Min dragning till fotografi handlar om att det är så svårt att både greppa hur fotografi påverkar oss och att det till synes kan vara lätt att skapa bra fotografi men just därför är oerhört komplicerat. Verktygen är demokratiska. Alla kan lära sig att ta en bild. Väldigt många kan ta en bra bild eller till och med flera. Men att skapa fotografier där den som ser bilderna direkt kan gissa sig till fotografen/konstnären är sällsynt. Bara att konsekvent lyckas vara bra och intressant… originell eller inte… är svårt.
När jag ser en utställning med fotografi funderar jag ofta på det i olika steg. Berör bilderna mig innehållsmässigt, är de bra komponerade, bra framtagna och bra presenterade. Därefter tänker jag på om de håller samman som helhet, inom bildserien och inom konstnärskapet. Slutligen funderar jag över om konstnären/fotografen har en unik blick. Ser hen världen på ett eget vis eller är det skickligt men i någon mån anonymt?
Mina tankar går ofta till musik när jag tänker på originalitet. Miles Davis kan spela några toner på sin trumpet och vi hör att det är han.
Jag kan också tänka på författare och relationen mellan språk och innehåll. En språklig virtuos kan bjuda på en upplevelse även med en mycket enkel historia, göra vad som helst läsvärt. Nu går jag inte igång på alltför pretentiösa berättare utan jag menar författare som har språket i sin hand och förstår att skapa en dynamik i texten, som kan sina verktyg. Även här är det sällsynt att finna den där unika rösten som överröstar texten eller som när vi talar fotografi – fotografen som på något sätt står över motivet.
Den unika blicken är svår att finna. När jag tänker på fotografi finns det några vars seende det inte går att ta miste på. När jag betraktar en bild av William Eggleston, Rinko Kawauchi, Saul Leiter, Diane Arbus, Lee Fiedlander, Anna Clarén, Gerry Johansson m.fl. ser jag en blick som skiljer ut sig. De har ett eget sätt att se på världen och kan förmedla det i sina verk.
1) Montgomery, Alabama, 1993. Ur boken Amerika, 1998. 16,5 x 16 cm Silvergelatinfotografi. 2) Brålanda, 2001. Ur boken Sverige / Gerry Johansson, 2005. 16,5 x 16 cm Silvergelatinfotografi. 3) Locktow, Germany, 2017. Ur boken Supplement: Deutschland / Gerry Johansson, 2017. 16,5 x 16 cm Silvergelatinfotografi. 4) Mölnlycke, Delsjökärrsvägen, 2015. Ur boken Härryda Kommun / Gerry Johansson, 2018. 16,5 x 16 cm. Silvergelatinfotografi.
Om jag då försöker analysera det kan vi backa till stegen jag nämnde tidigare. De fotografer som radades upp uppfyller alla de där kriterierna – nästintill en omöjlighet men de gör det.
Vad är det som gör att man säger att en bild ser ut som en Anna Clarén-bild eller oftast kan identifiera att Clarén är fotografen? Det beror på flera faktorer. Clarén är konsekvent i motivval, i sitt sätt att komponera bilderna, exponera och färgställa dem. Hon har också ett eget sätt att berätta, en egen ton, en egen stämning, en egen känsla i bilderna. Vad är det som gör William Eggleston så speciell? I mina ögon är det inte bara motivval, komposition och känsla för ljus. Han har också en unik känsla för färg. Få använder sig av färgen i färgfotografi så som Eggleston gör. Gerry Johansson, som befinner sig i en stark fotografisk tradition utmärker sig trots detta, varför? I Johanssons fall tror jag det handlar om en viss sorts intelligens och humor som visar sig bilderna. Han har dessutom ett extremt vasst seende, är konsekvent och oerhört produktiv. Nu har jag dock inte tagit upp alla tekniska variabler som också spelar in i dessa konstnärskap som hur de här fotograferna använder sig av brännvidd, skärpedjup, filmformat, filmsort, bildutstnitt osv. eller gjort någon djupare analys av hur de låter sin personlighet ta plats i bilden genom vad som drar till sig deras uppmärksamhet och varför. Som ni märker upplever jag det som att det är en mängd olika komponenter i samspel hos fotografen/konstnären som skapar det unika och att det inte finns något universalrecept för kombinationen av egenskaper. Det är dock intressant att analysera olika bildkonstnärers stil och förhållningssätt för att försöka förstå varför de utmärker sig.
