TILLBAKA | NÄSTA
Arkivera (för) framtiden: Filmarkivet
text: Timo Menke, Intervjuad: Jon Wengström
PUBLICERAD: 2021-10-01
Tre svenska filmarkiv som arbetar med rörliga bilders kulturarv: SAQMI, Filmform och Filmarkivet.
Film, video och rörliga bilder utgör ett viktigt kulturarv, det har många kulturutredningar slagit fast genom åren. Eftersom kulturarv främst gäller bevarande liksom tillgängliggörande, handlar frågan ofta om hur det ska göras, vem som ska göra det, och var det hamnar “till slut”. Denna artikelserie nystar upp kulturarvet utifrån tre svenska filmarkiv och de möjligheter och problem de ställs inför. Arkiven representerar även en bredd av inriktningar, uppdrag, resurser och organisationsformer, från närmast självorganiserat, över instiftat till institutionellt. I denna sista och avslutande del svarar Jon Wengström från Filmarkivet om hur det nationella bevarandet och tillgängliggörandet av filmarvet är organiserat.
Stillbild ur Balettprimadonnan (Mauritz Stiller, 1916). Arkivbild: Svenska Filminstitutet.
Timo Menke: Berätta kort om arkivets tillkomst och historia: på vems uppdrag startade Filmarkivet? Vad är det som samlas/bevaras och vilket syfte har arkivet konstnärligt, historiskt och nationellt? Vad är det specifika med Filmarkivet ifråga om just kulturarv?
Jon Wengström: Filminstitutets samlingar har sitt ursprung i bildandet av Svenska Filmsamfundet 1933. Till en början samlade samfundet mest in kringmaterial såsom böcker, tidskrifter, stillbilder, manus, affischer, men så småningom också filmer. Samfundets samlingar fick en mer självständig ställning fr o m 1940 under namnet Filmhistoriska samlingarna. 1964 donerades hela samlingarna till det då nybildade Svenska Filminstitutet. Redan från början samlades såväl svensk som utländsk film in, i ett syfte att bevara och tillgängliggöra filmen som konstart, men självklart samlades också filmer in i form av historiska dokument. Sedan Filminstitutet övertog samlingarna har ambitionen varit att ta samla in, bevara och tillgängliggöra i Sverige biografvisad film, vilket inbegriper såväl svensk som utländsk film, långfilm och kortfilm, spelfilm och dokumentärer, trailrar, journalfilmer mm. För svensk film har förstås inte bara biografvisade kopior samlats in, utan också original- och bevarandematerial. Vad gäller webbplatsen Filmarkivet.se lanserades denna 2011, i samarbete mellan Filminstitutet och Kungliga biblioteket, och avser att tillgängliggöra delar av samlingarna av rörlig bild från båda institutionerna. I Kungliga bibliotekets samlingar av rörlig bild ingår filmarkivet i Grängesberg, som är ansvariga för bevarandet och tillgängliggörandet av icke-biografvisad smalfilm (8mm, 9,5mm, 16mm).
TM: Hur är Filmarkivet organiserat/finansierat? Vilka andra resurser eller institutioner ingår i Filmarkivets nätverk? Fungerar Filmarkivet som faktisk plats eller mer som plattform? Vem bidrar med material och innehåll?
JW: Filminstitutets verksamhet är finansierad med statliga medel, och avdelningen Filmarvet inkluderar enheterna Filmarkivet, Biblioteket, Digitaliseringen och Tillgängligt filmarv. Webbplattformen Filmarkivet.se är ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket som båda bidrar till finansieringen av sajten. Vad gäller innehållet på webbplattformen Filmarkivet.se bestäms detta av ett redaktionsråd, med representanter för Filminstitutet och Kungliga biblioteket. Webbplattformen Filmarkivet.se i sig samlar inte in eller bevarar film för framtiden, utan tillgängliggör delar av det som samlats in och bevarats av Filminstitutet och Kungliga biblioteket.
TM: Hur levandegörs och tillgängliggörs arkivet? Vem är målgruppen i stort? Vem får söka, forska och vistas i arkivet, och vem får tillgängliggöra/visa delar av kulturarvet? Vilken roll har arkivet i en större offentlighet jämfört med t ex museum, teater eller bibliotek?
