En text om Jenny Källmans utställningar Eyes and Ears på Björkholmen Gallery och (we have our own song) på Konstakademien samt om bilder ur Källmans böcker Works of Jenny Källman. Selections 2002–08 och The Rectangle’s Sharp Stare.

Mörka meddelanden finns bland det natursköna, nakna. Vassa former, strängar som skär genom bildplanet. Det är flyktigt. Ungdomen varar några sekunder, spegeln reflekterar något hastigt. Det är fysiskt men också kontrasterande drömlikt, fragmentariskt. Nu och då. Då och nu, en fantasi? I bilderna finns en flirt med de kreativa mode- och musikmagasinen jag läste på det sena 90-talet i kombination med 20- och 30-talens surrealistiska bildexperiment. I vissa bilder anas en romantiserad 70-talsestetik.

”Jag tycker nog att musik är den högsta konstformen”, säger Jenny Källman i ett samtal hon har med författaren Karolina Ramqvist på Konstakademien i Stockholm i samband med Källmans utställningar Eyes and Ears på Björkholmen Gallery och (we have our own song) på Konstakademien i början av året. Soundtracket till Sofia Coppolas film The Virgin Suicides [1] dyker upp i mitt huvud när jag rör mig genom de två utställningarna, med musik av gruppen Air och låtar med titlar som Ghost Song, Highschool Lover, Afternoon Sister och Dark Messages [2]. Låttitlarna skulle kunna vara titlar på Källmans verk. När jag läser verklistan på Björkholmen Gallery innhehåller de musik- eller ljudreferenser som Repeat och Echo, men också avsaknad av just musik och ljud som i exempelvis verken No Song och The Absence of Sound I, II och III.

Till öppningen av (we have our own song) på Konstakademien har Källman bjudit in musikgruppen Les Big Byrd som spelar till hennes fotografiska spegel- och ljusinstallation. Hon berättar att det kommer så mycket folk till öppningen att det blir kvavt i utställningsrummet. Bristen på syre gör att speglarna knappt rör sig. När publiken lämnar rummet sätts de i rörelse igen. Det blir påtagligt hur publiken, de som betraktar, också är en del av verket.

I samtalet jag refererade till tidigare, mellan Källman och Ramqvist, väljer Ramqvist att citera Annika Elisabeth von Hausswolff. Citatet är från en katalogtext som von Hausswolff skrev till sin utställning Alternativ sekretess på Moderna Museet och det lyder: ”Liksom en konstnärlig process kan utgöras av en mängd olika val så måste även betraktaren välja att investera sin blick i bilden” [3]. Och jag tycker att just detta är viktigt när det kommer till Jenny Källmans bildvärld. Det krävs en viss investering av en själv. Jag blir som betraktare inte serverad all information i motiven. Det är mer som inte visas än vad som visas, vilket det ju alltid är med fotografi, men här är det inte bara utanför bilden utan även i själva bilden mycket som är dolt, kornigt, oskarpt.

Jenny Källman: The fire ur boken The Works of Jenny Källman. Selections 2002–08 (Crystal Palace, 2008).

Vad det gäller det grovkorniga och mörka tänker jag på den brittisk-italienska filmen Blow-Up [4] från 1966 av Michelangelo Antonioni. I filmen tar en modefotograf dokumentära bilder på ett par i en park och råkar i bakgrunden fotografera ett brott. I mörkrummet undersöker han vad det är han har fångat genom att delförstora motivet. En grovkornig bild framträder med något som inte var menat för hans ögon.

Berättelsen kompliceras av att dessa bilder och dess negativ blir stulna. Vad är det han har sett? Filmen visar hur fotografi kan öppna våra ögon för något som kanske annars hastigt bara passerat i bakgrunden men också hur vi använder fotografier som bevis för vad vi upplevt. I en tidig bok av Källman, som bär titeln The Works of Jenny Källman. Selections 2002–08 [5], finns det flera fotografier som känns fotograferade med teleobjektiv och möjligen delförstorade. Känslan är att det är lite förbjudet att betrakta bilderna, som att titta i en kikare själv gömd bakom en buske. Jag blir den som tittar in i någon annans privata svär, betraktar gruppens dynamik och slutenhet på avstånd.

I Källmans bok The Rectangle’s Sharp Stare [6] fastnar jag lite extra för en bild med titeln Inspection IV (2015). Jag tror det är det inåtvända i bilden som gör att den drar mig till sig. En man med bar överkropp som uppslukas av ljuset. Det går inte att se hans ögon, näsa, mun för hans händer täcker stora delar av ansiktet. Fingertopparna trycker mot området mellan ögonbrynen. Hans känslouttryck är tvetydigt. Vill han bara dölja sig, massera ansiktet, torka bort något eller är han förtvivlad? Är det han ser för mycket? Eller poserar han bara för fotografen? Jag betraktar honom utan att få en blick tillbaka. Som ofta i Källmans bilder känns det som att jag betraktar en situation i smyg.

Jenny Källman: Inspection IV ur boken The Rectangle’s Sharp Stare (Art & Theory, 2015).

Personerna som avbildas är ofta upptagna av varandra eller av sig själva och omvärlden verkar inte riktigt finnas för dem. Det går i regel inte att definiera vilka de är eller exakt var de befinner sig. Anonyma bergväggar i stadsrummet, en strand någonstans, en skogsdunge på landet eller möjligen i staden. Det är också svårt att gissa exakt när bilderna är tagna. Det finns få markörer som visar när, var och hur. Kanske är det därför jag gärna återkommer till Källmans fotografier. De är i någon mån tidlösa och det finns utrymme att fantisera, fundera.

Linda Bergman (f. 1976) är skribent/kritiker och fotograf/konstnär samt medgrundare av och chefredaktör för VERK tidskrift. 2020 tilldelades hon Dynamostipendiet för sitt arbete med VERK. Bergman skriver texter för tidskrifter, konstböcker och använder text i sina egna konstpublikationer och utställningar, som en del av verken. Som konstnär är hon aktuell med nysläppta boken Vind är också beröring (Sandarbeten). Hon arbetar också som föreläsare och moderator, driver förlaget Boris Press och har varit redaktör för flertalet böcker.

Jenny Källman (f 1973) bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad vid Fotohögskolan i Göteborg och vid Konstfack i Stockholm, där hon tog examen 2002. Jenny Källman är representerad i Hasselblad Foundation, Moderna Museet samt på ett flertal institutioner och i privata samlingar. Hennes senaste separatutställning var den mycket uppmärksammade (we have our own song) på Konstakademien 2023. Även i flera uppmärksammade samlingsutställningar har hon deltagit med verk i såsom Artipelags utställning Det synliga, 2014, och i Moderna Museets mycket uppmärksammade Golden Sunset, 2017–2018.