Jenny Lindhe. 1) The Futile Attempt ur serien You were Pictured Then. 2) Bomullströja ur serien Tingen. 3) Hårtofs ur serien Tingen. 4) Smycken ur serien Tingen. 5) Leaving in Order ur serien You Were Pictured Then. 6) Leaving in Order ur serien You Were Pictured Then. 7) Födelsedagskort ur serien Tingen.
40 saker, hastigt hoprafsade i en kartong. Det var vad som sparades från Cecilias allt för korta liv. Kartongen ställdes undan och glömdes bort, tills hennes syster – fotografen och konstnären Jenny Lindhe – fann den nästan 30 år senare.
Det är vinter, strax efter nyår 1994, när Jenny och hennes mamma åker till Cecilias lägenhet i Stockholm. Jenny pluggar på en folkhögskola i Skåne, hennes mamma bor i Växjö. Cecilia – hon är död, efter att ha tagit sitt liv på en psykiatrisk klinik.
I lägenheten finns nu bara tingen, de som blev kvar efter ett alltför kort liv. Tingen som fortfarande bär spår av liv.
Och de har varit där förut. När de kommer för att packa ner Cecilias kvarlämnade saker är det bara tre år sedan Jennys pappa tog sitt liv.
Vad gör man i det läget? Hur överlever man ens?
Jenny Lindhe. 1) Tingen dokumentation. Format_03. 2) Dagbok ur serien Tingen. 3) Dagbok(02) ur serien Tingen. 4) Tingen, dokumentation_Format_01. 5) Tingen, dokumentation_Format_01 (foto: Cian Burke). 6) Förteckningen ur serien Tingen.
Jenny minns inte, men det hon nu i efterhand vet är att hon stängde av känslorna för lång tid framöver. Sakerna hon fann i en kartong knappt 30 år senare var lika främmande för henne som tanken på att det faktiskt var hon som packat ner dem. Det enda hon kommer ihåg är hetsen där i lägenheten. Viljan att bli klar, stänga och lämna. Och överlevnadsskulden; känslan av att hon skulle gjort mer, gjort annorlunda, ännu en gång.
Flera år efter Cecilias död gick Jenny i terapi. Hon hade bestämt sig för att hon ville ta del av pappans och systerns patientjournaler. Så terapeuten läste högt, och Jenny satt bredvid och lyssnade. Från första anteckningen till den sista.
Och sakta, sakta började något lossna.
– Det som tidigare levt i mig, som tagit så stor plats, kunde jag nu börja se på med distans. Det blev tydligt att de hade gjort val som jag inte hade kunnat styra över, men framför allt att de varit svårt sjuka. De insikterna hjälpte mig väldigt mycket; dels i att förstå vem jag var i relation till dem och till mig själv, dels i att förhålla mig till sorgen och hitta nya sätt att hantera den på, berättar Jenny.
I den här processen spelade också arbetet som fotograf och konstnär en viktig roll. Boken You Were Pictured Then (Breadfield Press, 2014) inleds med ett foto av pappa Bertil uppe på Kebnekajses sydtopp och avslutas med en bild av Cecilia i studentmössa och löst hängande balklänning i 80-talsstil. Leende mot kameran, så som sig bör. Putsade fasader, som vi anar kommer att krackelera mellan bokens rosa pärmar. Det händer inte mycket på bilderna: en man och en kvinna stirrar tomt ut genom ett fönster, en röd servett med ”Cecilia” broderat i vita korsstygn ligger vikt på en brun bordsskiva, ett svartvitt passfoto skymtas i en tummad tändsticksask.
Ändå är det som om fotografierna skriker. Av avsaknad och tomhet och känslan att befinna sig i ett klaustrofobiskt vakuum. Samtidigt som vi kan förnimma viskningar från det förflutna:
”Hör mig, se mig, för snart kan det vara för sent.”
Arken ur en anteckningsbok, i mitten av boken, utgör ett smärtsamt bevis på hur den som blev lämnad kvar försökt kontrollera det okontrollerbara. Eller kanske, försökt sätta ord på det vi saknar språk för. Datumen ”tisdagen den 21 augusti 1990” och ”onsdagen den 22 december 1993” repeteras om och om igen över sidorna, i prydlig skrivstil.
– You Were Pictured Then handlar mycket om tiden efter katastrofen. Om de som är kvar och de som inte är kvar. Om symbiosen som uppstår, vare sig man vill det eller inte, och om ordningen som blir så viktig att upprätthålla för att överhuvudtaget överleva, berättar Jenny.
Bokens pärmar sluter tätt om innehållet – ett formmässigt grepp hon också har tagit med sig in i nästa bokprojekt Tingen.
– Jag tycker om symboliken: hur den stängda boken förmedlar den undanstuvade sorgen, och hur vi sedan kan öppna upp och ge en röst både åt de döda och de som sörjer. Inneslutna i boken är de efterlämnade tingen, och i förlängningen sjukdomen, skenbart hanterbara.
