“Den är min själ. Även om jag inte kan använda den... är den min själ.” Det är en replik ur den japanska filmen Mot solnedgången[1].

Regissören Naomi Kawase skildrar Misako, en ung kvinna som skriver och läser in filmtolkningar för synskadade, och Masaya, en man som är känd fotograf och vars syn blir allt sämre. De två träffas på flera filmvisningar där synskadade ger feedback till Misako för att hon ska kunna göra en så bra filmtolkning som möjligt. Masaya kritiserar Misako för att påtvinga de synskadade för mycket av sina egna tolkningar. Misako blir sårad men tar åt sig av kritiken. Misakos och Masayas vägar korsas även utanför filmvisningarna och de dras till varandra. Gradvis försvinner Masayas syn och i en stark scen, där han druckit alkohol med sina vänner och faller omkull, stjäl någon hans kamera. Trots sin begränsade syn listar han ut vem det är och konfronterar personen. “Ge tillbaka min kamera! Även om jag inte kan använda den… är den min själ!”

Tidigare i filmen läser Misako en text i en fotobok av Masaya: ”En fotograf är som en jägare vars villebråd är tiden.” Masaya vill fånga ögonblicken, det han ser innan synen försvinner. Han vill inte glömma det han ser och i stillbilden finns det ju ett fokus som hjälper minnet, skalar bort allt utom just det som är framför linsen just då. Men kameran har också en funktion utöver detta. Den har blivit som en del av fotografens kropp och identitet.

Filmen intresserar mig på flera plan. Filmfotografiet är vackert, dramat är originellt och gripande. Fotografens förhållande till seendet, till kameran och hans förmåga att inse vidden av tolkningsmöjligheter lyfts fram av regissören Kawasi på ett tänkvärt sätt. Det är också intressant hur syntolken i ord ska försöka förmedla det komplexa i vad hon ser och upplever via sin syn. Utan att föra in henne själv och hennes egen tolkning blir det ointressant att lyssna på det hon berättar men om hon övertolkar, underkänner publikens fantasi, dödar hon också upplevelsen. Filmen lyfter frågor som är avgörande i mitt arbete som konstskribent och fotograf/konstnär. Det är lätt att relatera till både Misako och Masaya och de frågor de brottas med och fascineras av. Filmen visar också hur det är möjligt att mötas genom konsten. Det blir tydligt i en scen när en synskadad kvinna beskriver varför det är viktigt att ta del av film utan att kunna se, som berör den fina kombinationen av en kollektiv och en individuell upplevelse. Scenen där Masaya kräver tillbaka sin kamera visar på kamerans symboliska betydelse.

I samband med att jag ser filmen Mot solnedgången ska jag skriva en recension av en utställning med Edvard Munchs fotografier på Thielska Galleriet i Stockholm[2]. Som alltid uppslukas jag av uppgiften och läser Karl Ove Knausgårds bok Så mycket längtan på så liten yta – En bok om Edvard Munchs bilder, Rolf Söderbergs Edvard Munch / August Strindberg – Fotografi som verktyg och experiment samt Arne Eggums Munch og fotografi. I den sistnämnda är det första jag läser det kända Munch-citatet ”Fotografiapparatet kan ikke konkurrera med pensel och palett så lenge det ikke kan benyttes i himmel og helvete”[3]. Munch använder dock kameran i både vad som verkar vara lyckliga stunder och i stunder som måste varit ett helvete.

