Mia Engberg. Trailer Lucky One (2019). Fotografi Daniel Takács.
Mitt första möte med Mia Engberg som filmskapare sker via en samling med tretton pornografiska kortfilmer av feminister, ett konstprojekt som hon producerat samt varit initiativtagare till och kallade Dirty Diaries (2009)[1], där bland andra konstnären Joanna Rytel gjort en film (Flasher Girl on Tour). Filmerna utmanar den manliga blicken, tankar om genus och begreppet pornografi.[2] Några år senare ser jag dokumentärfilmen Belleville Baby (2013)[3], som Mia Engberg regisserat och vann Guldbagge för. Efter att ha sett den köpte jag även hennes debutbok med samma namn, en skildring av den kreativa processen med filmen. Den blev aldrig läst då, den vackert formgivna rosa boken som Marit Kapla beskriver i baksidestexten som ”en bok för filmare, för andra som skapar och för alla som vill låta själen ta nya vägar.” Hösten 2020 plockar jag upp den och börjar läsa. Kanske är det dags för själen att ta nya vägar.
Förordet i Belleville Baby – anteckningar från en filmisk process är skrivet av Sara Stridsberg. Hon fångar en del av den problematik Engberg brottas med i några meningar; ”Varje konstverk måste begå ett brott sägs det. Det är det som driver det framåt, som spinner den tråd av skönhet och mening som löper genom ett verk: en hemlighet som avslöjas, ett förtroende som bryts, den goda smakens förstörelse.”[4] Det som sätter igång processen med filmen Belleville Baby är ett samtal från en gammal ungdomskärlek till Engberg. Det visar sig att han har suttit många år i fängelse sedan han försvann ur hennes liv och han frågar om deras gemensamma tid i Paris. Engberg frågar om hans leverne, om vad som hände. En idé om att göra en film föds inom henne. Hon frågar om hon får göra en film om honom. Han säger nej.[5] Det blir dock en film.
Mia Engberg. Trailer Belleville Baby (2013).
Boken om filmen är just i en genre som tilltalar mig. Jag är intresserad av den konstnärliga arbetsprocessen. I min bokhylla finns exempelvis otaliga böcker om skrivandeprocesser, olika sätt att arbeta som curator och konstnärsbiografier. Det spelar ingen roll om böckerna handlar om att skriva eller exempelvis att fotografera, då olika kreativa processer ofta har beröringspunkter. Ett av de råd Mia Engberg får under sin arbetsprocess och skriver om i Belleville Baby – anteckningar från en filmisk process är att inte ta några beslut i klipprummet.[6] Meningen fastnar då jag några dagar tidigare legat i migrän i samband med att en deadline på en text kröp allt närmre. Det gick inte att sitta vid datorn och arbeta. Det gjorde för ont. I den mån det fanns ork låg jag dock och tänkte på hur texten skulle redigeras och skrivas klar. Smärtan släppte precis innan texten skulle in och jag satte mig vid datorn och gjorde metodiskt de ändringar som ältats i sängen i dagar och färdigställde texten. Den blev bra och den kom in i tid. Troligen blev den bättre än om jag kunnat sitta vid datorn och skriva utan uppehåll. Engberg formulerar något om sin kreativa process som också visar sig vara något att ta lärdom av för mig. Det finns många sådana ögonblick i denna och hennes följande essä.
Hösten 2020 släpper Mia Engberg en bok med titeln Den visuella tystnaden – en essä om film. Den baseras på ett forskningsprojekt om anti-film som finansierats genom Vetenskapsrådets kommitté för konstnärlig forskning. Att Engberg släpper boken i denna essäform är för att hon vill nå en större publik än vad en avhandling skulle göra. Det handlar bland annat om att hon vid ett tillfälle råkat se en ung tjej sitta och läsa hennes första bok på ett bibliotek och att hon då kände att det är det hon vill, nå ut till en ung filmintresserad publik med sin text.[7] När jag köper Den visuella tystnaden har jag precis sett filmen Lucky One (2019)[8].
