Förhållandet till verkligheten är nog den fråga som upptar tankar kring fotografi allra mest. Det gäller dels det ljuskänsliga materialets relation till vad som reflekteras från verkligheten, dels fotografens relation till den skildrade verkligheten. I mitt eget fotografiska arbete är frågan aktuell, då jag å ena sidan kontinuerligt fotograferar min vardag och relationer, å andra sidan på uppdrag porträtterar människor och avbildar platser till reportage där tiden alltid upplevs som för kort. Vad ligger egentligen närmast verkligheten och vem berättar bäst om den? Svaret borde vara att man förstår den plats bäst där man tillbringat mest tid och är mest integrerad. Men är det så enkelt?
Fotografiets historia är nära sammanbundet med socialantropologins, och i vissa fall är skillnaden mellan dokumentärt fotografi och visuell antropologi mest formell. Frågor och metoder är liknande. Deltagande observation – att vara närvarande i det studerade sammanhanget och samla data – är den vetenskapliga metod som blivit synonym med socialantropologin. En pionjär var Bronislaw Malinowski som på 1910-talet gav sig ut i ett tvåårigt fältarbete bland Trobriandöarna i Stilla havet, i kontrast till den då brukliga metoden av strukturerade intervjuer och andrahandskällor. [1] I en föreläsning år 1925 uppmanar han studenter och kollegor att ge sig ut i byarna och följa invånarna i deras vardagssysslor och ceremonier, för att förstå kulturtypiska tankemönster och normer i det undersökta samhället. “Antropologi i det fria, i motsats till nedskriven hörsägen, är hårt arbete, men också mycket roligt”. [2]
Deltagande och observation är också ändpunkter på en skala som brukar delas in i fyra delar: total deltagare, deltagare som observatör, observatör som deltagare, och total observatör. Normalt befinner man sig på mitten av skalan, och informerat samtycke från den studerade gruppen är med få undantag ett krav.
Det tycks finnas en tendens att ta den egna, levda erfarenheten på större allvar, både inom det dokumentära fotografiet och inom antropologin. “Ethnography at home” har blivit ett begrepp inom det senare. I sin doktorsavhandling studerar den australiensiska antropologen Kate Giunta queer femme-identitet i Sydney – en miljö hon själv är en del av. På bloggen The Familiar Strange [3] skriver hon: “Mina vänner vet att jag skriver om dem, men de vet inte på vilket sätt. De vet inte om jag kommer kunna fånga nyanserna i deras könsidentitet, om jag kommer att ta deras ord och handlingar ur sitt sammanhang, eller avslöja deras hemligheter som de delat med sig av efter att ha viskat ‘det här får inte komma med i din studie, okej?”.
En mängd viktiga fotografiska arbeten kommer direkt ur den egna miljön där man är fullt integrerad. Den amerikanska fotografen LaToya Ruby Frazier berättar om klass och miljörasism i boken The Notion of Family [4] genom sin egen familj ur svart arbetarklass i en svårt förorenad stålstad i Pennsylvania. Frazier går mycket nära sina familjemedlemmar, och berättar genom den levda erfarenheten om ett större ämne. Anna Clarén berättar i boken När allt förändrades [5] genom fotografier och texter om upplevelser, familjedynamik, slitningar och sammanhållning då ett barn diagnosticerats med autism. Båda har full tillgång till berättelsen och känner den helt. De kan och nästan måste komma närmare dess kärna och ömma punkter än den som är mindre integrerad.
Att integrera sig med en grupp människor vars vardag man försöker beskriva är en vanlig strävan. Kamerans utveckling har gjort sitt bästa för att följa denna, från bladfilm via småbild och allt ljuskänsligare material, till telefonens inbyggda kamera. Nu finns inte nödvändigtvis den tydliga markören som särskiljer fotografen från det studerade sammanhanget och man kan enkelt vara fullständig deltagare. Ändå har telefonen inte blivit norm. Att ha den synliga kameran som markör kan skapa en trygghet i rollerna.
Jonas Bendiksen, ur serien Home.
Det är intressant att se hur yrkesfotografer väljer att skildra sin egen familj. 2018 genomförde bildbyrån Magnum ett projekt kallat HOME [6], där sexton medlemmar fick tolka begreppet “hem”. Norske Magnumfotografen Jonas Bendiksen valde att rikta kameran mot sin egen växande familj. Serien skildrar en vardag som upplevs ganska stillsam, med trygghet, närhet och relaterbart småbarnsstök. Den känslomässiga kopplingen gör att berättelsen landar hos betraktaren, och sätter sig djupt. Här finns en skillnad mot antropologin, där man har högre krav på att bibehålla vetenskaplig analytisk skärpa. Det finns en rädsla för att bli alltför involverad. “Going native” är en term som skämtsamt används bland antropologer om att sjunka in i fältet, men det kan också ha den negativa betydelsen att man blir så involverad med den studerade gruppen att man förlorar sin analytiska blick.
