Växthuset i Grums
Grums huvudgata är indränkt i den typen av glitter som inte brukar kunna överföras till fotografier. Man brukar bli besviken. Ett jättelikt växthus har blåst ner. Ett fågelbo av glassplitter med en massa lökar i och under, som kommer att börja växa när den rätta fågeln har landat och börjat ruva.
Jag satt i en bil utanför det gamla växthuset och tittade på en flicka i en annan bil. Flickan hade en lapp över ögat. Hon väntade också på någon vuxen.
”Eftersom det tar tusentals generationer för ögon att försvinna, så har de här varelserna varit isolerade länge”, berättade bilradions röst medan vi tittade på varandra med tre ögon.
Människor som tar sig fram i leran, letar efter strålkastare. Fullkomlig ödeläggelse och på löpsedeln, en borttappad 16-åring. Orolig mamma letar.
Människor på motorvägen
En svartvit dag. Långhåriga ungdomar har picknick på motorvägen, flygplan dånar förbi när jag skriver detta. Jag ser en bil, vägen är inte avstängd. De spelar musik, eller låtsas spela musik, och de har satt upp varningstrianglar.
Busshållplatsen låg på vänster sida om Europaväg 18. Kongsvinger Arvika Trysil Hagfors stod det på vägskylten bredvid. För att komma hem korsade jag motorvägen till fots. Ingen bil där. Ingen bil där, då kan jag gå. För mig gick det bra, men en tant blev överkörd.
Jag har tagit fotografier på människor på motorvägar. De befinner sig där och ibland springer de. Jag är nöjd med bilderna i sovande tillstånd och besviken att de inte finns när jag vaknar.
En vän skulle stå en bit fram och varna mig om det kom bilar. Jag blundade mitt på en 70-väg. Höga lupiner växte där och det var svårt för bilarna att se. Om det kom en varning skulle jag öppna ögonen och flytta på mig.
Jag låg på åkern och en traktor kom och körde över mig. Jag hamnade någonstans konkret, i ett väntrum under jorden på kyrkogården. Maria, hon som blev överkörd på riktigt, var där. De samlade ihop fotografier av henne genom att knacka dörr, efter att hon hade dött.
Kvinnan i profil
Bilden föreställer en släkting i profil, födelsemärkena fanns på den andra sidan av ansiktet.
Hon ville aldrig spara födelsemärkena till eftervärlden, sa mamma till mig, så hon satt alltid så på bild och kanske annars också. Som julgranens mindre festliga sida vänd mot väggen.
Jag har inte sett någon av hennes ansiktshalvor utanför fotografiet och allt jag vet om henne, förutom det jag ser, är det enda som hon inte ville att någon skulle veta. Jag är eftervärlden, som skruvar lös ramen och på baksidan av fotografiets kind är födelsemärkena. Jag kunde vända på bilden och spara bara dem. Någons armbåge är med i bilden, tätt inpå ansiktet, eller en hästs mule.
Man med katt i knät
Hans katt ligger still, men ögonen har rört sig. Inte mannens ögon. På gamla gruppfotografier letar jag efter ögonkontakt med barnen och husdjuren. Deras ögon är vita och simmiga. Jag föreställer mig att de kom till fotograferingen och lämnade den, med samma simmiga ögon.
Tavlan på två systrar som håller om en yta som skulle bli deras katt. Katten skulle ritas dit senare, men det blev aldrig av.
En annan tavla. Ett par som visar upp sig själva och sina ägor. I kvinnans knä lämnades en yta omålad. Där skulle arvingen sitta sen, när han var född. Ingen stress. Flera hundra år har gått och ingen arvinge har målats dit. Den är under pågående exponering. Kanske är de simmiga ögonen det också. Det handlar inte om rörelseoskärpa i exponeringsögonblicket eller att de faktiskt såg ut sådär även före och efter fotograferingen, utan om att somligas blickar tar längre tid att framkalla än andras.
Tänker mig alla bilder på mig själv innan mitt barn, med en tom yta i famnen. Men jag var inte ofullständig då, ingenting saknades och ingenting fattades.
Fiskögat i munnen
Bilder finns med människor med fiskögon i munnen, men detta är inte någon av dem. Det är en ofotograferad bild egentligen. Mormor med ett fisköga i munnen, är själva bilden.
Innan under och efter den: Hon påkallade uppmärksamhet på något vis, såg till att vara sedd, poserade en sekund, kanske två, som för ett fotografi och svalde sedan ögat. Man skulle bli chockad och gärna skrika neeej. Det var inte bara chockeffekten. Det var också nyttigt, man tar till vara på allt, och vi var sjåpiga. Man slängde inte hela brödet för att en del av det var mögligt. Man skulle inte köpa dyra kappor till gammalt folk som ändå skulle dö.
Bilden är ofotograferad därför att tillfället var inte ett sådant som jag tänkte hade med fotografi att göra då och även om jag hade tyckt det, så hade hon inte tyckt att hon hade med fotografi att göra, oavsett motiv. Hon ville inte bli sparad som gammal.
Vi jagade henne med kameran i rum fulla med folk. Jag tror att hon till exempel hade försökt lämna bordet när ett gruppfotografi skulle tas (hon fanns ju med som ung i en ram i bakgrunden i alla fall). Hon satte alltid upp handen (och såg arg ut bakom handen) och om hon inte hann, såg hon arg ut, utan handen. De bilderna som togs på mormor mot hennes vilja var blixtbilder.
Efter bilden. Mutter. De bilderna sållades bort, hamnade aldrig i några ramar. De var mer ett skämt, för jaktens skull.
Fiskens öga i magen. Pupillen växte i mörkret, den kollade till höger, sedan till vänster, sedan till höger igen. Det föreställde jag mig när jag köpte fisken åt henne i fiskvagnen på torget.
Blodmånen
Blodmåne i natt, torftig både på bilden och i verkligheten.
Man ringde i klockor, man slog sina hundar så de skulle yla och skrämma bort det som gjorde månen röd. Blodmåne betydde torka och bränder, otur och död. Nu betyder det att jorden skuggar månen.
Månen var en del av oss, av vår planet. Nu skuggar vi den bara ibland. Som en relation eller en amputation som blir påmind om sin gamla tillhörighet bara när den får lite mörker av oss, skvätt över sig.
Vi skriver om den:”Se på den där jävla månen. Den ser ut som din älskling som du spenderat tusen år med att vänta på.”
Vi skriver:”Vad du är lycklig du måne klara, som får så högt över jorden fara och blott se på och blott se på.”
Blodmånen finns bakom molnen och vi väntar. Hon dansar och ropar på den, kallar den för idiot.
Sedan ser hon en lampa långt borta, en sådan där glittrande röd neonprick som finns längs med många horisonter och som man vet har någon funktion.
”Där är den ju! Jag ropade på den och den har kommit fram!”
Jag blir avundsjuk på det obegränsade i att inte veta vad man kan förvänta sig av saker, att inte ens på ett ungefär veta vad det är för syn vi väntar på.
”Jag där är den blodmånen som vi väntat på, så nu kan vi äntligen gå och lägga oss.”