Videoverket Gadju Okabak Ulrikab Koskimo (2021), 30:22 min, av Hanni Kamaly presenteras på fyra skärmar som hänger i taket på Index Foundation i utställningen The Might They Have under våren 2021. Varje del berättar om en specifik händelse, bland annat om hur konstnären började fundera på den svenska klädkedjan Indiskas ursprung och utbud, och vad efterforskningarna givit. I videoverket följer vi kartläggningen av officiella bilder och redogörelser av historiska förlopp. Materialet som använts består av vykort som publicerats i samband med utställningar, tidningsartiklar, böcker som berättar om äventyrliga resor i för författarna fjärran regioner tiden kring det sena 1800-talet och början på 1900-talet. Sammantaget arkivmaterial som i stor utsträckning använt fotografi som illustration och bärare av sanning. Kamaly blandar de här historiska källorna med inspelningar av sin egen röst, samtida bilder från SVTs Öppet arkiv och digitala kartbilder.
Historiker kan stöta på stopp. Det finns tider vi inte vet något om. Konstnärer kan däremot ta sig an alla epoker och dimensioner, men i sammanhanget är det ändå värt att notera att tiden Kamaly intresserar sig för inte på något sätt är ett hål i historien. Källmaterialet är omfattande. Vi vet att man ställde ut människor på världsutställningarna, åkte jordklotet runt för att beskåda de primitiva, att den norske upptäcktsresande Adrian Jacobsen tog med sig en grupp personer till Europa på uppdrag av zoologen Carl Hagenbeck, att man mätt och diariefört, missionerat kraftigt i Kristendomens namn och byggt upp miljöer för fängslade djur på zoo. Kolonialismen har hänt.
Sanningshalten i råmaterialet Kamaly använt till Gadju Okabak Ulrikab Koskimo behöver alltså inte ifrågasättas. Videoverkets innehåll leder istället direkt till frågan om vad det har för relevans idag. Hur kan man resonera kring Mathilda Hamiltons kärlek till Indien som ligger till grund för klädkedjan Indiska?
De anonyma personerna i bild som porträtterar ett utrotat folkslag kan vi aldrig få reda på något om, men vi kan intressera oss för vad de utsattes för. Vi kan bemöda oss med att försöka förstå vad som låg till grund för rasbiologins övertygelser. Även om inget kan göras ogjort, förpliktigar ändå inte nuet?
Om vi kan förstå att andra trott att de agerat i bästa välmening och se att deras handlande fått förödande konsekvenser, leder det till en viss ödmjukhet inför riskerna med vårt eget uppförande?
Bilderna från SVT som beskriver hur Etnografiska museet i Stockholm lämnar tillbaka hövding G‘psgolox totempåle till haislaindianerna i Kanada är hjärtskärande. Det som varit ett musealt föremål sedan 1929 är en familjeangelägenhet för hövdingens släktingar som varsamt klappar totempålen. Man måste vara gjord av plåt för att inte känna lugnet som långsamt infinner sig hos familjen när totempålen äntligen återbördas.
Tillgänglighet är ett honnörsord i vår tid. Många arkiv digitaliseras och kan nås via vilken internetuppkoppling som helst. Det är teknologisk landvinning parat med en ambition om transparens som möjliggör detta, men vad är det man vill uppnå? Man behöver ju inte fundera speciellt länge för att komma till insikten att katalogisering alltid härbärgerar begränsningar och att det i varje samling finns en inbyggd konstgjordhet. Kamaly som navigerar de här arkiven frågar sig i videoverket hur vettigt det är att återigen exponera namnlösa personer i bild för öppen ridå. För att du litar på mig som betraktare, vill jag svara. I all enkelhet tolkar jag konstnärens ambitiösa dissekerande som ett förtroende, en utsaga uppbyggd av arkivmaterial som manar till eftertanke i handling.
Rummet intas också av skulpturer som är sammansättningar av smala metallrör. Trots att de står stadigt bär de på en påtaglig bräcklighet. Föreslår de anspråkslöst att delar, hur många möjligheter de än har, kan hitta en form och uppnå en helhet i balans? Skulpturerna lånar namn av personer som dött i sviterna av förtryck och våld. Jag tar mig an dem som värdefulla monument över händelseförlopp som kunde varit annorlunda.
Det måste vara utställningens tempo som får mig att komma att tänka på det tidiga 1900-talets fascination inför kronofotografi. Hur ögonblicksbilderna tagna med korta mellanrum som redovisade rörelse öppnade upp för en fjärde dimension. En fotografisk metod som underströk tidens ivriga önskan om att kunna se bortom givna ramar. Jag anar en lika stark övertygelse och ambition i den här utställningen. Titeln, The Might They Have, antyder relevans, förmåga och kraft. Det här är en utställning som åskådliggör hur oändligt mycket vi har att lära, hur betydelsefulla vi är och vilken betydelse det vi gör kan få.