“Tingen” är, precis som det låter, de saker som Jenny och hennes mamma packade ner i en kartong efter Cecilias död. En kartong som Jenny helt hade förträngt, men som dök upp i samband med en flytt för några år sedan och som hon då kände sig stark nog för att öppna.
– Ändå var det jättejobbigt. Jag trodde att jag skulle ha fått större distans till sakerna, det hade ju gått nästan 30 år. Men det var som att jag drogs tillbaka till den tiden. Där var födelsedagskort. En hårtofs. Smycken. Kläder Cecilia burit. Och hennes dagbok, berättar Jenny, som ganska snart bestämde sig för att fotografera sakerna.
– Genom att inte värja för dem, utan att i stället ta upp dem och undersöka dem noga, kunde jag skapa ett nytt förhållningssätt till dem. Ungefär som när vi läste journalerna; det hjälpte att gå metodiskt, nästan vetenskapligt, till väga. Jag började med att göra en förteckning över alla sakerna och sen bestämde jag att jag ville fotografera dem på exakt den plats de legat i kartongen.
Själva förteckningen av de efterlämnade sakerna är central för projektet.
– Vi lägger stor vikt vid den i publikationen. Man kan säga att den är som ett koncentrat av hela arbetet, berättar Jenny.
Men att arbetet skulle resultera i en bok var inte självklart. Jenny brottades med skuldkänslor, både gentemot Cecilia och resten av familjen. Var det verkligen okej att göra ett projekt av sin döda systers saker och, framför allt, att publicera texter ur hennes dagbok? Hur hittar man balansen mellan att vara personlig och alltför privat? Var går gränsen mellan människa och det allmänmänskliga?
– Jag kan fortfarande brottas med de tankarna. Men ska man förmedla något måste man riskera något. Och genom att prata med så många som möjligt – både sådana som kände Cecilia och som inte kände Cecilia, branschfolk och icke branschfolk – tycker jag att jag har hittat en form som fungerar.
För frågorna som arbetet berör är viktiga, menar Jenny.
– Det finns fortfarande ett stort tabu kring psykisk ohälsa och självmord i samhället. Det blir också tydligt i de saker som lämnas kvar när någon tagit livet av sig, tycker jag. De är stigmatiserade och upphöjda på samma gång. Tysta, men samtidigt väldigt laddade med innehåll.
Boken Tingen, som ges ut av Breadfield Press och formges av Sofia Djerf, kommer ut i augusti. Men redan i vår har besökare kunnat ta del av Jennys arbete i utställningen SPILL på Galleri Format i Malmö, där hon ställde ut tillsammans med fotograferna Lisbeth Johansen och Martin Magntorn. Där var de avfotograferade tingen inneslutna i lådor av valnöt. Prydligt uppradade bredvid varandra, i ett försök att illustrera den nästan epidemiska omfattning av självmord vi har i vårt land, men också ett sätt att visa på hur minnen kapslas in och hur personerna bakom – med tiden – blir allt svårare att nå.
I utställningen fanns också utdrag ur Cecilias dagbok. Vardagliga anteckningar på randigt kollegiepapper, som bildade en effektfull kontrast till de strama, mörka lådorna.
Det lilla och det stora. Det nära och det främmande.
Jenny Lindhe. Shuttle ur serien You were Pictured Then.
Nästa projekt – kommer det också att handla om sorg och sorgeprocesser?
– Både ja och nej! Det projekt som jag arbetar mest med just nu handlar inte om sorg utan om ett mycket tragiskt och speciellt livsöde som jag ”lånat” och undersöker ur skilda perspektiv. Det andra arbetet är dock högst personligt och berör en sorgeprocess, men i en annan skepnad än den jag jobbat med i Tingen. Just sorg och sorgeprocesser är så oerhört komplext. Det finns så många föreställningar. ”Det tar två år!” får man ofta höra. Och det kan det göra. Men det kan också ta 30 år. Eller ett helt liv.
Linda Unnhem (f. 1977) har en fil.kand. i litterär gestaltning och en fil.kand. i medie- och kommunikationsvetenskap från Lunds universitet och är verksam som skribent/journalist och fotograf/konstnär i Skåne.
Jenny Lindhe (f.1974) arbetar som konstnär och curator. Hon är utbildad vid Högskolan för fotografi i Göteborg. I sin konstnärliga praktik intresserar hon sig ofta för känsliga ämnen som tar avstamp i en personlig erfarenhet men som i förlängningen ges en allmän giltighet. Så också i hennes senaste arbete Tingen som behandlar psykisk sjukdom, självmord och undanstuvad sorg. Lindhe driver även det Malmöbaserade fotoboksförlaget Breadfield Press.