God fotografi blir alltid till i den enkla punkt, där man själv står som människa.
Sune Jonsson
På väggen i mitt rum har jag ett svartvitt fotografi som föreställer en man som doftar på en bukett blommor. På fredagskvällen hade han gått ner till sjön och plockat ett fång liljekonvaljer för att ge till sin käresta. Dagen därpå skulle han och Irma gifta sig i Arnäs kyrka i Västernorrland.
Bilden är tagen av den då 26-årige Sune Jonsson som återvänt till sin barndoms hembygd. Tre år senare kom bilden att ingå i hans debutbok Byn med det blå huset som år 1959 lämnade Nordisk Rotogravyrs tryckpressar i Solna.
Sune Jonsson var uppvuxen i Nyåker en by långt norrut, där bägge föräldrarna längtade bort från hembygdens torftighet. Med siktet ställt mot Stockholm gick flyttlasset snart söderut där pappan skulle komma att öppna fruktaffär på Nockeby torg.
På Kungsholmens Gymnasium kom Sune Jonsson i kontakt med fotografin genom skolans fotoklubb. Tillsammans med kamraterna gjordes utflykter till naturen. Lyriskt skildrades lövsprickning, backsippor och vågskvalp i motljus. I Fotografisk Årsbok för år 1954 var han publicerad med tre bilder. Var och en med tidstypiska noteringar om val av kamera, slutare, bländare och film. Om motivvalen kunde bildtitlarna avslöja, ”Skugga kl 11.15”, ”Solstrimma” och ”Händelsen”.
Fortsatta studier gav längre fram akademiska betyg från Stockholms Högskola. Tongivande med en uppsats om arbetarförfattaren Ivar Lo-Johanssons novellsviter Statarna och Jordproletärerna. Hans verk om en utsatt statarklass, blev självupplevt skildrat med ett detaljrikt bildspråk, som förstärkts med en djupt social medkänsla. Stimulerad av författarens berättelsekonst kom längre fram att ge riktning åt Sune Jonssons egna litterära ambitioner.
På sommarloven mellan studierna hade Sune Jonsson fått vikariejobb på dagstidningen Västerbotten-Kuriren. Med kamera och penna återvände Sune Jonsson till platser han mindes från barndomen. Två tidningsreportage från den tiden - ett religiöst tältmöte vid infarten till byn och en folklig gårdsauktion, kom att bli de första bildsviterna till det kommande debutverket.
Med en tre, fyra kollektioner i en fotokartong gick Sune Jonsson hösten 1956 runt till flera förlag med en förhoppning om ett bokkontrakt. I början blev det överallt nej, men hos Folket i Bild överraskande ett halvt nej. Redaktören dröjde länge kvar med blicken i bunten av fotografierna. Stannade upp vid kollektionen om kyrkogårdsarbetaren Hjalmar Nyberg i sitt arbete med att gräva en grav. Samt begravningsföljet som allvarsamt bär ut kistan från Nyåkers kyrka. Fotografierna var tagna från översta öppningen i kyrktornet. Rolleiflexen hölls ut med utsträckta händer så långt det gick och fotograferades rakt ner. Efter en stunds tystnad sade redaktören vänligt.
- Fina bilder, men någon bok kan vi inte ge ut. Men du skall inte behöva gå hem tomhänt.
Redaktören sträckte sig över skrivbordet och gav på bort den roman som slumpmässigt råkade ha hamnat högts upp i en av bokhögarna.
Med stärkt självförtroende vågade nu Sune Jonsson ta stegen till Nordisk Rotogravyr, den tidens finaste förlag för fotografiska böcker. Därifrån gick han med dubbel handskakning, bokkontrakt och löfte om förskott. Nu gick resan tillbaks till norr. Till byn med det blå huset.
I verkligheten fanns det aldrig ett blått hus i byn. I Sune Jonsson subjektiva realism var färgen blå en sinnebild för det avvikande. Att se sig avgränsas från byns gemenskap. Eller fanns det i valet av den blå färgen en avsedd syftning till romantikens symbolspråk? Där det blå, betecknade den poetiska människans längtan, bort från vardagens verklighet?
Kärleksfullt tillägnas boken den enkla vardagsmänniskan. I en by som endast ägde den egenskapen, att vara en by lik alla andra. I boken skildras med stor värme vardagslivet i Västerbottens inland i slutet av 1950-talet. Om torparlivets hårda slit, om oförrätter och elände. Men också om hemfödsel, varma ögonkast vid köksbordet och om dans i den vita sommarnatten. Med stor medkänsla och ett starkt personligt berättande fångade Sune Jonsson den vanliga människans livsvillkor. Sin stilistiska metod sammanfattade han med:
-God fotografi blir alltid till i den enkla punkt, där man själv står som människa.
På sidan nio i boken presenterar han för läsaren människorna i sin by.
- Den stora boken vet så litet om min by. Den är förbehållsam och talar endast om, att den ligger vid Västerbottens kustland, att den har en järnvägsstation och ett kapell och trehundrafyra människor. En liten notis och den lämnar min by och berättar med många ord om en som målade tavlor.
