Eeva Karhu, Path series; 1, 2, 3, 4, 6, 8, 9, 10, 11, 13, 15, 16, 18, 20.
Eeva Karhu ingår i den utvalda och löst sammanfogade gruppen av fotografer i Helsinki School, vilka på ett eller annat sätt är knutna till Aalto University, School of Arts, Design and Architecture. [1] Karhu tog sin masterexamen i fotografi på Aalto university 2014 och har deltagit i flera både solo- och grupputställningar, bland annat med serien Path, som vecklar ut sig likt ett pärlband av skira och stämningsfulla bilder i olika versioner, ljus och årstider.
Karhu berättar hur hon vandrar längs samma stig varje dag, hur hon upplever årstidsväxlingarnas, naturens och tidens återkommande cykler liggande som en spiral på sidan, likt oslutna cirkelrörelser i lager på lager ovanför varandra. Hon beskriver sin upplevelse av att alla de tidigare åren, de föregående vårarna, vintrarna, dagarna, timmarna ligger kvar som fragment i nuet. Jag tänker att i projektet Path bidrar hennes egna steg till cirkulariteten, också Karhu återkommer och återkommer till samma plats, fotograferar tillsynes samma bild om och om igen. Bildernas förmedling av genomskinlighet, deras uppbyggnad i lager på lager gör seendet gränslöst - jag upplever inget synbart slut i Karhus bilder, samtidigt som deras skira transparens gör dem ogenomträngliga, snårskogen bildar en mur mot betraktaren. Du har en känsla av att både kunna se hur långt som helst och att inte kunna tränga in i bilden alls... genomskinligheten blir till sin motsats. En vägg av lager som skapar en ogenomskinlig mur, en egen värld som är oändligt öppen och otillgänglig, igenkänningsbar och obegriplig för betraktaren. Karhus berättelse för tankarna till kvantmekaniken [2] den svindlande teorin att alla möjliga utfall av en händelses utveckling, orsak och verkan, faktiskt inträffar parallellt, inte bara på olika platser utan i olika universum. Eller till Einsteins relativitetsteori [3] och myntande av begreppet rumtid, med rummet som kröker sig kring materian som passerar genom det. Hur, översatt från kvantmateria, vi lämnar osynliga spår efter oss hela tiden, hur rummet minns att vi passerat det, hur varje ögonblick finns kvar i tidens lager. Här återkommer genomskinligheten - och det ogenomskinliga - är det som finns, men inte syns genomskinligt eller ogenomskinligt? För vad är det som inte syns? Vad är det vi inte ser och vad är det vi ser? Hur kan verkligheten alls definieras? Allt handlar om skalan det betraktas i. Ljuset, tiden, rummet förvandlas till en förnimmelse, en metafysisk upplevelse snarare än det synliga, påtagliga. Handlar genomskinligheten om sammanhanget vi i lyhörda stunder anar, cirklarna, spiralen bakåt och framåt, om tidens upprepning snarare än dess linjäritet? Ett tidens och rummets DNA, denna vindlande spiral som vecklar ut sig i det oändliga och fortlever genom alla släkten, som binder oss samman med anfäder i förhistorisk tid likväl som med alla kommande generationer... om de kommer. Är det, som vissa forskare inom kvantmekaniken hävdar, möjligt att på kvantnivå förflytta sig såväl framåt som bakåt i tiden? Vad innebär det i så fall för oss människor, som är uppbyggda av oräkneliga atomer och elektroner, mikroskopiska molekyler i ständig rörelse, att dåtid-nutid-framtid är irrelevant och kan passeras i valfri riktning på partikelnivå? Är det kanske denna tillvarons obegripliga verklighet som Karhus bilder snuddar vid? Kanske fotografiet, som ju är ett tecknande av tid och rum genom ljus, är det perfekta mediet för synliggörande av det osynliga? Ett lekande med rumtiden?
