Anders Petersen. 1) Ushi med man 1970, Café Lehmitz. 2) Paris 2006. 3) Ur boken “City Diary #4”, 2022. 4) Ur boken "Close Distance" 2002. 5) Ur boken "C" Hamburg 1968/2022. 6) Rom 2005. 7) Ur boken "Stockholm" 2019. 8) Ur boken "C" 2022 Hamburg 1967. 9) Ur boken "C" Hamburg 1967/2017. 10) Ur boken "Memories people situations" 2021. 11) Ur boken "Close Distance" 2002.
…Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.
Var inte rädd för mörkret som ljusets hjärta bär.
Erik Blomberg
Att arbeta med fotografi är att förhålla sig till ljuset. Att arbeta med ljus kräver en relation till mörker. Balansen däremellan handlar om tid. Det är basen, förutsättningen och utgångspunkten. Två fotografer träder för mig i sammanhanget fram extra tydligt:
Anders Petersen. De mörker-ljusa bilderna. Svärta, kornighet, kontrastrikedom, utsatthet och angelägenhet gestaltat i ruffiga miljöer där de upplättade stråken lyfter fram det varma, medmänskliga nära och emotionellt ljusa.
Och Anna Clarén. De ljus-mörka bilderna. Urblekta, utfrätta, ombonade, varma, familjära miljöer med aningens färgstick, en skärande dissonans som låter ana skuggorna ljuset kastar, där tillvaron rämnar tätt under ytan, inkapslat i kärleken.
Hos båda finns ett konstnärligt ställningstagande och återgivande där motsatserna får förstärka innehållet. Där det ytligt sett skärande och sönderfallande kontrasteras av en inneboende värme och tillhörighet. Det respektfulla och förtroendegivande närmandet till de trasiga människorna hos Petersen och det nakna blottandet av smärtan hos det närmaste kära hos Clarén. Hur de på olika sätt lyckas väcka ett angående hos betraktaren genom att öppna upp det hemligaste privata och visa det allmänmänskliga i det avvikande.
Angreppssättet är olika, motivvärlden och uttrycket likaså, samtidigt anas en lika stor som respektfull människokärlek hos dem båda. En stark närvaro. Och ett mod. Att inte rygga för det svåra, att ta sig närmare, att passera gränsen och att finna en väg till acceptans, kanske förståelse… ett sätt att fortsätta. När jag betraktar Petersens och Claréns bilder känner jag en tilltro till människan. En önskan att hjälpa, att finnas där och att se ljuset i det svartaste, men också svärtan som förstärker strålglansen. Att finna medmänskligheten i de mest utsatta stunderna. En intimitet som bjuder in utan att bjuda ut, som blottlägger sprickorna utan känsla av utlämnande.
Petersen söker upp sin motivvärld, dem han porträtterar. Där finns ett utmanande förhållningssätt jämte sig själv som fotograf; att inte backa för de osäkra platserna, de utsatta människorna, eller för utanförskapet och den råa verkligheten. Att ta sig in där med öppna sinnen och skapa förtroende. Ett förtroende som bilderna också vittnar om, många av människor i samhällets utkanter. En förmåga att ta sig igenom fördomar och föreställningar från båda håll och skapa en bro mellan betraktare och objekt, genom, inbillar jag mig, att inte göra åtskillnad eller kategorisera dem han möter. Att alltid se individen, oavsett om tillvaron för stunden är kaotisk – och vad viktigare är, att inte fotografera ovanifrån eller utifrån, utan att närma sig dem han porträtterar från samma plan. Det är en konst i sig att skapa en tillit hos den andre som når bortom poser och förställning. Mötena jag bevittnar genom bilderna känns genuina och äkta. Livsögonblick hos människor trygga nog att vara sig själva.
Kanske är det jag gillar allra mest med Petersens bilder, att han lyckas fånga medmänskligheten, värmen, omtanken och skrattet? Kärleken som ett irrbloss mitt i tri-x svärtan. Upplättade ansikten och detaljer vägleder blicken genom bilden, tecknade med kontrasterande ljus i de omfångsrika mörkerdagrarna. Du möter blicken hos en människa och ögonblicket är fruset i tiden. Jag förpassas dit, mötet med fotografen blir mitt möte och jag känner en djup sympati för dem jag möter. Jag känner mig inbjuden i bildens värld och jag är övertygad om att sådana bilder kan man inte ta utifrån, de kan bara skapas av den som vinnlagt sig om att bli del av gemenskapen, om att ta till sig platsen och människorna som vistas där. Det är bilder som kräver tid och tålamod och ett genuint intresse för att förstå och bli delaktig i andra människors verklighet. Att få andra villiga att visa sig så naket utlämnande, kräver en öppenhet för att blotta också sig själv, att närma sig utan försvarsmurar? Mörkret i Petersens bilder är inte synonymt med misär och elände, det är snarare kontrasten mot vilken livsgnistan lyser starkast?
