I San Diegos hamn, placerad vid kajen bredvid USS Midway, står en version av skulpturen Unconditional Surrender av John Seward Johnson, Jr. Den är en 7,6 meter hög bemålad bronsskulptur baserat på ett, eller flera fotografier av en kyss på Times Square i New York den 14 augusti 1945. Titeln är dubbeltydig och pekar dels på de kyssandes underkastelse för stunden, ögonblicket och känslan. Och med kyssen, det mest emblematiska uttrycket för kärlek, i centrum. Men kanske mer speciellt för det Japanska imperiets kapitulation inför de allierade och för det andra världskrigets slut.

Alfred Eisenstaedts är den fotograf vars bild ligger närmast till hands att se som förlaga för skulpturen. Hans bild av det kyssande paret publicerades i Life veckan efteråt och hans bild har kommit att bli en ikon över segerögonblicket på hemmaplan i USA och som sammanfattar segern över ondskan och början på en ny tid. Det är en bild av positivism som motpol mot åren i krig.. Vad man förstår av den samtida nyhetsrapporteringen är att mediemedvetenheten hos soldaterna i allmänhet var stor och att den fotografiska gesten med kyssen i segerns kölvatten verkar ha intagit amerikanska medier. Eisenstaedts bild publicerades tillsammans med andra bilder av kyssande, firande amerikaner under rubriken THE MEN AT WAR - KISS FROM COAST TO COAST.[1] Artikeltexten löd:

When peace was confirmed, Americans, full of the same spirit they had showed abroad, put on a spirited display of public kissing at home. News photographers had long trained servicemen to assume ardent poses for the camera but there was little poses in last week´s coast-to-coast frenzy kissing. From city to city and block to block the purpose was the same but the techniques varied. They ran the osculatory gamut from mob-assault upon a single man or woman, to indiscriminate chain kissing. Some servicemen just made it a practice to buss everyone in a skirt that happened along, regardless of age, looks or inclination.

Aktiviteten framför kamerorna i slutskedet av kriget påminner lite om en selfie idag. Fast då med hjälp av tidningsmedia och med en kvinna som villkorslöst låter sig besegras. Eller som en slutscen i en långfilm med texten The End över kärleksparets ömma omfamning[2]. Det finns en annan fotograf, Victor Jorgensen, som var på samma plats vid samma tillfälle. Också han fångade just detta kyssande par. Hans bild publicerades i The New York Times. Det finns många spår och spekulationer kring just de här bilderna och den här situationen.

Det är inte bara kontroverser kring vilka det kyssande paret är[3] utan också tiden på dagen då fotografiet togs är ifrågasatt. Kanske var det till och med före tillkännagivandet av Japans kapitulation?

Det var inte överallt som firandet var så kärleksfullt som bilden ger sken av. The Peace Riots i San Francisco som startade samma dag och höll i sig i tre dagar är stadens blodigaste upplopp någonsin[4]. Kanske bilden av den berömda kyssen med ett mer samtida perspektiv kommer att förändras från ömt famnande till en bild av övergrepp? Och kulturen att springa fram och kyssa vilken kvinna som helst att betraktas som utslag av en övergreppskultur. Det verkar numera i alla fall vara fastställt att kvinnans namn är Greta Zimmer Friedman och flottistens George Mendonsa.

Redan vid fotografiets presentation 1839, en slags gåva eller open source från den franska staten till resten av världen, skisserade den franske vetenskapsmannen och politikern François Arago den palett av funktioner som inrymdes i det nya mediet. Den funktion han främst förespråkade var dess vetenskapliga användning med fotografiet som hjälpmedel - inte minst i att se och att kopiera.  Och det verkade säkert både lockande och spännande att använda det nya mediet för allehanda vetenskapliga frågeställningar och presentationer där den fotografiska bildens självskrivande karaktär förde med sig förväntningar på sanning och vetenskaplighet. Analytiskt fotografi är ett namn på denna gren inom fotografin.

Charles Darwins bok The Expression of the Emotions in Man and Animals, publicerad 1872, är ett tidigt exempel på en vetenskaplig publikation som använder sig av fotografiska bilder som illustrationer. Boken, som är en fristående fortsättning på Om arternas ursprung, tar upp och beskriver hur människor och djur visar upp sina känslor och hur detta känsloregister har utvecklats. Vilket illustrationsmedium skulle då inte vara bäst om inte det relativt nya mediet fotografi? Boken innehåller sju stycken sammansatta bildark med mellan två till sju fotografier, eller porträtt av människor i olika åldrar.[5] Det ser ut lite som ett porträttgalleri där de fotograferade visar upp en rad variationer av samma eller liknande känslouttryck. Undantaget är plate 2, med sex porträtt plus en detalj från en kvinnas rynkade panna. Dessutom finns tjugoen teckningar varav tre beskrivs som copies of drawings, fyra som sketches from photographs och åtta som drawn from life. Bilderna föreställer människor och olika djur – hund, katt, höna, apa – och är just illustrationer, även om sammanhanget och blandningen av olika sorters bildmaterial inte är helt klart. Till exempel finns flera bilder som härrör från vetenskapliga experiment utförda av Duchenne de Boulogne[6]. Darwin avslutar boken med sitt huvudargument: han visar hur mänskliga känslor knyter mentala tillstånd med kroppsrörelsen och att de är genetiskt bestämda, vilket i sin tur härrör från målmedvetna djurhandlingar.