I maj 1930 försämras Edvard Munchs syn drastiskt men han fotograferar under den här perioden. Det är ett blodkärl som spricker i hans högra öga och skapar en stark nedsättning av hans syn, då synen på det vänstra ögat redan är svag. Munch verkar dock agera analytiskt och nyktert i förhållande till hur skrämmande det måste vara att hamna i denna situation som bildkonstnär. Han målar så som han ser eller inte ser denna period, kanske delvis för att kunna beskriva för sin ögonläkare hur han visuellt upplever världen.[4] Det finns också anteckningar där han metodiskt förklarar hur han ser i olika ljus.[5] Munch är naturligtvis förtvivlad över sitt tillstånd och vittnesmål om hans oro finns i skrift. Han undrar om han kommer att kunna vara kapabel att måla igen och är rädd för att förlora synen helt, men i denna period tar han alltså upp kameran.[6]

I filmen Mot solnedgången får fotografen Masaya frågan om hur han hanterar att synen håller på att försvinna. En vän säger: ”Gör det dig inte galen?”. Masaya svarar: ”Vad hjälper det?”. Hans sorg är avgrundsdjup, vilket skildras i en scen där han slänger kameran, sin själ, utför ett stup. Men vad hjälper det att bryta ihop, skrika? Inget förändrar ju situationen. Maktlöshet. Maskinen får bli förlängningen av kroppen. Den får fungera som ögon.

Detsamma tolkar jag in i ett fotografi av Munch. I Munchs situation, när de värdefulla ögonen sviker, blundar han och tar en bild på sig själv… låter kameran bli den som ser i hans ställe.

Edvard Munch, Självporträtt i hatt och glasögon på trappan till vinterateljén på Ekely, 1930. Foto: Munchmuseet, Oslo.

I en text av Karl Ove Knausgård, På universums botten i essäsamlingen Själens Amerika, berättar han om sitt eget liv och beskriver en tid av nedstämdhet och hur han skriver för att fly från den känslan och från sig själv. När han ser sig själv i spegeln känner han hat. Förutom att skriva hjälper det honom annars att just se. ”För oavsett vad vi ser tillhör det världen. Varje gång vi öppnar ögonen finns den där”, skriver han.[7] Han riktar alltså fokus utåt istället för inåt en stund. Det är något jag också brukar använda mig av när jag går för djupt in i mig själv och inte mår bra av att göra det. Det är enkelt men effektivt. Jag fokuserar på världen utanför, höjer blicken från marken, försöker tyst beskriva för mig själv vad jag ser.

Hur är det då att förlora synen? Ett så påtagligt viktigt sinne för att ta in världen. Vänder man sig naturligt inåt eller tar andra sinnen över? I Masayas och i Munchs fall hotas inte bara möjligheten att ta in världen genom ögonen utan också den sysselsättning de brinner för, rent av lever för och av.

Linda Bergman är konstnär/fotograf, konstvetare, curator och skribent/kritiker utbildad på bland annat Stockholms universitet, Uppsala universitet, Linnéuniversitetet och Konstfack. Linda Bergman är medgrundare av och chefredaktör för VERK tidskrift och tilldelades 2020 Dynamostipendiet av Bildkonstnärsfonden för sitt arbete med VERK. Dynamostipendiet tilldelas någon som på eget initiativ skapar nya arenor inom vår samtida bild- och formkonst. Verksamheten måste vara viktig för bild- och formkonstnärer och skapa nya möjligheter för konstnärerna att möta sin publik. Linda Bergman driver också förlaget Boris Press.

Naomi Kawase (f.1969 i Nara, Japan) är filmregissör och manusförfattare känd för filmer som Under körsbärsträden (2015), Moe no suzaku (1997) och Still the Water (2014).

Edvard Munch (1863-1944), den världsberömde norske konstnären, köpte sin första kamera i februari 1902. Han använde fotografi som ett experimentellt medium och placerade ofta sig själv framför linsen. Munch var en nyfiken fotograf som utnyttjade effekter av skenbara ”misstag” såsom förvrängningar, suddiga rörelser och ovanliga kameravinklar. De fotografiska experimenten har en tydlig relation till konstnärens formspråk inom måleri och grafik, men Munch ställde inte ut fotografierna offentligt. De undersökande och poetiska bilderna visar konstnären själv och hans närmaste omgivning: självporträtt från nervkliniken, stranden eller trädgården i hemmet utanför Oslo.