Bilder av Hasse Rudberg.
När jag emellanåt bläddrar mig framåt på Instagram, så dyker det upp svartvita bilder som jag genast ser vem som är avsändare till; Hasse Rudberg. Han har en alldeles egen röst som jag märkligt nog känner igen sedan vi båda var stationerade på samma dagis. Naturligtvis så hade vi ännu inte börjat fotografera.
Det dröjde närmare tjugo år innan jag en gång fick vara med honom i hans föräldrars då mörklagda kök och för första gången i mitt liv fick se ett svartvitt fotografi långsamt uppenbara sig i framkallningsskålen framför mina ögon. En kort tid senare berättar Hasse att det finns en begagnad Canon Pellix till salu i en fotobutik. Jag köper den för en av mina första månadslöner. Självklart slutade jag genast mitt fasta arbete och började fotografera.
Hasse blir sedan kopist åt Christer Strömholm. Märkligt nog så kan jag inte se någon större påverkan av Strömholm i hans bildspråk. Där Strömholm är spektakulär är Hasse lågmäld. Som en vägran att låta sig påverkas. Strömholm reste till Paris och Hasse reser till London. Hasse flanerar med kameran på axeln och fotograferar människor i sina egna tysta världar. Och ofta spår av dem. Jag försöker förstå vad som ändå gör hans bilder så uppenbara och tror att det handlar om en slags klarhet, ett ärligt och tydligt tilltal. Det råder ingen tvekan om vad som gäller. Eller ser vi lugnet före stormen?
En vän säger att mina gatubilder påminner om Hasses bilder. Jag blir smickrad. Vi är båda barn av en tid när man helst skulle fotografera med enkla medel, en enda lins och komponera bilden i kameran utan att beskära bilden i efterhand. Och vi gjorde endast svartvita fotografier.
Jag tjatar på Hasse och framhärdar i att han borde göra en bok men får alltid något undvikande svar, som i praktiken innebär ingen bok. Det handlar uppenbarligen om vägen och inte om målet.