Juuso Noronkoski. 1) A Passage to the Other Night. Brass, b&w negative, obelisc. 91 cm x 20 cm x 10 cm. 2018. 2) Aperture (I). Photogravure, 53 x 43 cm. 2021. 3) Device No.1 (The Madness of the Day). Sunlight focused on a colour negative, brass, magnifying glass. 18 cm x 10 cm x 23 cm. 2018
Det var något han sa som fastnade hos mig. Jag lyssnade på en intervju med den finske konstnären Juuso Noronkoski, där han talar om sin process och om fotografi. Han berättar att han ofta känner sig felplacerad när han deltagit i utställningar där naturen varit i fokus. Jag försöker formulera ett svar på varför den formuleringen stannar hos mig, för tittar du på hans verk är naturen nästan alltid närvarande. Det är såklart en väldigt grund analys av mig, men jag tror det blir min nyckel till förståelse. För i hans verk handlar det inte om naturen, det handlar om naturen som ett rum och en abstraktion av naturen. En manipulation av betraktarens öga, och i Noronkoskis verk ser jag en konstnär som vill förstå sin omgivning där naturen blir ett material och är ett verktyg för honom att skapa illusioner. I många verk bokstavligt talat.
Men likt en naturromantiker, som så många andra nordiska fotografer och konstnärer, finns solen alltid närvarande i hans verk och han känns helt uppfylld av solnedgångar. I verket Device No.1 (The Madness of the Day) använder sig han av ett storformatsnegativ med en solnedgång som motiv, runt negativet har Noronkoski byggt en mässingsram med ett förstoringsglas som riktas mot solen i fotografiet och solen som omsluter verket bränner hål i negativet där solen var. Det är lika motsägelsefullt som vackert, ett verk fyllt med analogier. Verket ingår i en serie med ett flertal negativ på solnedgångar, och första gången jag såg en av dem i verkligheten var på fotogalleriet Hippolyte i Helsingfors 2017. Min mamma var med mig och vi blev båda förtrollade av utställningen. Jag tror att det var känslan av naivism och viljan att hitta nya vägar att se som fångade mig, den lekfulla och den existentiella blicken på samma gång.
Solnedgångar, det mest omöjliga och kanske mest klichéartade motiv som finns. Samtidigt så är solnedgången just det rum du måste vara i för att uppleva den stunden. Det går inte att få betraktaren att förstå det stora med solnedgången om de inte sett en själv. Precis som med meditation går det inte att fippla med mobilen medan den pågår.
Det får mig att tänka på Penelope Umbricos verk Suns from Sunsets from Flickr, tusentals solar från solnedgångar som möter betraktaren i hennes installationer. Till skillnad från Noronkoskis verk så är mängden viktig här, något som det digitala flödet tillåter. Umbricos påbörjade arbetet 2006 då hon sökte på det mest fotograferade motivet på Flickr, och fann att det var just solnedgången. Mängden solar blir överväldigande i hennes installationer. Fotograferade av personer med den romantiska idén om att fånga det omöjliga, tillsammans blir det en massa av hopp och förundran. Som varje dag har en ny början, var du än i världen befinner dig.
I betraktandet av Noronkoskis verk finner jag mig vara lite av en detektiv. Jag kan relatera till känslan av att vilja förstå, men jag kommer på mig själv med att tänka att behöver jag verkligen det? På många sätt är det samma som att titta på en magiker som spelar med öppna kort. Det Noronkoski gör är att skapa en värld som jag gärna stannar i, illusioner bryts men precis som med solnedgången återkommer känslan igen och igen.