Gunnar Smoliansky och jag träffas 29 oktober 2012 i hans labb, i en källarlokal han haft sedan 1978 på Bondegatan på Södermalm i Stockholm. Jag gör en intervju och denna text utgår från det vi talade om som kretsar kring hans verk och arbetsmetod, samt att jag gjort mina egna reflektioner kring den fotografiska processen.
”Mitt att göra någonting sträcker sig inte längre än till att göra bilden. Jag har inga planer för bilden sedan. Jag har inga planer alls. Jag bara gör.” Det är något i detta Gunnar-citat som är väldigt viktigt. En lust att skapa bild utan baktankar, utan klara mål för vad bilden ska hamna. Detta är väldigt långt ifrån hur många fotografer arbetar i samtiden. Det spelar ingen roll om du fotograferar reklam, mode, produkter eller konst idag. Det finns nästan alltid en plan för bilden. Om vi ser till konsten är det projekt, teorier, inbokade utställningar och böcker innan bilderna ens är fotograferade. Jag tror säkert att Gunnar tänker att det vore fint om en exponering hittar en plats i en publikation eller på en gallerivägg men fotografi verkar mer som ett behov av en annan art för Gunnar och många av dem jag träffar av den äldre generationen fotografer.
Jag vill inte romantisera en viss sorts arbetsprocess men ändå belysa att samhället i stort avkräver en slags effektivitet som även nått konsten. Jag vet inte om vi är särskilt effektiva men vi har blivit extremt målfixerade på ett sätt som gör att lusten riskerar att skalas bort. När jag gick fotoskola fick jag väldigt tidigt lära mig att det är arbete i serier som är värt något. Att göra en ansökan till en fotohögskola med tio intressanta bilder som inte självklart hänger ihop sades vara meningslöst. Det var också väldigt tydligt att berättelsen – innehållet – premierades över bildmässiga kvaliteter. Jag menar naturligtvis inte att det är fel att fotografera i serier men det finns också en möjlighet att hitta samband och intressanta aspekter i ett material längre in i en process. Det kan finnas fördelar med att göra först och tänka sedan. Vi kommer ändå inte ifrån vilka vi är, vad vi ser, vad vi intresserar oss för. Det vi gör kommer säkerligen att hålla ihop, vare sig vi vill det eller inte om vi arbetar på, men nu kämpar vi så hårt för att hitta tråden vi ska hålla fast vid att vi missar att se på vad vi ser och intresserar oss för helt naturligt. En viss sorts fotografi håller på att försvinna och vår relation till bild har förändrats så drastiskt att frågan är om det ens betyder något om det vi ser är fotografi eller något annat. Kommer relationen mellan fotografi och någon slags verklighet finnas för kommande generationer? Denna spänning som fotografer ändå kunnat förhålla sig till. Spelar det någon roll hur arbetsprocessen sett ut och vad det är vi ser som slutresultat? Det är många tankar som far genom mitt huvud när jag lyssnar på inspelningen av samtalet med Gunnar Smoliansky. Det är inte så att jag inte tänker på detta annars men det blir så uppenbart att relationen till det fotografiska mediet har förändrats drastiskt. Tekniken spelar roll, arbetsprocessen spelar roll, hur samhället utvecklats i stort spelar roll. Konsten är ingen frizon längre, vilket den på vissa sätt skulle må bra av att vara. Samtidigt är det intressant hur samhällets positiva och negativa sidor speglas i konsten.
När jag träffar Gunnar på labbet berättar han om hur han tar hand om gammalt material, kopierar från gamla negativ. Hans kärlek till att fotografera har naturligtvis resulterat i ett stort arkiv. Han vill på äldre dagar ta hand om och kopiera så mycket han kan av det han gjort. Han är många timmar i labbet. Han är mer där än hemma, berättar han. Det är när han pratar om det han berättar att han ”bara gör” och vi talar om vikten av och glädjen i själva processen. ”Nu gillar ju jag fotografi väldigt mycket. Och jag gillar också att göra fotografi väldigt mycket. Och jag gillar att gå där någonstans med en kamera. Och jag gillar att göra bilderna. Så allt det där som har med saken att göra är väldigt tilltalande för mig och viktigast är kanske att man varje dag gör något som går att hålla i handen. Och då tänker jag att om jag inte höll fotografi i handen varje dag. Vad skulle jag då hålla i handen? Och då har jag tänkt att skomakare skulle jag kunna vara.”
Här är det lätt att fundera över den fotografiska printen och hur yrket på så många sätt förändrats i och med den digitala revolutionen. Hur många fotografer hanterar printen idag, håller den i handen? Analogt fotografi och hur bilder spreds tidigare, kanske levererades till en beställare av en uppdragsfotograf till exempel, innefattade fysiska material. Idag sker det mesta digitalt och flertalet bilder ses på skärm samt hanteras och delas via dator, telefon eller platta. Mycket trycks fortfarande men det är ju inte samma sak som en fotografisk print. Konstnärer som arbetar med fotografi idag hanterar i vissa fall printen fortfarande, arbetar med materialet och vissa konstnärer försöker även flytta ut fotografiet i konstrummet dvs göra det än mer fysiskt, än mer till ett objekt.