I spelfilmen Lucky One visar Engberg, liksom i Belleville Baby, effektivt hur bilder finns inom oss genom att undvika att redovisa dem. Hon ger utrymme åt åskådarens fantasi och skapar en hunger efter det visuella i mellanrummen. Hungern kan uppstå i en svart bild med ljud och pålagd röst, som spricker upp visuellt i en scen med starka gatljus en natt i Paris.
Ljudet är ofta disparat från bilden, från en annan miljö än den vi ser i bild och det bildas därmed två parallella historier som vävs samman till en. Ljudet berättar en historia och bilden en annan, så som vi förhåller oss till världen - den inre och den yttre i kombination. Att Engberg sällan redovisar samma saker i ljud och bild gör att olika spår föder varandra och bidrar till en ökad intensitet. Det blir en upplevelse som dröjer sig kvar och som också är intressant att återvända till.
I och med att mycket sker utanför duken, i mig, är det inget problem att se om exempelvis Belleville Baby. Upplevelsen blir en annan den andra gången jag ser filmen och säkerligen även en tredje gång. Kanske är det också därför så många hör av sig till Engberg och säger; “Du kommer inte tro det, men jag har en liknande historia…”[9] Mycket film fungerar inte som Engbergs utan är mer som schlagers, som i bästa fall berör i stunden genom att trycka på givna känslomässiga knappar med alla medel som finns till hands, men försvinner i samma ögonblick eftertexten rullar. Dessa filmer kan inte tillföra någonting om de ses ytterligare en gång, då du som publik matats med allt. Du matas inte med allt i Mia Engbergs filmer och hon är naturligtvis högst medveten om vad hon gör, vilket är tydligt när hon beskriver hur hon tänker och arbetar i sina böcker eller i alla de intervjuer jag lyssnat mig igenom. Engberg utmanar mediet och skriver att hon vill göra film genom att ta sönder allting. Här inspireras hon av Marguerite Duras, som brukade säga att hon ville döda filmen.[10] Engberg skriver om upplevelsen av filmen L´homme atlantique av Duras, en av hennes sista filmer, vilken består av nästan uteslutande svarta bilder och Duras berättarröst. L´homme atlantique och Duras kommer att influera Engbergs arbete. Hon har då också träffat Margaux Guillemard, som givit henne begreppet den visuella tysnaden i sin mastersuppsats Beyond the Black image. A liberating encounter between the spectator and the sound. Där skriver Guillemard om ett antal filmer som använder sig av svarta scener, däribland scener i Belleville Baby.[11] Guillemard och Engberg börjar arbeta tillsammans.
Mia Engbergs böcker Den visuella tystnaden (POV Books 2020. Omslag och form: Frans Enmark) och Belleville Baby - Anteckningar från en filmisk process (Story i samarbete med Filmkonst, Göteborg International Film Festival, 2013. Omslag och form: Jacob Frössén).
Återkommande i sina böcker skriver Engberg om vikten av att inte svika sin idé. I en intervju där hon får frågan vad hon vill ge för råd säger hon just: ”Du behöver inte kompromissa”.[12] Hon pekar på olika händelser där hon luras in i att kompromissa men också hur hon återtar kontrollen. I ett av mina favoritstycken i Den visuella tystnaden skriver Engberg om hur hon kom till Paris för att döda filmen men hur den nu höll på att döda henne.[13] Engberg blir verkligen sjuk under filmarbetet med Lucky One men i ett parti visar hon hur hon i detta förstår att hon måste följa sin egen väg och återta kontroll över sin film och göra den på sitt eget sätt.[14] Hon skapar sig en nödvändig frihet, där det finns möjlighet att ta in de saker som sker i livet och i processen och använda sig av dem. Hon vänder det som skulle kunna vara eller ses som svaghet till styrka. Och i sina filmer visar hon oss att det kan hända intressanta saker i tomrummen, att det kanske i själva verket är där det händer.