Sedan behöver inte något vara dåligt för att det inte är unikt. Det kan vara en förmåga att berätta, ett tonläge, en känsla för komposition eller att fånga ögonblick som ändå gör det speciellt. Tradjazz kan vara oerhört märkvärdig utan att vara avantgardistisk, om vi åter för in musiken. Jag kan till och med uppskatta fotografi som ”bara” är bra hantverk eller fotografi där det ”bara” finns en bra idé eller ett undersökande och konsekvent förhållningssätt.
Från serien Summer tale av Anna Clarén 50x50 cm.
Teknik: Pigmentprintar på syrafritt bomullspapper.
Här finns ytterligare en aspekt som jag ofta funderar över. Det går lite hand i hand med det unika seendet men är mer basalt. Har den som skapat gjort det från hjärtat, finns det en ärlighet i uttrycket, ett uppriktigt intresse för det egna arbetet, en omsorg genom hela processen? Detta är något som känns när jag står som betraktare av ett verk. Jag tänker på det när jag läser en mening av Siri Hustvedt i essäsamlingen A Woman Looking at Men Looking at Women; ”A work of art is always part person.” Hon diskuterar det utifrån hur vi fäster oss vid konstverk, att det inte bara är ett objekt vi fäster oss vid utan att ett konstverk är något mer.[1] Hon tar också upp i en annan text hur det perfekta känns främmande; ”There is something alienating about perfection”.[2] Detta är en viktig aspekt. Att uppfylla alla kriterierna för att skapa bra, intressanta bilder ska helst inte utmynna i död perfektion – om det inte är målet förstås. Det krävs oftast något som skaver någonstans… en spricka som släpper in dig i konstnärskapet, in i bilden.
Många tycker nog att fotografi är bara motiv som kan visas och reproduceras hur som helst, var som helst och i all oändlighet. I synnerhet vad det gäller fotografi som konst ser jag det inte så. Jag kan ofta bli förvånad över att det finns så lite information om vad det är jag ser på när det kommer till fotografi som ställs ut. Om jag går på en utställning vill jag veta vad det är för printar/teknik, när de tillkommit och tycker det är intressant att veta i vilken mån fotografen/konstnären har haft sin hand med i verket och presentationen jag betraktar. Det kan säkert av många tyckas omodernt men med det flöde vi har av bilder idag känns det mer relevant än någonsin. Kontexten är allt. Kontextens vikt gäller ju egentligen inte bara för fotografi som konst utan för fotografi och bilder generellt i alla situationer.
Att vara fotograf/konstnär som arbetar med fotografi innebär en mängd val fram till att en bild visas för världen. Det börjar med att välja ett utsnitt av världen, eller skapa en egen värld framför kameran. Därefter kommer en process med att gå igenom sitt material och välja vad som är värt att tas fram, visas, och på vilket sätt.
Är det okej att visa en avliden fotografs kontaktkarta, eller göra ett nytt urval ur en fotografs stora material eller som i fallet med Vivian Maier visa bilder som aldrig visades under hennes livstid utan grävdes fram långt senare. Det försvinner flera steg i den fotografiska processen/i det fotografiska arbetet då urvalet, valet av vad som ska visas och vad som inte ska det lämnas över på någon annan. Är det rätt att visa bilderna alls? Nu tycker jag ju världen vore fattigare utan Vivian Maiers bilder men frågorna är legitima och det är att missa något som betraktare om dessa frågeställningar inte finns med. Det är alltid viktigt med transparens. Vem som har tagit bilderna och i vilket syfte är naturligtvis primär information men det är också relevant att veta vem som har gjort urvalet och presentationen. Det är så många faktorer som spelar in i fotografiskt arbete, i vad som gör en bra fotograf/konstnär och i vad som gör ett seende unikt.