Fotografi och material är komplext. Betraktaren, om det inte är en connaisseur, förblindas lätt av motivet medan hur det är kopierat och presenterat är av största vikt för upplevelsen – connaisseur eller inte. Det gäller även i konstutställningen, då det är lätt att när en ser på fotografi glömma rummet, vikten av den följd i vilken bilderna presenteras, med vilket avstånd, på vilken höjd. Vad gör mellanrummen? Här finns det i den nya generationen de som tagit stormsteg, ibland på bekostnad av den enskilda bilden men där bilderna tillsammans blir till ett verk, en installation. Kanske är det flödet av bilder i dagens samhälle som skapar detta särskilda intresse för bilderna i samspel och vad detta gör med oss.
Gunnar Smoliansky talar gärna om ”en bild i taget”, vilket också blev namnet på en separatutställning med bilder från 1952-2008 som visades i Göteborg, Stockholm och Helsingborg samt en bok. Han har en annan rytm. När reklambilderna som omger oss skriker är Gunnars bilder som viskningar. I hans utställningar är ofta bilden printad i ett så litet format att betraktaren måste gå nära, få kontakt med motivet, se hur finstämt kopierad bilden är. Gunnars böcker är ofta som små poesiböcker, om en bortser från den omfattande ”One Picture at a Time” som gavs ut på Steidl Verlag (2009). På releasen av den senaste monografin ”// Diary” (2017) sitter Gunnar med boken i sina händer på öppningen. Jag frågar om han är nöjd med den, och det är han. ”Det är som att sitta med en hög printar i händerna”, säger han, vilket ju är ett mycket gott betyg från en fotograf och kopist i Gunnars kaliber. Trycksaker och i synnerhet den egna fotoboken kan ofta vara en besvikelse för fotografen med någon sida här och där som kanske blivit en kompromiss men här sitter en nöjd fotograf. Det är fint att se och bredvid honom står Jäger Arén och Gerry Johansson som arbetat med boken.
Gunnar berättar hur han undvek att ta studenten, för advokat eller läkare var något han inte ville bli. Han visste dock inte att han ville syssla med fotografi, därför att “fotografi var ingenting som en kille på 17-18 år visste vad det var i början på 50-talet. Alltså vad fotografi kunde vara.” Men på något sätt hade han en idé för några år senare när han tillsammans med sin kompis skulle till Brasilien och ordnade med passet så tyckte han att det skulle vara bra om det stod fotograf i det. ”Och då trodde jag att det kan man ju inte bara… Jag trodde att det förhöll sig ungefär som att läkare till exempel… det är ju inget vem som helst kan påstå sig vara, men vem fan som helst kan säga att han eller hon är fotograf. Det är det enda som behövs. Det är rätt intressant, men det fattade ju inte jag utan jag tyckte jag var djärv som såg till att det stod fotograf i passet.”
Via en vän som en kväll visade Gunnar hur han gjorde bilder, vilka han sittandes på golvet framkallade i karotter från sin mammas kök, blev Gunnar direkt fast i fotografi. Han hängde över vännens axel och såg en bild växa fram och han uttrycker att där och då visste han vad han skulle göra resten av livet, även om det kanske inte var formulerat då. Han kände en lättnad. ”I den åldern vet man mer vad man inte vill än vill och plötsligt fick jag något som jag ville och till och med ville ägna mig åt, utan att veta vad det innebar. Men bara att se bilden komma fram sådär… det är samma sak fortfarande.” När jag frågar om han skulle ha fastnat på samma sätt för digitalt fotografi säger han att det är ju omöjligt att veta men att han är grundligt ointresserad av det förfarandet.
När jag frågar om mörkrumsprocessen berättar Gunnar att han gör det väldigt enkelt, även om det för den sakens skull kan ta tid och kan vara nog så komplicerat. Nästan aldrig gör han någon skuggning eller efterbelysning utan han försöker hitta sätt att göra bilden rakt av. Han menar att alla som arbetat med fotografi måste känna att de gånger man gör det så är det oslagbart. ”Hur skickligt man än tycker att man lyckats efter många försök manipulera bilden så är det aldrig detsamma. Allt är bara så ytterligt enkelt. Jag använder en kamera där du bara behöver titta, ställa in avstånd och trycka. Jag väljer bländare. Kameran mäter ljus, jag skiter i allt det där. Det enda som är viktigt för mig är att placera kameran på rätt ställe, sedan är det bara att trycka av.” Jag påpekar att det är nog så svårt att ställa kameran på rätt ställe och Gunnar håller med och säger att det är det som är fotografi.
Linda Bergman är chefredaktör för och grundare av VERK tidskrift samt konstvetare, skribent, curator och konstnär.
