Jag minns när jag på allvar började tänka på representation i bild. I en kurs jag gick vid Stockholms universitet hölls en föreläsning där det diskuterades hur endimensionell och snäv bilden av flykt och flyktingar är i nyhetsmedier.[1] Där och då började jag få redskap att se kritiskt på hur människor representeras i alla fotografiska genrer. Fotografier har en väldig möjlighet att skapa samförstånd och ge inblick i andras världar, livsåskådning, drömmar, glädje och sorg. Men den egenskapen slösas alltför ofta bort i liknande endimensionaliteter. Fotografiet är ungt och har utvecklats tillsammans med europeiskt etnocentriska världsåskådningar. Det är inte fritt från asymmetriska maktförhållanden, och är man inte på sin vakt kan fotografiet, såväl i konst, journalistik, mode och populärkultur, förrädiskt lätt bli ett verktyg för dessa, även om avsikten är den motsatta. För mig var valet att arbeta med fotografi och text oproblematiskt. Jag hade många förebilder som ser ut som jag och har liknande erfarenheter. Därför kom denna insikt nästan genant sent, på ett sätt den knappast gjort om förhållandena varit annorlunda.
Ett annat minne är av en reportageresa för något decennium sedan. Jag hade en idé om att fotografera kenyanskt mode, men hade svårt att få gehör och hitta en plattform, och gav ganska snabbt upp idén. Desto mer uppskattning kände jag för boken och utställningen African Catwalk som några år senare gjordes av den i Sydafrika boende svenske fotografen Per-Anders Pettersson.[2] Ett uttryckt syfte är att ge moteld till en begränsad “västerländsk blick”, om Afrika som en konflikthärjad kontinent. Förlaget Kehrers introduktionstext sätter fingret på detta västerländska förenklade tänkande.
This book is the first time the emerging African fashion industry has been documented in exclusive behind the scenes photographs. The series was taken in 15 countries around Africa from 2010 – 2015 and celebrates a new, vibrant, colorful, and unexpected view of the African continent.
Ordet “unexpected” sticker ut. Kan vi i nutidens informationsflöde vara förvånade över en stark afrikansk modeindustri? När jag skriver detta har boken As We Rise: Photography from the Black Atlantic nyss kommit ut på Aperture förlag.[3] Fotografierna kommer från The Wedge Collection i Toronto, en samling inriktad på internationella konstnärer med afrikanskt ursprung. Boken knyter an till detta med det uttryckta syftet att visa att svartas liv är mer än de enkla stereotyperna. Det borde förstås vara självklart, men ändå finns behovet av detta påpekande. Ur förordet av nigeriansk-amerikanske författaren, fotografen och konsthistorikern Teju Cole:
Too often in the larger culture, we see images of Black people in attitudes of despair, pain, or brutal isolation. As We Rise gently refuses that. It is not that people are always in an attitude of celebration – no, that would be a reverse but corresponding falsehood – but rather that they are present as human beings, credible, fully engaged in their world. Portraiture is generally taken to be the preserve of valorized white photographers. Of course, they don’t call it “white portraiture”; it is presented as universal.
Det var när jag bott i USA en tid som frågan om representation blev mycket mer påtaglig i mitt eget konstbetraktande. Kanske var det i spåren av Black Lives Matter-rörelsen en gnista tändes till den ganska ambitiösa omprövning av konsthistoria och kanon som pågår sedan några år. Det visar sig i bokutgivning, utställningar och samlingar, samt i journalistiken. En satsning som kommer sent och har lång väg att gå, men också en som tas på allvar. Ändå upplever jag att konstnärer av annan bakgrund än majoriteten ännu ofta fastnar i att förklara “den svarta erfarenheten” för en aningen nyvaken vit publik, och att det svårt att komma vidare därifrån.
Jag tar upp frågan med den svenska fotografen Patricia Reyes, som främst är verksam inom mode. Representation i bild är något hon tänker mycket på, och det är en integrerad del i hennes arbete. Förutom Sverige har hon bott i USA, och arbetat som assistent vid International Center of Photography i New York. Hon ser en skillnad mellan länderna i hur den amerikanska begreppsapparaten enklare möjliggör mer komplexa tillhörigheter. I Sverige pekar hon på hur begrepp som afrosvensk är relativt nya. Född i Venezuela men uppvuxen i Sverige, och med en förälder från varje land talar hon om ett “mellanförskap” och känner att hon kan passera som tillhörande majoriteten i vissa lägen, men inte i de flesta. “People eller person of color” är ett begrepp hon använder, men nyligen stötte hon på “global majoritet”, vilket vänder på perspektivet.
– Det tycker jag är ett bra uttryck, det är ju så det ser ut i världen. Den globala majoriteten är inte vit. Sedan råkar det vara vita som är i hegemoni nu.
För den som är på insidan av en hegemonisk grupp gömmer sig andras bristande synlighet och utrymme för komplexitet. Det blir då lätt att helt ofrivilligt ägna sig åt andrefiering och dess mer välvilliga kusin exotifiering. Det har jag säkerligen själv gjort. Som fotograf genom ämnesval och vinkel. Som betraktare genom att hastigt tolka verk av icke-vita upphovspersoner som uttryck av icke-vita erfarenheter. Det finns ett outtalat krav på lättbegripliga förklaringar. Här kan en parallell dras till filmforskaren Laura Mulveys begrepp den manliga blicken, där maktasymmetrin gör att filmkonsten anpassas till den manliga betraktarens förförståelse och önskemål.[4]
Patricia Reyes ser en viss gradskillnad i representationsarbetet mellan konst- och modevärlden, där konsten ligger före, med en bredare representation både som upphovspersoner och motiv.
– Inom mode är det mycket lättare att ta in en modell som är svart, men som inte haft någon del i processen och bara blir ansiktet utåt för vita kreatörers vision. Vi har nått det första lagret, representationen utåt. Bakom kameran finns fortfarande ingen direkt representation, och jag har exempelvis aldrig jobbat med en svart art director. Man kan låtsas att det finns representation, men egentligen är det bara på ytan för att man ska kunna nå den delen av marknaden. Det positiva är dock att jag tror förändring börjar med synlig representation och den kan sedan jobba sig inåt.
Hur kommer vi vidare? Teju Cole skriver i en essä om filosofen Édouard Glissant, en viktig röst i 50- och 60-talens antikoloniala rörelse.[5] Han införde begreppet “opacitet”, med vilket han beskrev rätten att inte behöva bli förstådd på andras villkor. Glissant pekade ut västvärldens fixering vid förståelse grundad i en transparens på ojämna villkor. Istället förordade han en strävan att förstå någon samtidigt som vi godtar omöjligheten av fullständig och övergripande förståelse.” Glissant menar att man bör kunna leva tillsammans i ett samhälle utan att nödvändigtvis förstå varandra. Och kanske pekar han där ut den viktigaste nyckeln: rätten att inte anpassa sitt uttryck till majoriteten och dess förförståelse. En bild som används är av en väv, där människor genom att acceptera luckor i förståelse tillsammans kan skapa en helhet. Därmed slipper man den ojämlika bördan att förklara och får större frihet och handlingsutrymme. Jag tror dessutom att det innebär rikare konstupplevelser.