Bilder: Eva-Teréz Gölin. Ur boken Eclipse.
Kvittret av små fåglar ljuder från lite här och var när jag går längs gator, trappor och gränder, den ganska branta vägen ner mot stranden. Jag kan inget om fåglar men att det är kvitter från små fåglar går inte att ta miste på. Jag ser dem inte men på balkonger och i fönsteröppningar syns fågelburar. Burfåglarnas kvitter blandas med ljudet från kyrkklockornas klämtningar denna söndagsförmiddag.
Jag kan inget om fåglar. Kanariefågel är nästan den enda burfågel jag känner vid namn. Kanariefågeln som förr i tiden användes i gruvor för att uppmärksamma gruvarbetarna på farliga gaser i gruvschakten. På så vis minimerades risken för att en krissituation skulle uppstå.
Ingen gul liten fågel varnade oss för den här krisen. Det fanns säkert andra varningstecken men vi valde att inte se dem. Kanske några människor till och med valde att dölja dem. Jag vet inte. Jag kan inget om kriser. Jag läser ”en kris går alltid över”. Jag tänker – en solförmörkelse är en slags kris. Vid en total solförmörkelse tystnar fåglarna. Först när ljuset kommer tillbaka återgår de till sitt kvittrande.
Under de sex månader som redan passerat av 2015 har jag nästan varje morgon vaknat upp till nyheternas rapportering om hur krisen har förvärrats ytterligare. Läget mellan parterna är nu långt ifrån en lösning och följande vecka beslutas det om att begränsa folkets möjligheter att ta ut pengar från sina bankkonton. Dessa pengar ville de styrande behålla inom landets gränser.
Innan avresan hade svenska löpsedlar med sina stora svarta bokstäver uppmanat resande till krisen att ta med sig kontanter. Men turister som jag hade fortsatt fri tillgång till våra bankkonton. Ett par dagar senare lämnade jag krisen bakom mig. På några timmar var jag hemma i Sverige. Nära men ändå långt borta. Att tänka sig att vi i Sverige skulle kunna begränsas i tillgången till våra egna pengar är en omöjlig tanke.
Att en tanke kan verka helt omöjlig att tänka är troligen många gånger orsak till varför vi hamnar i kris. Ibland för att vi inte kan föreställa oss att något sådant skulle kunna inträffa. Men oftare för att vi inte vill inse att det faktiskt skulle kunna hända. Många kriser i samhället skulle ha kunnat förhindrats eller åtminstone mildrats om vi bara hade varit tillräckligt många som både ville och kunde se de tecken och de fakta som säkert inte varit dolda alls.
På det personliga planet fyller däremot denna självvalda blindhet en viktig funktion. Att inte hela tiden se framför sig alla sjukdomar, olyckor och annat dåligt som kan drabba oss själva eller dem vi älskar, gör det möjligt för oss att fortsätta leva. Att hamna i en kris, om än så mörk som ett avgrundsdjupt hål, är ett tecken på att vi känner till något annat. Ett tecken på att vi inte hela tiden befunnit oss i avgrunden.