ur det ljusskygga mörkret reser sig den hotade växten och den flyktiga människan som en fågel Fenix. Vi vet inte om, hur eller när de överlever. Kanske tar det 200 år. Men Daryani har visat på en annan fotografisk jordmån som kräver bränder för att bli bördig.

Timo Menke är konstnär och har undervisat som lektor vid institutionen för konst på Konstfack 2004–2014. Han är även verksam på Filmform med arkivering och distribution av film och videokonst.

Jasmin Daryani (f. 1988 i Teheran) är bildkonstnär och utbildad vid Konstfack och Valand. Hon utforskar i sin praktik den sociala lingvistiska och politiska konstruktionen av migration. Genom upprepning och omtagningar berättar hon om andras erfarenheter i relation till samtiden och historien. Just nu är hon aktuell i Konstväxlingar där hon visar filmen ljusskygg på Skanstulls tunnelbanestation samt bildsviten passage på Fridhemsplans tunnelbanestation.