I Karhus fotograferande anas en medvetenhet, inte bara på ett visuellt och konceptuellt plan, om relationen mellan ljus, tid, rumslighet. För mig ger hennes bilder en återkoppling till det analoga fotografiet, eller kanske snarare den analoga fotografen. Med fötterna i ett fotografi där bländarval och ISO-tal var ett lika självklart som konstant laborerande med skärpedjup och bildkvalitet, kan det digitala fotograferandet te sig platt. Med det inte sagt att digitalt fotografi nödvändigtvis sker med kameran inställd på autopilot för allt från avståndsmätning till bländarval, men i mycket av det fotografi man ser idag finns en fråga: Var bilden avsiktligt skapad såhär, eller var den just en av tusen exponeringar, tusen möjliga utfall som råkade bli rätt? Hur många parallella bilder, där kameran haft en aningen annorlunda vinkel och släppt in aningen mer eller mindre ljus, vilket givit ett aningen annorlunda utfall enligt kamerans urvalsprinciper, existerar på minneskortet eller i det allestädes närvarande molnet? De yttre omständigheternas krav på ställningstagande, som i allra högsta grad påverkar den visuella formen i ett analogt fotografi, har till stor del gått förlorad med den digitala tekniken. Ska filmen pressas och förkorta slutartiden för en skarpare bild med bevarat skärpedjup men med kornigare resultat... eller ska största bländare användas för ett maximalt ljusinsläpp på bekostnad av bilddjupet och kanske en viss oskärpa... Med en teknik som tar hand om valen och "räddar" situationen, där det imaginära ISO-talet kan pressas till för den analoge fotografen svindlande höjder, behöver man inte offra skärpa för fint korn eller stort skärpedjup för minskad rörelseoskärpa. Priset man ändå betalar, menar jag, är ett mått av omedvetenhet i bilden. Skärpan ligger ofta inte där den ligger för att jag som fotograf har valt det, utan därför att tekniken möjliggjort det. Det digitala mediet har också en otrolig förmåga att lätta upp mörka partier och tona ner allt för ljusa högdagrar. Det är fantastiskt, för det räddar bilder som annars förlorat täckning eller kanske aldrig tagits, men gör det bilden som medium mera intressant? Är det den unika fotografens alldeles speciella universum jag tillåts blicka in i eller är det en generaliserad återgivning av verkligheten, sådan som det digitala hjälpmedlet programmerats att uppfatta som den ultimata? Vad jag menar är inte att digitalfotografi per se är omedvetet och analogt medvetet, men att ett bra analogt fotografi kräver en medvetenhet som den digitala tekniken kan rädda oss undan. Frågan är, utan att göra någon enskild bedömning av den individuella fotografen, om det generellt har varit en vinst för fotografiet som medium, allra helst som konstform? För den som behärskar tekniken spelar det naturligtvis ingen roll, man skapar sin bild oavsett om den fastnar på film eller ett kretskort. Möjligen med diskrepansen att fotograferandet blivit tillgängligt för alla, på en nivå där kunskapen lätt betraktas som sekundär. För den som aldrig tvingas lära sig det fotografiska miraklet, hur ljuset formas genom tid och rum och beroende av dessa parametrars förhållande till varandra förändrar sig och förvandlas till den unika bilden, kommer den avancerade tekniken lätt till priset av förlorad kontroll. Vi rör oss i ett bildöverflöd, bilder konsumeras och produceras på samma sätt som allting annat: Du behöver inte välja, inte ta ställning, inte definiera: knäpp på, någon bild blir alltid bra... Ändå finns den där; känslan, närvaron, när man ställs inför fotografi som skapats med en lyhördhet inför det fotograferade, där det finns en medvetenhet i valet. Det kanske bara finns en enda bild och den har utformats så här just därför att. Jag har ingen aning om huruvida Karhu fotograferar analogt eller digitalt, det är oväsentligt, men i bild efter bild, som hon beskriver tar vid där den föregående bildens horisont planar ut, finns en påtaglig närvaro. Ett medvetet och upprepande undersökande av det rumsliga i förening med tid och ljus. För vad är ett fotografi om inte just dessa aspekter i samklang?
Hur har idén om den fotografiska bilden som återgivande, dokumenterande och sanningsenlig, förändrats genom historien? Ett objekt som möjliggör transparens. Hur tolkar vi som befinner oss i dagens konstanta bildflöde fotografiets förmenta sanningshalt? Egentligen är det förvånande att ett fotografi överhuvudtaget kan anses ha ett bevisvärde som verklighetsförmedlande av en händelse idag, när vi oupphörligen bombarderas av "fotografier" av sådant som inte finns och kanske aldrig kommer finnas. Folk köper lägenheter för miljonbelopp efter att virtuellt ha rört sig i en CAD-ritad modell av ett ännu icke existerande hus. Dessa tekniskt skapade bilder som är mer eller mindre omöjliga att skilja från "äkta" fotografi och äkta fotografier som kan byggas om och manipuleras i det oändliga. Naturligtvis har fotografi alltid manipulerats och, som påpekats av både konstvetare och filosofer, påverkas objektet av fotografen såväl som fotografen av att fotografera objektet. Hur garanterar man ett fotografis äkthet, ens om man håller i negativet? Vi vet inte vad som uteslutits eller vad som valts att inrama motivet. Vi vet inget om dialogen, om den förekommit, mellan fotograf och objekt. Även om dagens kameror har inbyggd GPS och du kan placera en bild i tid och rum, avläsa kamerans id-kod och spåra upphovsmannen/kvinnan så är den synbara transparensen kanske mer imaginär än någonsin, liksom Timo Menke antyder i artikeln om CV Dazzle i detta nummer. Hur det finns tekniker tillgängliga att gömma sig synligt och att avkoda osynlighet på nätet, för den som besitter kunskapen.
