Hur porträtterar man ett träd? Frågan är Eija-Liisa Ahtilas och hon har redan funnit svaret. Att stå framför detta brusande porträtt av svajande och vaggande grenar talar sitt tydliga språk. En gran i virvlande storm, och inte vilken gran som helst, utan en av de där uråldriga jättarna som det börjar bli så skrämmande ont om i svenska skogar. Det är starkt. Ett möte på djupet. Man vill inte gå därifrån. Att uppehålla sig i rummet med den vindgenomsusade granen är att vara i skogen, att ta in skogen, trädets själ och varande i museets slutna lokaler. Det är att öppna en dörr från kulturens högborg rakt ut till rötterna, en genväg till Moder natur. Videon blir en portal mellan ute och inne, mellan den urbana modernitetens stressade tillvaro och det tidlösa växandet i vinden. ...Eller videorna ska man kanske säga, för verket består av inte mindre än sex delar: Ett träd ställer inte självklart upp på de mänskliga måtten för porträtt. Jag fascineras av Ahtilas förklaring till hur videoverket utvecklades, som hon ger i en intervju i samband med sin utställning Parallella världar på Moderna Museet 2012 [1]. Och jag beundrar hennes envishet att hålla fast vid ursprungsidén och därifrån nysta fram lösningen utan att ge tappt. Att acceptera att ett träd helt enkelt har fel form för att passa i videoformatet, men inte släppa sitt beslut att gestalta det.

Ska man porträttera ett träd får man anpassa sig till trädets villkor och närma sig det med respekt. Vill man komma nära ett stort träd med en videokamera får man bara med en liten del i taget av dess överväldigande mäktighet. Vill man ha med hela trädet måste man backa så långt bort att man istället filmar ett landskap. Eller, så gör man som Eija-Liisa Ahtila och tar sig tiden och arbetet att gå nedifrån och upp, man porträtterar trädet bit för bit, just en så stor del åt gången som kameran förmår omfatta. Och kanske är det bara så vi faktiskt förmår omfatta träden? Det blir lite som att klättra, gren för gren och så vila en stund i en klyka som bildar en skön sittplats eller lagom utrymme för foten, medan blicken söker sig ut mellan grenarna. Att komma nära, att omfamnas av trädet, omsusad, med doften av kåda på fingrarna och barr i håret. Eftersom träd och människor förhåller sig olika till rumslighet och det är svårt att hitta en utställningshall med tillräcklig takhöjd för en gammelgran, får man presentera den liggande. Liggande, men inte fälld. Detta är ett levande porträtt och inte en avverkningsplats. Att den presenteras horisontellt förstärker underligt nog upplevelsen av trädet och bidrar till den konceptuella inramningen. Det här är ett träd som är taget ur sitt sammanhang, men genom dess avvikelse från hur vi normalt möter en gran, får det oss att verkligen se den... och på något sätt innebär det att den tar med sig det där sammanhanget in till oss som är avskilda... Det är en gran som talar till oss med sina virvlande grenar, med sin dans i vinden. Och bäst är kanske just detta att Ahtila kallar det porträtt!? Det här handlar om ett samarbete, om ett möte med liv lika påtagligt som vårt eget. Utifrån numrets tema, så här i återkallandet av upplevelsen från utställningen funderar jag; är det ett objektivt porträtt? Eller är det subjektivt? Och vem är i så fall subjektet...?

Hur skapar man en objektiv bild? Och var upphör – eller börjar – det subjektiva? Ju mer jag försöker greppa det, ju otillgängligare blir själva begreppet: Vad menar vi egentligen med objektivitet? Är det ens en fråga inom konsten; existerar objektiv konst? Inom den dokumentära genren eller i relation till nyhetsjournalistiska texter och bilder, talar vi ofta om nödvändigheten att förhålla sig objektiv, men är det verkligen möjligt? Och om det är möjligt, vad innebär det? När är jag som fotograf eller skribent objektiv? Går det någonsin i livet att bortse från den egna subjektiviteten, att så att säga ställa sig utanför sin existens? Att hålla alla dörrar öppna och avstå att fokusera på det man finner mest väsentligt, kan ju vara en sorts objektivitet – men det kan också innebära att man oavsiktligt spelar subjektiva framställningar man inte sympatiserar med, i händerna. Handlar objektivitet om att osynliggöra sina referensramar? Eller är det snarare förment objektivt? Finns det inte en risk att istället framstå som lömskt propagandistisk genom hemlighållandet av den egna utgångspunkten? Det behöver ju inte vara ett ställningstagande, utan räcker egentligen med det faktum att man alltid kommer någonstans ifrån. Jag tolkar det som att idén om objektivitet bottnar i en föreställning om att kunna gå in i varje ny situation utan tidigare erfarenheter.

