Helga Härenstam. Ur boken Ylandet & människan (Journal).
En slump, en lapp och ett intresse i att översätta texter med Google Translate – så såddes fröet till Helga Härenstams nya bok Ylandet & människan (Journal).
Linda Unnhem: Berätta!
Helga Härenstam: I samband med ett annat verk jag arbetade med fick jag en lapp med en text på. Jag hade ingen aning om vem som skrivit den, men texten visade sig vara ett utdrag ur 1700-talspoeten James Thomsons diktsvit The Seasons. Hundratals sidor på svårläst, högtravande engelska och en slags euforisk utläggning kring naturens förändring, liv, barn, krig – ja, lite allt möjligt. Det var annorlunda, jag läser aldrig sådant annars.
LU: Du översatte texterna?
HH: Ja, jag gillar att översätta texter med Google Translate. Den började med att jag hittade en text om mina arbeten på koreanska och blev nyfiken på vad det stod. Så jag översatte och roades av hur mycket som förvrängs i översättningen mellan olika språk. Samma sak hände när jag översatte Thomsons dikter; jag fascinerades av hur algoritmerna tolkade och missförstod 1700-talsengelskan. I Ylandet & människan använde jag mig sedan av dessa märkliga översättningar som inspiration. I vissa texter behöll jag bara ett ord och skrev nytt utifrån det. Ibland kombinerade jag ord eller meningar på nya sätt. Ett pampigt, underligt språk, fullt av komiska missförstånd uppstod. Det fascinerade mig; det påminde om sådant jag dras till när jag fotograferar.
Helga Härenstam. Ur boken Ylandet & människan (Journal).
LU: Hur fri kände du dig i förhållande till originalet?
HH: Fri. Jag tycker inte särskilt mycket om originalet; jag tycker om hur texten blev i sin konstiga översättning och i min tappning. Jag har jobbat på liknande sätt med arkivmaterial och bilder tidigare, men det här var första gången jag utgick från text. I slutändan blev texterna väldigt mycket mina, så till den grad att jag inte ens var säker på att jag skulle nämna Thomson i boken. Men samtidigt tyckte jag att det kunde vara intressant att prata om processen.
LU: Du är inte ensam om att plocka in eller inspireras av andras material i den konstnärliga processen. Varför lockas vi av det, tror du?
HH: I mitt fall handlade det mycket om att jag arbetade parallellt med en annan bok, som var mycket mer personlig (Semester, utgiven av Sailor Press 2021, red:s anm.) och då var det skönt att göra något helt annat. Det påminde lite om inspirationsövningar på skrivarkurser jag har hört om, där man utgår från ett slumpat ord och ser vad som poppar upp. Sedan kom ändå Ylandet & människan att handla mycket om mitt liv, genom fotografierna, men det var inte i det processen började.
LU: Finns det några beröringspunkter mellan dig och Thomsons dikter?
HH: Vi berör båda teman som närhet och familj och det fanns dikter om krig och orättvisor som jag tyckte var lätta att applicera på vår tid. Till exempel: Vi är på insidan av fred och beklagar att ni måste kasta er ut till döds. Vi går på teater och fest, och sjunker in i sömn, medan era arbetande händer gör att vi kan köpa sötsaker och andra saker.
LU: I boken skriver du: Jag började fotografera inspirerad av dessa texter och letade efter kopplingar mellan orden och saker jag såg i min tid, mitt liv. Hur strukturerad var den processen?
HH: Det var mer som ett associativt experiment. Jag satte upp texterna jag valt ut på min ateljévägg och sedan testade jag dem tillsammans med de fotografier som jag tar löpande. Ibland låg text och bild ganska nära varandra – som en text om en ångande publik som kombinerades med ett ensamt par framför en scen, eller en text om kungars och gudars fall som kombinerades med en bild av restaurangen The Palace i ruiner. Andra gånger var kombinationen mer långsökt.
LU: Sökte du medvetet upp några platser?
HH: Ja, jag ville till exempel fotografera på en kyrkogård, till en text om döden. Men när jag kom dit upptäckte jag hur hemlösa gjort om vissa av gravarna till sovplatser – och då blev det att jag ändrade i texten i stället. Så även om jag har en idé och en plan, ändras den ofta längs vägen.
LU: Hur tänker du kring samförstånd/motsättning när du kombinerar text och bild?
HH: Jag dras till och försöker hitta motsättningar – harmoni vs konflikt/kontrast i bild och text och i kombinationen dem emellan. Bild och text ska inte illustrera varandra, i så fall hellre irritera eller skapa någon typ av humor, gärna svart.
LU: Det finns ofta en lite ockult känsla i dina bilder.
HH: Jag letar nog ofta efter en spänning, någon slags avig osäker plats där en igenkännbar vardag pågår, men också något annat. Något oförklarligt, dunkelt. Lite som om någonting just är på väg att dra undan mattan för verkligheten.
LU: Jag tänker att det är lätt att känna igen en Helga Härenstam-bild, men ännu lättare att känna igen en Helga Härenstam-bok.
HH: Jag jobbar jättemycket med sekvenser och bildpar i mina böcker; jag skulle säga att 95 procent av arbetet ligger i det och det är också något av det roligaste i processen.
LU: Du fotograferar ofta personer som står dig nära. Familj, vänner och bekanta. Men också främlingar. Hur fri känner du dig i förhållande till dem i ditt skapande?
HH: Jag frågar sällan om lov – och det kan kanske anses omoraliskt. Men jag tänker att det är upp till varje fotograf att bestämma var den gränsen går; om man tycker att det är värt lite omoral. Och det tycker jag. Jag resonerar lite som Diane Arbus: I always thought of photography as a naughty thing to do – that was one of my favorite things about it. Men jag kan ibland önska att jag var mer modig när jag fotograferar främlingar, att jag vågade gå närmare och ta kontakt.
LU: Dina texter är också ofta personliga. Är du alltid enig med dig själv om var gränsen går?
HH: Jag läser själv mycket biografier och självbiografier och dras till personliga berättelser i konst, film osv. Det intresserar mig vad andra väljer att berätta om sitt liv och hur. I Ylandet & människan känns inte texterna särskilt privata för mig, inte om man jämför med texterna i Semester som är betydligt mer personligt utlämnande. Och ja, det är lite generande, men jag tycker samtidigt att det får vara det. Jag styr ju över processen och har aldrig ångrat mig när något väl är tryckt eller utställt. Då släpper jag ifrån mig materialet och oroar mig varken för bilderna eller texterna.
LU: I det här verket har du dessutom valt att addera musik. 30 exemplar av boken har en inbyggd speldosa som spelar Justin Dean Thomas låt Standing In the Door. Berätta om det valet.
HH: Låten dök upp som ett förslag på Spotify och jag fick lite av en hang up på den när jag arbetade med Ylandet & människan. Stämningen passade så bra till boken och kom också att påverka innehållet i den. Först trodde jag att Standing In the Door var en gammal låt från 50-talet, men när jag fick veta att den var ny kontaktade jag musikern som gjorde en instrumentell version till boken. Jag har alltid gillat spelande vykort och ville testa att göra en spelande bok.
Helga Härenstam. Ur boken Ylandet & människan (Journal).
LU: 2022. Vad är du nyfiken på?
HH: Just idag är jag nyfiken på en lägenhet jag går förbi på vägen till min ateljé. Personen som bor där har satt upp massor av lappar med märkliga budskap i sina fönster. Jag funderar på om jag ska ta kontakt för att få veta mer. I sådana lägen är det fint att ha konstnärskapet som ursäkt.