Nils Olsén & Per Olof Grönstrand: Odjuret (Stillbild, 1953, 5min, 16mm). PO Ultvedt: Arbetsmaterial (Stillbild, oklart årtal, 16 mm).
Tre svenska filmarkiv som arbetar med rörliga bilders kulturarv: SAQMI, Filmform och Filmarkivet. Film, video och rörliga bilder utgör ett viktigt kulturarv, det har många kulturutredningar slagit fast genom åren. Eftersom kulturarv främst gäller bevarande liksom tillgängliggörande, handlar frågan ofta om hur det ska göras, vem som ska göra det, och var det hamnar “till slut”. Denna artikelserie nystar upp kulturarvet utifrån tre svenska filmarkiv och de möjligheter och problem de ställs inför. Arkiven representerar även en bredd av inriktningar, uppdrag, resurser och organisationsformer, från närmast självorganiserat, över instiftat till institutionellt.
Denna andra artikel handlar om Filmform som grundades 1950 och firar 70-årsjubileum i år och nedan följer ett samtal mellan Timo Menke och Anna-Karin Larsson, verksamhetsledare på Filmform.
Anna-Karin Larsson. Fotograf: Andreas Bertman.
Timo Menke: Berätta kort om arkivets tillkomst och historia.
Anna-Karin Larsson: Filmform startades redan 1950 som en förening under namnet Svensk Experiment Film Studio av några personer med ett dedikerat intresse för experimentell film. Det hela började utifrån medlemmarnas behov av att diskutera, skriva om och senare stödja varandras filmproduktioner. Från början fanns inget arkiv och troligtvis inga planer på det heller. Behovet av att samla och bevara kom med mängden filmer som producerats och genom att Filmform (som organisationen efter två namnbyten kom att kallas) sedan 1999 uppbär ett årligt verksamhetsstöd. Först då infann sig möjligheten att organisera samlingen i termer av arkiv.
TM: Vad är det som samlas och vad är det specifika med Filmform ifråga om just kulturarv? Hur skulle du ringa in visionen bakom Filmform?
AL: Samlingen fokuserar på verk av Sverigebaserade konstnärer och filmskapare, dvs experimentell film, videokonst, konstfilm, konstnärers rörliga bilder. Filmforms totala arkiv rymmer uppemot 4 000 verk varav ca 1 000 ingår i distributionskatalogen. Att ett verk distribueras betyder att det går att hyra för publika filmvisningar eller utställningar. Det äldsta verket är från 1924 och varje år fylls katalogen på med nya verk. Vid millennieskiftet fanns tankar att Filmform skulle ta in i stort sett allt som gjorts av konstnärer i Sverige men rätt så snart uppenbarade sig det omöjliga i den visionen, då rörlig bild inom konsten formligen exploderade. Distributionen ska spegla en bredd och mångfald vad gäller uttryck, metoder och bakgrund. Det specifika med Filmform handlar om förvaltandet av icke-materiella rättigheter. Filmform äger inte verken, utan de förmedlas istället mot en hyra[1]. Intäkter från uthyrningen betalas ut till upphovspersonerna en gång om året. Filmform är den enda organisationen av sitt slag i Sverige men ingår i det internationella nätverket DINAMO.[2]
TM: Vem driver Filmform idag och hur är det finansierat? Vilka andra resurser eller institutioner ingår i Filmforms nätverk? Kan vem som helst ansöka om bevarande eller distribution?
AL: Filmform är idag en stiftelse som sedan 1999 drivs med ett årligt verksamhetsstöd från Kulturdepartementet via Konstnärsnämnden och de senaste åren även med stöd från Kulturrådet. Filmform har under lång tid samarbetat med stora institutioner som t ex Svenska Filminstitutet och Kungl. biblioteket men även mindre organisationer.
Just nu driver Filmform ett digitaliseringsprojekt med stöd från Lauritzens stiftelse för digitalisering av en rad äldre filmer. Det är alltså inte bara nya verk som tas i distribution utan nyintag kan också fylla historiska luckor. Alla professionellt verksamma inom konst- eller filmfältet med anknytning till en svensk kontext är välkomna att ansöka om distribution.
TM: Rörlig bild som medium har genomgått många metamorfoser och fortsätter att vara en konstart som är “rörlig”. Hur tampas Filmform med den tekniska bredden ifråga om bevarandet?
AL: Filmform går formligen i spagat för att täcka alla de format som krävs för att hantera rörlig bild från 50-talet och framåt. Under en period fram till 2010 pågick ett lyckat samarbete kring bevarandet av rörlig bild på DV-band med Statens ljud- och bildarkiv[3] men därefter åtog sig KB/AVM att endast bevara filer med tämligen låg bildupplösning. Det finns ännu ingen som helst nationell plan för ett bevarande av konstnärers rörliga bilder. Framtiden ligger i enskilda samlares händer, hos konstnärerna själva eller de museer som köpt in videoverk till sina samlingar. Ett samlat grepp behövs och Filmform har under flera år kämpat för att få gehör i frågan.
TM: Hur levandegörs och tillgängliggörs arkivet idag och vem är målgruppen i stort? Vem får söka, forska och vistas i arkivet?
AL: Filmform arbetar först och främst mot andra professionella aktörer. Curatorer på museer, konsthallar, filmfestivaler och konstnärsdrivna initiativ hyr och framför verken för en offentlig publik. De senaste åren har Filmform medvetet bjudit in en rad curatorer och forskare för att curera publika program i serien FILMFORM RE:VIEW och därigenom levandegöra samlingen ur olika perspektiv. De flesta curatorer som letar efter verk till utställningar eller filmvisningar får tillgång till material online vilket underlättar inte minst i internationella sammanhang. Även studenter eller andra intresserade kan i mån av tid och plats titta på verk i arkivet. Under pandemin har vi utvecklat online-lösningar för både kurser på universitet och strömmade publika visningar.
TM: Arkivet som plats och metod har blivit ett viktigt begrepp inom samtidskonsten, många vill söka efter och forska fram det glömda och förbisedda, eller på annat sätt korrigera och komplementera (den rörliga) bildens historia. Hur märks det på Filmform?
AL: Vi ser ett ökat intresse bland yngre konstnärer att ta del av äldre verk och konstnärskap; en nyfikenhet inför olika genrer och uttryck. Till exempel ska konstnärskollektivet Coyote presentera ett program med verk ur arkivet nästa år. De har tittat igenom ett stort antal titlar för att komma fram till ett urval som aktualiserar verk som kanske inte visats på många år. Vad som anses viktigt och angeläget är ju rörliga begrepp.
TM: Hur ser Filmform på förhållandet mellan arv och framtid, arkiv och distribution?
AL: Ett arkiv är inte till för att upprätthålla det förflutna. Det speglar en framtid vi ännu inte känner till. Och där det ska vara möjligt att blicka bakåt för att förstå sin samtid. Under tiden kan vi bara göra vårt bästa för att det ska gå att ta del av om fem, tio, tjugo och hundra år. Filmform firar sitt 70-årsjubileum i år och jag tänker att vi måste sikta på minst 70 år till.
TM:Är Filmforms kulturarv framtidssäkrat? Vem “ärver” arkivet om Filmform inte finns kvar?
AL: Bra fråga. Ingen står på kö för att ärva arkivet den dag Filmform inte finns mer. Förhoppningsvis kommer kloka personer att se till att inte bara Filmforms samling och arkiv utan även konstnärers rörliga bilder i stort säkras för framtiden.