Liksom med allting annat, finns en värld av möjliga och omöjliga irrvägar och gömställen tillgängliga för den som behärskar tekniken. Liksom motsatsen: avkodning, spårning och demaskering av den undflyende.
Begreppet troll i internetsammanhang har jag naivt läst som en metafor till elaka sagoväsen med svans, som listigt och utstuderat snokar efter prekära data och utnyttjar dem för egen vinning eller av ren elakhet. Klargörandet att ursprungsbegreppet kommer av det engelska trolling, som i en kombination av ordets sammanfallande med det svenska troll och användandet i det specifika sammanhanget, förskjutits till sagotroll: onda med en lång svans av virtuella otyg, är spännande med sin koppling till hur allt vi gör på nätet lämnar avtryck. En spårbar svans av sökningar och kontakter. Hur samhällets, demokratiernas strävan efter transparens smygande förskjutits, liksom vem som skall ha insyn, vad som skall vara genomskinligt, synligt, för vem. Från det offentliga till företagen, från allmänheten till det privata. Vem är det som dikterar villkoren i dagens demokratier? Är det de folkvalda? Eller är det kapitalet? Också här en trollsvans, en skenbar genomskinlighet, för vad är det egentligen vi godkänner med alla dessa accepteranden av kakor, appars rättigheter, uppgiftshantering och lagring...? Mer än någonsin kan man hävda, rör vi oss i en tillvaro i lager på lager på lager. Det kan synas genomskinligt, med alla godkännanden vi dagligen skall lämna, alla policys och avtal vi erbjuds att läsa, vilka genom utformning och längd och inte minst den mängd i vilken vi överöses, blir ogenomskinliga och ogenomträngliga. Vi godkänner gladeligen i blind förtröstan att det är rimliga villkor... alla andra godkänner ju.… inte orkar jag läsa... vad spelar det för roll? Dagens samhällsmedborgare kartläggs in i minsta detalj, men det är inte av Stasi eller KGB eller storebror Staten i första hand utan av företagen, av kapitalets ständiga strävan efter tillväxt. Våra kontaktnät, våra intressen, våra köpvanor övervakas noga för skapandet av en matchande annonsprofil, men stannar det där? Ironiskt nog, med återknytning till parallella universum och multipla val är det kvantmekaniken som gör internets virtuella värld och alla dess kopplingar, detta ständigt fiskande och ständigt trålande nät, möjligt.
Hur används bilder idag? En vän berättar att hon ropat efter pojkvännen på caféet att köpa en viss sorts kaka och när hon tar upp mobilen i väntan på att han skall komma tillbaka, dyker bilder på kakan upp i annonsflödet... Hur söker alla dessa bilder upp oss? Vem är det som kikar på oss med ett allseende öga, lyssnar med ett allt hörande öra? Övervakningen i George Orwells 1984 blir en viskning i jämförelse med den övervakning och den profilering mot våra förväntade önskningar och intressen vi dagligen konfronteras med. Otäckast är kanske hur osynligt skeendet är för oss, hur snabbt vi vant oss vid att ta det för givet? Hur lätt är det inte att se fördelarna? Att finna det underlättande och praktiskt? Vi slipper anstränga oss själva. Söker vi något dyker hundratals erbjudanden upp i våra flöden om sagda produkt. Letar vi efter vägen visar Google beredvilligt var vi befinner oss såväl som hur och vart vi ska gå... praktiskt, javisst men är det verkligen behagligt att alltid vara kartlagd? Kontrollerad, sedd av någon... något... själv osynligt? Vad skulle inte all denna information om oss själva som skvalpar runt därute på nätet kunna användas till i fel händer? Den moderna tidens folksaga med gamla troll i ny tappning, svårdefinierbara och svårsedda men nödvändiga att skydda sig mot.