JW: Filminstitutets arkivsamlingar tillgängliggörs för allmänheten, forskarsamhället och för de som är rättighetsinnehavare till materialet i samlingarna. Tillgängliggörandet sker dels i egen regi, via t ex Cinemateket, biblioteket, Filmarkivet.se och Filminstitutets digitala biografdistribution. Samlingarna tillgängliggörs också av andra, som med rättighetsinnehavares tillstånd kan låna material ur samlingarna; t ex andra arkiv/cinematek/filmmuseer, filmfestivaler etc. Genom Filminstitutets digitaliseringsverksamhet framställs inte bara digitala biografkopior för distribution och utlån, utan också filer som rättighetsinnehavare kan använda för strömning, broadcast och fysisk utgivning (dvd, blu-ray).
Rättighetsinnehavare lånar också analogt material ur samlingarna för att själva digitalisera och vidareanvända. Filminstitutet tillgängliggör sina samlingar av rörlig bild i huvudsak genom ett samarbete med Kungliga biblioteket, som innebär att KB lånar arkivmaterial från Filminstitutet för att framställa forskarkopior som den enskilde forskaren kan ta del av i KB:s lokaler. Forskare har också tillgång till att studera annat arkivmaterial (bolagsarkiv, personarkiv, och andra typer av dokument) på plats i Filminstitutets lokaler. Vad gäller de filmer som finns tillgängliga på Filmarkivet.se är dessa förstås också tillgängliga för forskning via sajten, även om sajten främst är avsedd för allmänheten.
TM: Arkivet som plats och metod har blivit ett viktigt begrepp inom samtidskonsten, många vill söka efter och forska fram det glömda, förbisedda, marginaliserade, eller på annat sätt korrigera och komplettera (den rörliga) bildens historia. Hur märks det på Filmarkivet?
JW: När sajten Filmarkivet.se lanserades var avsikten just att lyfta fram film som traditionellt hade marginaliserats eller förbisetts: kortfilm, experimentfilm, amatörfilmer, samt industrifilmer, reklamfilmer och annan typ av beställningsfilm. Därutöver ska de filmer som väljs ut för högupplöst digitalisering inom Filminstitutets verksamhet spegla de nationella minoriteterna.
TM: Vilka utmaningar möter Filmarkivet idag och i framtiden? Är arkivets kulturarv framtidssäkrat? Vem “ärver” arkivet om Filmarkivet inte finns kvar?
JW: Filmarkivering har det senaste decenniet genomgått stora förändringar, då hela kedjan från inspelning och postproduktion till distribution och visning i grunden ändrat karaktär, vilket påverkar Filminstitutets arkivverksamhet i alla led (insamling, katalogisering, bevarande, restaurering, tillgängliggörande). Filminstitutet har anpassat sig till den förändrade omvärlden, och har idag möjlighet att ta emot digitalt producerad och distribuerad film i originalformat[1]. Det analoga och digitala långsiktiga bevarandet sker enligt internationell best practice och kan därför sägas vara framtidssäkrat. Filminstitutet bedriver omfattande digital restaureringsverksamhet och har också ett fotokemiskt laboratorium för analog omkopiering av film, och har egen distributionsverksamhet, strömningstjänst etc. Verksamheten är visserligen kostsam, men det allmänna har hittills inte tvekat att förse Filminstitutet med nödvändiga medel för att samla in, bevara och tillgängliggöra den del av kulturarvet som utgörs av film. Filminstitutet är sedan 2017 en helstatlig, myndighetsliknande stiftelse. Skulle Filminstitutet upphöra eller få andra uppdrag åligger det staten i rollen som huvudman att hantera arkivets bestånd.
TM: Vill du lyfta fram något annat?
JW: Ambitionen är att fler och fler filmer ur samlingarna också ska kunna tillgängliggöras på sajten Filmarkivet.se, och senare under 2021 kommer också en del äldre lång spelfilm att publiceras. Omvärlden fortsätter att förändras, och Filminstitutet gör en konstant revidering av tolkningen av uppdraget från staten. Begreppet ”filmarv” kommer att omdefinieras för att också inrymma skeenden och immateriella företeelser, vilket också kommer att till viss del påverka kriterierna för insamling, bevarande och tillgängliggörande.