Vi är kanske inte medvetna om varför, eller ens om att vi har valt en ingång, ett ämne... ett visst fragment i livet att återge för publiken... men det faktum att vi tar den bild vi tar, bottnar ju i något.

Om inte annat så i den subjektivitet det innebär att vara människa. Och är det ens intressant med den objektiva berättelsen? Kanske handlar objektiviteten mest om att försöka förhålla sig fördomsfritt, att få med de olika perspektiven och större sammanhangen i sin återgivning? Generellt tror jag att vi skulle må bra av att lyfta blicken lite oftare. Av att ta med oss in i vardagen att vi kanske använder ett format som inte rymmer hela trädet, och att vill vi förstå det, måste vi foga ihop dess olika beståndsdelar till en större helhet.

Det höjs idag framgångsivrande röster för att AI skulle besitta just objektivitet och opartiskhet, ungefär som om AI stod bortanför, eller ovanför all form av påverkan. Att vi skulle ha skapat verktyget för den totalt objektiva rättvisan... men, protesterar de mer filosofiskt insatta; AI tänker inte själv, AI är en dator matad med data [2]. Att den kan filtrera oändliga mängder information på en hundradelssekund förändrar inte faktum att det är redan befintlig data den processar. Data som kommer någonstans ifrån, som har sammanställts av en människa. En subjektiv, fördomsfull människa. AI kan blixtsnabbt filtrera oändligt mycket mer data än en människa kan omfatta under hela sin livstid; men tillskillnad från människan, saknar AI en moralisk kompass [3]. Det finns ingen avsändare. Jag upplever det som väldigt skrämmande. En existens som sammanställer fakta, men som saknar reflektion och ställningstagande. Kan den som saknar subjekt verkligen närma sig någon annan? Hur skulle AI hantera trädet i Ahtilas berättelse? Kan det objekt som staplar data finna den intuitiva ingången? Men vad mer, när avsändaren saknas, saknas också mötet.

Jag tänker också att det saknas något i merparten av AI-resonemangen som förs. Att vi i allmänhet skalar bort det vi inte kan begripa och förklara och att det skadar både oss själva och omvärlden. AI inbegriper inte att det finns en närvaro i skogen, som ligger på ett annat plan än marknadskrafternas algoritmer för tillväxt. I förklaringsmodellen finns inte utrymme för det vi inte kan förklara. Det ovissa ryms helt enkelt inte inom mallarna vi har skapat för att organisera livet. Detta något hänger samman med miljöförstörelsen, klimatkrisen, med ekosystemens sammanbrott, planetens överskridna gränser och med den alltmer utbredda ångesten i samtiden... även om vi inte alltid har ord för det.

Tillbaka till trädets värld. Till skogens tidsrymd. Även träden delar data med varandra. Genom fantastiska rotsystem som länkar samman över ofantliga avstånd, sprids information mellan individer. Svamparnas underjordiska mycel skickar elektriska impulser mellan olika växter, på ett sätt som liknar våra egna nervsystems. Med hjälp av miljarder rottrådar kommunicerar skogens träd och delar näring och information med varandra, de hjälper svaga individer, varnar för fara och vidarebefordrar biokemiskt skydd mot angripare [4]. Jag tror inte träden brottas med frågor om subjektivitet och objektivitet. Som Eija-Liisa Ahtila säger i intervjun, så förstår de (tillskillnad från oss människor) att de hör samman. Att individens betydelse är som del av helheten. Det gör inte den subjektiva upplevelsen mindre viktig, men det sätter den i ett sammanhang. Vi människor borde lyssna på träden och djuren så att vi förstår att vi hör ihop med dem, att vi är en del av naturen och aldrig kan gå utanför dess villkor för överlevnad. Är det ett subjektivt eller objektivt påstående? Spelar det någon roll? Det är ett rop från rötterna när skördaren närmar sig, när växtgiftet sipprar ned med regnvattnet och brandrökens hetta och sot får löven att krulla sig. Det finns en röst bortom det objektiva, bortom det subjektiva... vi borde lyssna på den.

Pia Siri Isaksson (f. 1975) är ansvarig utgivare för VERK tidskrift, skribent, konstnär/fotograf och miljövetare. Hon är utbildad i Fine Art Photography vid Glasgow School of Art 2001-2004. Hon har även en MSci i Miljö och hållbar samhällsbyggnad från Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm.

Eija-Liisa Ahtila bor och verkar i Helsingfors. Hennes verk har visats på bland annat MoMA, New York; Jeu de Paume, Paris; Tate Modern, London, och Kunsthalle Zürich. Hon har deltagit i ett stort antal internationella utställningar, däribland Venedigbiennalen 1999 och 2005. Ahtilas verk rör sig i gränstrakter – de ifrågasätter filmspråkets konventioner och utmanar invanda perspektiv.