Också på nätet rör vi oss i cirklar, ritar upp algoritmer om oss själva som visar en allt tydligare bild av vem vi är och vad vi gör och vilka vi umgås med, ju mer vi rör oss i denna artificiella verklighet. Kanske kan man se spiralen Karhu beskriver genom sina lager av exponeringar som en liknelse till de lager vi ständigt rör oss genom och mellan på nätet? I den virtuella världen handlar det om att det vi sökt tidigare definierar nästa sökbild, vilka träffar vi får och deras inbördes rangordning. De som suttit bredvid varandra och sökt på samma sak i varsin mobil, är medvetna om hur olika träffbilden blir beroende på vilka spår man tidigare lämnat efter sig. Den lättillgängliga informationen som vi hyllar, vårt ivriga konsulterande med Google i samtal och tvister... och så är informationen långt ifrån så transparent som vi inbillar oss. I själva verket möts vi ständigt av tydligt riktad information formad av oss själva, av den samlade informationen som lagrats om oss. Omedvetet rör vi oss i snäva cirklar runt vår egen axel, får ständigt våra antaganden bekräftade och inte minst invaggas vi i övertygelsen att världen är som vi önskar den. Att folk tänker som vi gör och att allt är som det skall vara... en bubbla, en spiral, bilder som bekräftar vår egen världsbild.
Handlar genomskinlighet om det vi inte ser? Begreppet som sådant är både komplext och motsägelsefullt, en glasruta är ju genomskinlig, vi ser igenom den, ser vad som finns på andra sidan, samtidigt SER vi ju inte glasrutan. Kanske ser vi smutsen, eller reporna på den, men inte den som sådan, det är själva avsikten. Luftens genomskinlighet ger oss sikt. Vi ser inte luften, vi ser dammet, röken, vattendropparna... allt det där som finns i luften och skymmer sikten, som solkar genomskinligheten. Vi ser inte det genomskinliga det säger sig självt. Det genomskinliga är istället förutsättningen för att se något annat. Å andra sidan, talar man om genomskinliga argument. Vi genomskådar avsändarens illa dolda avsikter, det genomskinliga representerar det tydliga, men också det osynliga. Kanske är begreppet som sådant lika flyktigt, lika svårgreppbart som genomskinligheten?
Dess motsats då, det ogenomskinliga, det som sätter stopp för blickens sökande, det som är klart och distinkt: en dörr, en vägg, ett hus. Det ogenomskinliga är också tydligt... Så vänder vi på det, det ogenomskinliga döljer något annat, undanhåller oss något. Vi kan inte se igenom det, inte urskilja vad som finns på andra sidan, vad som gömmer sig i det fördolda. Det stänger ute - eller inne - och vi står där, lika ovetande, lika undrande som för det genomskinliga.
När jag betraktar Karhus bildserie Path, träder den genomskinliga ogenomskinligheten fram. Här finns det ogenomskinliga i lager på lager på lager och jag skulle inte veta att det var så många lager, så ogenomträngligt påtagligt, om bilderna, stigen, rummet, tiden och det tunna ljuset inte samtidigt var så genomskinligt.
Serien Path, inte minst i ljuset av hennes egen beskrivning av den och hur bilderna blivit till, för tankarna till några strofer ur en dikt av Gunnar Ekelöf [4]. Dikten återför bilderna till en för mig mer greppbar upplevelse; åtminstone mer tilltalande än kvantmekanikens vindlingar eller internets algoritmer, hur vetenskapligt greppbara de än synes vara:
... Hur kommer man dit?
Endast genom att följa kommer man dit
men inte med tankar och föreställningar
och att förfölja är fåfängt
förställning är fåfäng:
Genom att verkligen följa
med vad man har verkligt
kommer man dit
Genom att lämna sig efter sig efter sig
mil efter mil efter mil
Genom att lämna sig efter sig efter sig efter sig
kommer man dit…
Gunnar Ekelöf
Handlar det trots allt om samma sak, om parallella verkligheter, oavsett om de befinner sig i olika universum, den sinnliga upplevelsen eller olika sfärer i internets spindelnät? Till sist är kanske det viktiga inte definitionen i sig, utan vårt ständiga medvetandegörande av det genomskinligas ogenomskinlighet och vem som håller trådarna i den verklighet vi kallar vår egen?