En smärre tsunami av efterföljare upp till våra dagar finns som med fotografins hjälp söker fånga känslor i ett fruset ögonblick. Inte bara analytisk fotografi gör sådana eller liknande anspråk utan kanske snarare fotografi i allmänhet. Vad är till exempel ett nyhetsfotografi om inte ett försök att fånga, om än inte en känsla så i alla fall ett känsloläge?

En konstnär som Arne Svensson leker med konventionen att fotografi i sig ensamt kan berätta någonting om en människa utöver hur ljuset faller. Hans arbete Faggots adresserar frågan om det går att berätta någonting överhuvudtaget om en människas inre genom fotografi.

So I asked men to come to my studio, stand on a spot on the floor and stare at the camera – no gestures, no expression, no body language. I then photographed them and examined the subsequent images for “signs”. I found none.[7]

Tecknen han letade efter var om sexuell läggning gick att spåra genom ett fotografi. En liknande om än annan undersökning av det fotografiska mediets potential och begränsningar är Ellen Holtskogs serie fotografier betitlad Frälsta och förtappade[8]. Arbetet tar också avstamp i vad ett fotografi kan eller inte kan berätta om en människas inre känslor och trosuppfattningar. Men också i en föreställning om vad ytan har för betydelse. En slags version av att döma hunden efter håren. En långt ifrån vetenskaplig tankeidé som snarare pekar åt skrock och vidskepelse. Går det att bedöma någons eventuella framtid i himmelriket eller i skärselden genom en visuell inspektion, med eller utan kamera?

Jag tänker på Tuija Lindström och jag tänker på hennes strykjärn. Vilket i sin tur sätter mig i kontakt med mamma, mormor och farmor, på smeder och järnbruksarbetare, malmupptagning och isar, i gruvor och jag tänker att det nog ändå finns potential i fotografiska bilder att fånga känslor. Som nyutnämnd professor i fotografi vid Högskolan för Fotografi vid Göteborgs Universitet i tidigt nittonhundranittiotal fick Lindström motta kritik. Både mot det sätt på vilket utbildningen hade formulerats men också emot hennes egen konstnärliga verksamhet. Lindström verkade då för många personifiera en övergång i synen på vad en fotografisk praktik kunde vara och vilka en konstutbildning i denna praktik vände sig emot.

Efter att nyligen besökt ZKM där utställningen Feminist Avant-garde[9] visas tänker jag ännu mer på strykjärn. Utställningen baseras på en stor samling fotografi och video från Sammlung Verbund Collection, Wien. Det är en underbar odyssé över sjuttiotalets dynamiska feministiska konst. Utställningen visar upp 600 verk av 48 konstnärer och det är uppfriskande att se hur bred och utbredd denna scen var. Vanligtvis visas samma konstnärers arbeten, de som blivit ikoner för rörelsen om och om igen världen över. Utställningen här fokuserar inte på individuella konstnärskap utan på den kollektiva insatsen och på de problem som konstnärerna såg och adresserade i sin samtid. Det första rummet är dedikerat till husmodern. Och självklart finns det strykjärn. Martha Rosler, Valie Export, Birgit Jürgenssen, Renate Eisenegger, Karin Mack, Leticia Parente – alla visar på arbetet där strykjärnet spelar en slags roll. Strykjärnet är ett vapen som kan användas i aggressioner eller verktyg för att släta och jämna ut ojämnheter i sociala såväl som fysiska rum bestämda av kön, klass och etnicitet. På Lindströms bilder är den där delen som det ska strykas med blodig, eller rostig. Eller så bär den spår av slitage, repor i den glatta yta som är tänkt att pressas emot någonting. Jag tänker på henne extra mycket på grund av hennes för tidiga bortgång för en kort tid sedan men också för att hennes strykjärn så tydligt knyter an till ett samtal om maktstrukturer samtidigt som gestaltningen adresserar den samtid de är gjorda i med stora och visuellt starka fotografiska bildverk.

Vad för slags känsla som förmedlats grumlas allt som oftast av tanken på fotografiska bilders transparens. Det är inte omöjligt att det är en av fotografins begränsningar det här med att fånga känslor. Visst faller ljus och skuggor på ansikten och på andra ytor men vad säger det egentligen? Kyssarna i amerikanska media berättar väldigt lite om de kyssandes känslor men mycket om deras tillkomsttid[10]. Lindströms bilder är inte en serie produktbilder på verktyget strykjärn men de ingår i ett samtal utstakat av kvinnliga konstnärer före henne och som genom henne förmedlat vidare. Och hennes Strykjärn[11] verkar redan ha passerat en gräns för att göra slätt, blankt och fint, att platta till och släta över.

Björn Larsson är konstnär och lektor i fri konst med inriktning fotografi på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.