Jonas Bendiksen fotograferade mellan 2005 och 2007 livet i slumområden i Nairobi, Mumbai, Caracas och Jakarta, där han bodde månadsvis. Resultatet är boken Vi som bor här. [7] Ordet “vi” bär mycket mening, liksom själva bokens form där uppslagen viks ut i fyra bilder och innesluter betraktaren mellan fyra väggar. Boken är relativt liten till formatet och tvingar betraktaren nära. En uttryckt ambition är att bryta stereotyper. Ur förordet av Philip Gourevitch:
“Han identifierar sig med de människor han porträtterar, och med hjälp av sin kamera och sin bandspelare får han oss att förstå att vi är som de, och de är som vi. Han gör det utan att söka konfrontation – i stället väljer han att bjuda in dem till oss och oss till dem.”
Fotografierna är högtidliga med värdighet. De ser ut att vara fotograferade på småbildsfilm, med ganska uppskruvad kontrast och färgmättnad i en stil som känns igen från samtida pressfotografi. Människor visar upp sina hem mestadels med stolthet och det märks att Bendiksen har förtroende. Den allmänmänskliga synen är vanlig i både antropologi och journalistik, som en reaktion mot exotisering och andrefiering. Genom att se på andras värld och de likheter som finns nås en insikt om att människor och samhällen är mer lika än olika. Genom Malinowskis studier av invecklade mönster i utbytet av snäckskal på Trobriandöarna kan man förstå egna gruppsammanhållande vanor av reciprocitet som att ge presenter och bjuda på ölrunda. Genom att Bendiksen respektfullt visar människors omsorgsfullt inredda hem får betraktaren på liknande sätt spegla sig.
Men svaret om att visa verkligheten är mer komplext än graden av integration. Den amerikanske fotografen RaMell Ross lyfter i ett samtal med MACK Books [8] fram tanken att den som senast träffat dig för första gången är den som känner dig bäst. Utan att tyngas av bagaget från det förflutna får den en känsla för vem du är i just det ögonblicket. Ett tillspetsat uttalande förstås, men ett som pekar på värdet av att vara den utomstående betraktaren.
Jonas Bendiksen. 1) INRI, fotograferad i Brasília, Brasilien, ur The Last Testament. 2) Vissarion, fotograferad i Petropavlovka, Ryssland, ur The Last Testament. 3) Vissarions följare, fotograferade i Petropavlovka, Ryssland, ur The Last Testament.
I boken The Last Testament [9] från 2017 har Jonas Bendiksen tagit ett steg tillbaka för att i högre grad bli den utomstående analytikern som samlar och presenterar människors verklighet. Vi möter människor på olika platser i världen som är övertygade om att de är den återvändande Messias. Bildspråket är bekant från Vi som bor här – nära och okomplicerat. Bokens form har lånats från en prototypisk Bibel, med guldkantade tunna sidor och text påminnande om bibelverser. Det är tydligt att Bendiksen tillbringat en hel del tid med de olika Jesusgestalterna som i sina olika skepnader bland annat driver svarttaxiverksamhet i Kenya, är en engelsk visselblåsare från den nationella säkerhetstjänsten och ställer upp i det japanska premiärministervalet. Han har tagit del av de olika personernas berättelse och ställer dem sida vid sida. Trots att livsödena står i kontrast till de flestas liv, och trots ett berättande som verkar mer på en intellektuell nivå går det att identifiera sig.
Fotografi som handling och medium har stark potential att göra mänskliga avstånd kortare och göra olika verkligheter tillgängliga. Ändå har det inte helt levt upp till sina förväntningar, och den andrefiering och exotisering man kämpar mot är knappast förpassad till historien. Skälet tycks inte vara graden av integration, utan finns på en högre nivå, i själva infrastrukturen, där kommunikationsvägarna är ganska enkelriktade och tillgång till publiceringskanaler och resurser asymmetrisk. Studier och dokumentära projekt går därför ofta nedåt eller sidledes i socioekonomisk mening medan motsatsen saknas. Det råder förändring i den fotografiska världen, med representation i fokus. Institutioner som Magnum har starkt kritiserats för okänslig exponering av redan utsatta människors liv, medan museer självkritiskt gör betydande ansträngningar för att förbättra representationen i utställningar och samlingar. Jag hoppas att nästa steg blir en högre grad av utbyte, där människor ur fler bakgrunder har kontroll över de gemensamma berättelserna, visar sin egen verklighet och, inte minst, gästar andras.