Leif Wigh, som var fotointendent på Moderna Museet i Stockholm mellan 1977-2004, skriver återkommande i VERK tidskrift. Han beskriver sina texter på detta vis:
Det här är texter om minnen och om mötet med kulturen, om personliga hågkomster av upplevelser. Möten med fotografer och möten med fotografier. Bilder som konstfullt i sig handlar om möten med människor, landskap, byggnader och föremål. Beskrivningar av liv. Frågeställningar, nyfikenhet och ett försiktigt sökande efter ljuset i det mångåriga arbetet.
Texten nedan skrev Leif Wigh 2012.
- Walter dog igår!
Mia Bengtsson Plynning och jag lunchade tillsammans på Stockholms stadsmuseum. Vi arbetade just med en bok om Walter Hirsch. Det var Mia som framförde orden. Redan när vi träffades vi entrén såg jag på henne att det var något obehagligt hon bar på.
- Walter dog igår! Mia betraktade mig oroligt. Väntade på min reaktion. Trots att Walter varit sjuk en längre tid kom budskapet oväntat. Och Walter fick aldrig se boken i färdigt skick, konstaterade jag besviket. Mia hade haft god kontakt med Walter och via bildbyrån Link Image sett till att fotografierna togs om hand när Walter slutligen fördes in på sjukhus. Boken som vi arbetade med var ett glädjeämne. Visserligen hade Walter tidigare utgivit flera böcker. Några riktiga tjockisar bland dem.
I boken om Walter ingår texter av Mia, Bodil Malmsten, Olle Granath, Roy Andersson och av mig själv. Bodil Malmsten hade känt Walter i många år och skrev en inlevelsefylld text. Roy Andersson hade arbetat tillsammans med Walter i olika filmprojekt. Olle Granath berättade för mig för många år sedan att ha hade blivit mycket imponerad av Walters fotografier från en färd på en Vespa runt staden Rom. Så Olle skrev gärna om just dessa bilder.
Omslaget till Walter Hirsch-boken Fotografier 1960-2003 (Bokförlaget Arena, 2021). Redaktör: Mia Bengtsson Plynning. Textförfattare: Bodil Malmsten, Leif Wigh, Mia Bengtsson Plynning, Roy Andersson & Olle Granath. Formgivare: Jonas Westman.
Ja, Walter ja. Han var nog den förste fotograf jag lärde känna. Tidvis umgicks vi ofta. Ibland surade vi och det gick flera månvarv innan vi åter hördes av.
När jag lärde känna Walter var han assisterande lärare till Lars Swanberg på Stockholms fotografiska skola som just öppnat efter en tid i träda. Skolan var belägen vid Kornhamnstorg i Gamla Stan, inrymd ovan en restaurang. Ägaren till restaurangen brukade ofta klaga över att det så ofta skedde översvämningar. Något han tillskrev skolan och dess intresserade elever.
Skolan ägdes av en man som idag kanske skulle presenteras som riskkapitalist. Han brukade förvärva företag som gått i konkurs, det var radioaffärer och mycket annat… Och just skolan hade konkat under sin förra ägare.
Men genom att Lars Swanberg med erfarenheter från USA kom med i bilden så blev det fart på undervisandet. Lars och Walter var gamla vänner och på så sätt kom den senare med i verksamheten. I sammanhanget måste nämnas att både Jan-Olow Westerlund och Rune Jonsson dök upp som extralärare då och då.
Walter hade säkert ingen undervisningserfarenhet då. Men han var påhittig och kunnig på ett speciellt sätt inte minst genom sitt starka filmintresse. Han arbetade för övrigt just då som filmavsynare på ett Filmbolag och utförde mindre fotograferingar som småningom växte till mer omfattande arbeten. Han var idérik och följde upp teknik som exempelvis Lars Swanberg visade honom. Det var så som de numera klassiska arbetena med Canon Dial-kameran kom till.
Ett midsommarfirande skildrades av Walter. I bilderna ses en rad unga konstnärer i ett lustfyllt leverne. Bilderna hade ett amatöristiskt, lekfyllt drag. När de senare presenterades i Populär Fotografi väckte de stor uppmärksamhet.
Ur serien Midsommar, Walter Hirsch 1967. Bilder: Link Image.
Den till en början svårsålda kameran såldes ut helt och hållet från svenska Canons lager. Alla (åtminstone väldigt många) ville ha en Canon Dial och fotografera på samma sätt som Walter gjort. Något år senare gjorde Walter ett besök i London. Han beslöt att där skildra sina promenader och mötena med personer på gatorna. Det här var också något nytt. Även det lekfullt och spänstigt utfört. Resultatet visades som utställning i Lilla Filmsalen i Moderna Museet. Det var den första separatutställningen med fotografier av en svensk fotograf.
Walters lite säregna sätt att fotografera uppmärksammades även av reklamvärlden. Något som kom till uttryck i tidskrifter men också som stora posters i tunnelbanan. Genom dessa arbeten kunde Walter samtidigt ägna sig åt att fotografera helt fritt och skapa det han innerst inne ville göra. Gunnar Smoliansky som var en av Walters äldsta vänner brukade säga, Walter, vi måste lova att gå på varandras begravningar!