Människorna i Claréns bilder finns redan nära. Det är inte andras försvarsverk hon raserar utan sina egna. Jag tänker att det kräver ett stort mod att avkläda sig familjens hägn, att vända ut och in på det vi lärt oss hålla hemligt. Att öppna upp för andras åsikter, anklagelser och fördömande. Här är det inte den yttre världen som är kaoset, utan den tryggade tillvaron då vi som ska fylla den faller ut ur det förväntade. När vi inte når fram till dem vi håller närmast. Att våga blotta de svartaste tankarna, som ju finns hos oss alla, men som vi ihärdigt förnekar och helst vill slippa kännas vid. Att sätta motigheterna på pränt väl medveten om alla besserwissrar dräglande över möjligheten att vända min nakenhet, mitt blottlagda hjärtas kamp och kärlek emot mig. Porträtten, så ljusa att de fräter ut och liksom upplöses, vittnar om känslor för stora att rymmas i bild. Den nästintill försvinnande ljusa kopieringen av vissa bilder förstärker och styr uttrycket. Det är slående att samma bildspråk kan förstärka känslan av lycka som smärta. Om serien Close to home handlar om en eufori så svindlande att ljuset bländar som solglittret i en sommarsjö, så känns det frätande ljuset lika kongruent för serien When everything changed. Det är lätt att tolka smärta eller förtvivlan som en motsättning till lycka, men antagandet blir ogiltigt i ljuset av den ovillkorliga kärleken till ett barn. Kanske är tvärtom kärleken en förutsättning för att känna den förintande smärtan i att inte nå fram, inte räcka till?
Att använda kameran för kanalisering, som Clarén beskriver i sina texter och vända linsen mot sig själv, direkt eller indirekt är kanske nödvändigt för att skapa perspektiv på det man upplever i stunden? Som när lyckoruset spränger alla gränser och livet är så ofattbart stort att fötterna förlorar kontakten med marken. Eller ett sätt att hantera riktigt svåra situationer, få lite andrum, möjligheten till distans, en yttre blick? Att sedan bjuda på den blicken, dela med sig av den stunden blir på något sätt att omvänt räcka ut en hand. Jag bjuds in i bilden som objekt, som deltagare, inte betraktare. Jag möter min egen blick inför åsynen av den bortvända barnakroppen. Hela mitt inre vänds i uppror och jag känner samma smak av förträngd gråt i munnen som när min, nu nästan vuxne son, mot sin vilja skulle lämnas på dagis. Jag känner min egen skuld när jag ser flickan på skolgården i bilden som är så ljus att konturerna nästan upplöses. Otillräckligheten som förälder, att inte alltid kunna finnas där, att inte kunna skydda den man älskar ens mot sina egna tillkortakommanden. På samma gång finns också glädjen, kärleken, angelägenheten, närheten i det där ljuset. En otrolig närvaro i medvetandet om det yttersta mänskliga; oförmågan, oförståelsen, ofullkomligheten.
Jag bläddrar i böckerna med bilder. Petersens mörka. Claréns ljusa. Ett fönster öppnas och den yttre och inre verkligheten smälter samman. Kanske är det främst jag som betraktare, som blottläggs i det jag upplever i en bild? Att möta andras nakenhet får mig att känna min egen. Det allmänmänskliga. Jag känner en djup tacksamhet över att bli inbjuden i världar som är både lika och olika min egen, att mötas av och spegla mig i såväl svårigheter som glädjeämnen, mörka som ljusa stunder. Det skapar en stark känsla av medmänsklighet. Av att vi kommer klara motgångarna. Gemensamt.
Pia Siri Isaksson (f. 1975) är ansvarig utgivare för VERK tidskrift, skribent, konstnär/fotograf och miljövetare. Hon är utbildad vid GFU (Grundläggande fotografisk utbildning)1996-97 och i Fine Art Photography vid Glasgow School of Art 2001-2004. Hon har även en MSci i Miljö och hållbar samhällsbyggnad från Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm.
Anders Petersen (f 1944), utbildad vid Christer Strömholms fotoskola 1966-1968 och Dramatiska Institutet 1973-1974. Hans första bok, Cafe Lehmitz, publicerad 1978 i Tyskland, dokumenterar flera år i en bar med samma namn i Hamburg.Petersen har haft utställningar över hela världen; i Europa, Tokyo, New York, Istanbul och Moskva. Senast i Stockholm 2021 med utställningen City Diary.
Anna Clarén (f. 1972), utbildad vid Nordens Fotoskola, Biskops Arnö fotojournalistiska utbildning 1994 -1996 där hon senare även undervisat. Med boken Holding (2006) vann hon Bästa fotobok i Svenska Fotobokspriset. Hon har haft separatutställningar på Kulturhuset och Fotografiska i Stockholm och på Musée des Beaux-Arts de Caen i Frankrike. Claréns verk finns även i Moderna Museets samling i Stockholm.
