Bilder: Annsophie Anulf, konstnärens urval ur serien 362. Ett 362 bilder långt bildspel med självporträtt.
“Att synas är utsatthet, att vara både hel och halv…”
Catharina Gotby, ur Sång [1]
Våren 2020 innebar för många att dagligen mötas av en vägg ansikten och blickar, i Zoom-möten och Skype-konferenser. Från att ha varit ett komplement till fysiska möten dröjde det inte länge innan man pratade om zoom-fatigue, zoom-trötthet[2]. I dessa virtuella ”rum” går hjärnan på högvarv, van att ständigt tolka blickar för att möjliggöra ett socialt samspel. Rastlöst vandrar blicken från ruta till ruta, från ansikte till ansikte. Det finns mycket att se, men lite information som underlättar samspelet att hämta. Detta har fått mig att fundera kring blickens betydelse i mötet, och vad som är skillnaden mellan att bli sedd och att bli iakttagen. Till min hjälp har jag tagit konstnären Annsophie Anulfs arbete 362 (2020)[3].
Genom andra blir vi till. I boken Saint Genet[4] återger Jean Paul Sartre hur poeten Jean Genet, efter en rad placeringar i olika fosterfamiljer, ertappas när han stjäl från en av sina fosterfäder. Under fosterfaderns blick sker något i Genet, som fortfarande har handen i skrivbordslådan. Blixtsnabb och oåterkalleligt rör sig den 10-åriga Genet från omedveten barndom, till outhärdligt medvetande. Konturerna kring hans väsen fixeras genom den andres blick – Tjuven Genet är född. Genom förfrämligandet av det egna väsendet, genom blickens förflyttning, uppstår en persona. Sådan är blickens kraft. Att man i blicken både kan se den andre, och varianter av sig själv.
Författaren Siri Hustvedt beskrev i sitt sommarprat en liknande upplevelse, ett ögonblick av tyst kommunikation som utspelade sig på en flygplats för flera decennier sedan, men som levt kvar inom henne. I böket och stöket vid gaten föll hennes bebis ur hennes famn. Hon hann precis få tag i barnet innan det var för sent. När hon såg upp, skärrad och darrhänt, mötes hon av en blick från en främmande man. Blicken tycktes rymma så mycket förakt och avsmak att det blev näst intill olidligt. Det tog Hustvedt många år att utröna vad det var som hade skett mellan hennes blick och mannens.[5]
Blicken kan rymma en myriad fantasier och föreställningar, den kan förpliktiga, uppmana och fördöma. Alla som kommit lite för nära någon på bussen eller i mataffären den senaste tiden vet detta. Men blicken kan så klart också rymma acceptans, värme och kärlek.
Flera med mig har funnit vårens videosamtal utmattande. Att se sig själv samtidigt som man ser andra frambringar en kluven medvetenhet, en delad uppmärksamhet – ett dubbelt perspektiv. Videosamtalen illustrerar Genets upplevelse som pojke, där han såg både sin styvfar och sig själv, om än i mindre metafysisk och mer konkret variant. Den positionering som socialt samspel innebär[6]; positionering av den egna kroppen i relation till andras, positionering gentemot roller, försvåras i videosamtalet eftersom vi vistas i ytterligare en dubbelhet. Var och en på sin egen scen, och samtidigt på en gemensam skådeplats. Det är som upplagt för förskjutningar och missförstånd.
I Göteborgsbaserade konstnären Annsophie Anulfs arbete 362 undersöks gränssnittet mellan privat och offentligt, något som ställts på sin spets när många jobbat hemma den senaste tiden. I arbetet möter man konstnären i en serie självporträtt, 362 för att vara exakt. Varje bild är tagen med samma konceptuella regelverk; ett självporträtt i starkt blixtljus varje morgon under ett år. Inga omtagningar. Bildernas utsnitt påminner om datorkamerans med sina låga, vida vinklar och halvkroppskompositioner. Anulf ser mot kameran som om för att möta en blick. Vi ser henne gäspa förstrött med ögonen halvt öppna för att i nästa bild spärra upp dem vilt, som påkommen.
Precis som i videosamtalet börjar jag titta på det som omger personen. En dalahäst, barnteckningar, öronproppar. En liten, vit drömfångare, Lypsyl, Ipren. Oftast är hon ensam men inte alltid. Skådeplatsen för hennes bildsvit är sängen, alltid sängen, den för många mest privata och intima av platser i hemmet. Bilderna gläntar på dörren till det tillstånd vi alla befinner oss i dagligen, innan vi iklätt oss de roller vi bär upp och för en stund bara är; i svallvågorna av de drömmar vi drömt, i stånd att bli, att möta världen. Det är ett mottagligt och sårbart tillstånd hon har intresserat sig för. Ibland vänder hon sidan till kameran, som att hon försöker värja sig från den och det skarpa ljuset.
Självporträttet är vanligtvis, i relation till porträttet, en förflyttning av makt, en upplevd kontroll över sin självbild och hur man framställs för världen. Anulfs verk och de regler hon satt upp för sig själv går stick i stäv med den föreställningen. Istället för att ingå i ett medvetet skapande av sig själv utsätter hon sig för slumpen och använder kameran som ett verktyg för att undersöka ett tillstånd. Det känns som att jag gör intrång när jag ser på bilderna. Verkets huvudperson verkar vistas i såväl isolering som exponering, ett tillstånd som känns igen från vårens videosamtal.
Vad är det egentligen för typ av tittande vi ägnar oss åt när vi tittar på varandra i videosamtalet? Blir vi sedda och ser, eller blir vi iakttagna och iakttar, och vad skiljer synsätten åt? Ett iakttagande för mina tankar till ett granskande, en blick med uppsåt. Hos den som iakttar finns en förväntan att något ska upptäckas, att det som granskas ska leda till ett utlåtande vars underlag insamlas via blicken. Det är en blick med skärpa och vasshet, man iakttar något eller någon noga och det ligger inte långt ifrån en övervakade blick. Iakttar gör man gärna på håll och det bäddar inte för ett ömsesidigt tittande, blickarnas möte. Att bli sedd antyder däremot ett djup, en blick som inte stannar vid ytan utan som är penetrerande. Sedd blir hela människan, bortom det synliga, det omfattar en persons väsen. Sedd blir man av en kärleksfull blick, som den tyska religionsfilosofen Martin Buber påpekade [7].
Istället för att betrakta orden, iaktta och se, som nära besläktade upplever jag dem mer som motsatsord. Det ena har med avstånd att göra, det andra med närhet. Att bli iakttagen står i förbindelse med en ensamhet medan att bli sedd har att göra med den sortens möte som Buber beskrev. En iakttagande blick förefaller ligga närmare till hands under videosamtalet, formen dikterar nästan det.
Det kan vara jobbigt att bli såväl iakttagen som sedd, något Catharina Gotbys citat i början av texten sätter fingret på. Digitala lösningar både möjliggör och dikterar våra mellanmänskliga interaktioner under pandemin. L.M Sacasas, amerikansk skribent med särskilt focus på teknologi förespråkar inte att vi avstår från videosamtal, utan snarare att vi korrigerar våra förväntningar på mediet.[8] Varför ens ha bild i våra samtal, undrar han. Underlättar eller försvårar den samspelet när blickar är svåra att läsa och omöjliga att möta? Visst är videosamtalet smidigt för att göra presentationer, men frågan är om jag inte föredrar en klassisk telefonkonferens ändå.