Bildernas nakna elegans, möter i boken ett milt och tröstande språk. Genom 6x6 kamerans optiska avbildande och ordens förmåga att beskriva det vi inte ser, vävs materialet samman till ett eget mästerlikt uttryck. Den stilla berättartekniken tycks fånga tingens inneboende hemligheter. I Sune Jonssons vackra språk förs ofta tankarna till poesins skaldekonst. Där bilderna slutar tar texten vid. Så hade ingen svensk fotograf tidigare skildrat sin hembygd.
Närgånget tillåts vi följa kamerans färd in i tysta rum där vardagslivets möda och karghet synliggörs. Men också om hemmets fridfulla trygghet, om nybakat bröd, godnattstunden i barnkammaren eller om hunden Bisso som outtröttligt jagar skuggan av en fjäril.
Det moraliska dilemmat att utlämna förtroende från de avfotograferades privatliv besvärade honom. Metoden blev att i boken maskera personerna med påhittade namn, ett tillvägagångssätt som han senare ångrade.
- Ingen av de beskrivna livsödena är så avvikande, att de inte kunnat återfinnas i vilken by som helst. Det grämer mig att de som ännu finns kvar av bokens människor nu återigen måste möta sig själva med andra namn än sina egna.
Med en forskares sakliga blick vittnade Sune Jonsson medvetet om en redan förlorad tid, dömd att försvinna. Bevarad med kameran som vittne och varsamt skildrat i tidlös ordpoesi. Med en fast yttre och inre form skapade han bild efter bild som lämnar ingen oberörd. Många har vittnat att de stannat upp inför hans bildvärld, att bilden dröjer kvar med en förmåga att tala till var och en bortanför tid och plats. Som om han bjuder in var och en att stå bredvid honom i fotograferingsögonblicket. Är det kanske detta som gör boken till en klassiker?
För flera år sedan hade jag besök av fotografen Gunnar Smoliansky. Jag visade honom en samling med gamla vintagebilder från Byn med det blå huset. Betagen fylldes han av kollektionens värdighet, stannade upp vid en bild av en man som doftade på blommor. Tittade upp och sa:
- Bättre än så här kan aldrig fotografi bli.
______________________________
FAKTA
Det vackra handskrivna skyddsomslaget var utfört av formgivaren Bo Berndal som även stod som upphovsman för den känsliga formgivningen. Bokens lilla format, som ligger så bra i handen och den lekfulla layouten förhöjde bägge bokens intimitet.
För många år sedan ringde jag upp Bo Berndal och frågade om samarbetet mellan honom och fotografen.
- Det fanns ingen kontakt mellan oss. Vi träffades aldrig. Jag fick en kartong bilder på posten. Och sedan satte jag igång.
Men vad tyckte då Sune Jonsson om den vackra formgivningen, undrade jag?
- Uppriktigt sagt så fick jag höra att han var missnöjd. En del av bilderna lät jag bli utfallande i layouten. Vilket ledde till att de beskars något. Dessa få millimetrar såg han som en allvarlig förlust.
Till nästa bok Timotejvägen från 1961 kom i stället Erik Petterson stå som formgivare. Pettersson kom ett par år senare att även uppmärksammas med formgivningen till Christer Strömholms Poste Restante.
Djuptrycket var den tidens mest förnämsta tryckmetod. Som gav en bild utan rasterpunkter, med en karaktäristisk djup svärta och rättvis tonskala.
I uppslagsverket The Photobook: A History från 2004 är Byn med det blå huset listad som en av världens viktigaste fotoböcker. Här jämförs han med fotografer som Walker Evans och W Eugene Smith.
Förutom förstaupplagan från 1959 har boken kommit ut i två ytterligare upplagor. Den andra kom 1972 på Askild & Kärnekull, resultatet blev ett genant misslyckande där allt blev fel. Man övergav ursprungsbokens känsliga form, kraftfulla tryck och vackra papper. Här synliggörs så tydligt fotografens sårbarhet gentemot förlagets förmåga. Hur skulle det gått för Sune Jonssons levnadsbana om Askild & Kärnekulls utgåva i stället varit hans förstlingsverk? Förlaget Fyra Förläggare kom år 1989 med den tredje utgåvan. Man hade studerat misstagen och kom i stället med en bok som i stort följer den första utgåvans form.
En lite säregen omständighet är att den andra och tredje upplagan inte följer den förstaupplagans text helt och hållet. Och det är olyckligt, i förstaupplagan finns ett mer kraftfullt språk som för tankarna till något ålderdomligt. Med ett mustigt ordval som om de vore hämtade från bibelns gamla testamente, vilket utsökt ackompanjerar fotografiernas lyriska anslag.
Trots Fyra Förläggares ambitioner rekommenderar jag enbart ett köp av den ursprungliga boken från 1959. Boken finns både häftad och inbunden. Boken kostar på ett antikvariat mellan 1.500 – 3.000 kronor beroende på skick. Köp den!
Bild av Sune Jonsson fotograferad av Stina Jonsson i Uppsala 1960.