Ett par dagar innan öppningen av Ulf Lundins utställning Best of Sweden råkar jag passera galleriet, och genom de upplysta fönstren ser jag att hängningen just verkar avslutas. Stora landskap hinner jag notera medan jag skyndar vidare i mörkret, väldigt mycket fotografi tänker jag.

På vernissagedagen förser jag mig med utställningstexten, innan jag beger mig vidare in i vimlet av människor och närmar mig verken i utställningen. Mina ögon fastnar direkt på Lundins ord: ”När jag började med projektet trodde jag att bilderna skulle vara svårare att läsa och acceptera som fotografi.” Anledningen till detta, läser jag vidare, är att varje bild består av mellan 50 och 200 fragment från olika exponeringar tagna på samma plats under loppet av en hel dag. Men trots att jag både genom texten blev medveten om detta faktum, och också har ett tränat öga när det kommer till bildbehandling, så gav mig bilderna vid en första anblick inte alls ett manipulerat intryck.

Vidare läser jag i utställningstexten att arbetets och utställningens titel, Best of Sweden, anspelar på de subjektiva val som Lundin gör vid urvalet av de fragment som ska användas, och vilka platser han har valt att fotografera. Jag försöker föreställa mig motsatsen – att göra objektiva val, vilket ter sig näst intill omöjligt. Platserna beskrivs också som ”platser vi kanske inte brukar förknippa med bilden av Sverige.” Lite märkligt tänker jag, då motiven från den plats där jag står strax innanför entrén ger mig känslan av att vara gigantiska vykort; en glänsande sjö, solnedgångshimlar, dimhöljda skogar, och av elbelysning glittrande stadslandskap – precis som de platser som brukar väljas för att marknadsföra Sverige.

“In examining photographic pictures of a certain degree of perfection, the use of a large lens is recommended…” skriver William Henry Fox Talbot år 1844. Detta förklarar han – behövs för att uppfatta den mängd av små detaljer, som vid vanligt betraktande av den fotografiska bilden går obemärkt förbi [1]. Förstoringsglasets inverkan har Lundin löst genom att erbjuda betraktaren bilderna i en fysisk storlek om 150x200 cm. Att från avstånd närma sig något av verken i Best of Sweden kan närmast liknas vid att på skärmen zooma in i en gigapixelbild där något som i utzoomat läge, om det ens noteras, kan tas för ett glapp i en gardin, eller en stor krukväxt i ett fönster och vid närmare inzoomning visar sig vara en man med fötterna på balkongräcket, i skuggan av ett parasoll [2]. I Lundins verk får vi i stället för att zooma, förflytta blicken till olika delar av bilden, för trots att alla detaljer är fullt synliga hela tiden begränsas vi av att vårt centralseende endast förmår återge en skarp bild, om en, eller ett par grader, av vårt synfält samtidigt.

Fotografin har sådan makt att intala oss att allt vi ser är ”verklighet”, att ljuset från en lågt stående sol träffar höghusen som avtecknar sig mot en molnig mörk åskhimmel, samtidigt som gatan nedanför endast är upplyst av det artificiella skenet från gatlyktor och bilarnas strålkastare, inte verkar märkligt alls. Vi som sysslar med fotografi vet ju att filmens, eller kamerasensorns begränsade exponeringsomfång, kräver att ett nattmotiv fångas innan det blir riktigt mörkt för att himlen inte ska återges helt svart. Det är först vid en närmare titt på motivet som mina ögon registrerar att en lägre huslänga verkar vara upplyst av solljus från en annan vinkel, och av en annan färgtemperatur och ljusstyrka, än det ljus som träffar höghusen [3]. Men inte ens denna upptäckt inger ett mycket onaturligt eller icke-fotografiskt intryck. Det perfekta ljuset i varje del av bilden, i kombination med alla detaljer, ger mig istället en överdrivet fotografisk känsla. Det är som att betrakta någon av Gregory Crewdsons minutiöst ljussatta motiv där både eventuellt dagsljus, utomhusbelysning likväl som det svaga skenet från lampor inomhus ges lika värde, och ger oss möjlighet att se detaljer som vi inte skulle skulle kunna upptäcka annars, med blotta ögat i ett fotografi. Men Lundin har inte, som Crewdson, anställt ett helt filmteam till att arrangera om ljusförhållandena för en perfekt exponering. I stället har han väntat, och väntat, på solens gång och i efterhand valt det ljus som återger just den delen av motivet bäst. 

Det blir en slags utmaning för ögat att hitta fram till det ologiska i varje verk – skuggor som samtidigt faller i olika riktningar, eller solljus som faller på en och samma byggnad från två håll samtidigt. Pusslandet med bildfragment blir mest påtagligt i verket, Malmö (September 2, 2021), men inte på grund av varken skuggor åt olika

håll eller variationen från dagsljus i förgrunden till kvällsljus i bakgrunden, utan genom de många människor som är jämnt fördelade över bildytan och som alla företar sig något eller är på väg någonstans, som om vore de noggrant utplacerade figurer i ett modelljärnvägslandskap.

När så mina ögon börjar registrera olika ledtrådar som vittnar om bildernas tillkomst, fortsätter min hjärna samtidigt att ifrågasätta annat som presenteras som fakta i bilderna. Kanske är det genom denna uppstådda osäkerhet som verken rör sig något bort från det rent fotografiska, inte så mycket genom det vi iakttar, utan genom de frågor bilderna lämnar efter sig. Vem har lämnat spår i spånhögen för att ta sig förbi den blockerade dörren? Är den unga mannen, i vad som ser ut att vara en sjunkande eka, ombedd att ta sig just dit för bilden skull? Och inte finns det väl en rad avhuggna stolpar under och runt motorvägen vid Lindhagen? Här känner jag mig verkligen tvungen att gå till Google Maps och verifiera att Lundin inte trixat med verkligheten mer än vad som sägs i texten. Men nejdå, Lindhagens spaghetti junction befolkas faktiskt av en rad till synes avhuggna lyktstolpar i varierande höjd.   

Ulf Lundin: 1) Hawaiihôla. 2-3) Detalj Hawaiihôla (June 26, 2020).

Det första arbete jag såg av Lundin var Still Films (2008) [4]. Speciellt minns jag bilden från Medborgarplatsen där alla de skridskoåkande barnen har ramlat omkull på isen och där de vuxna antingen bara passerar eller är betraktare av skeendet. Precis som i Best of Sweden är platserna i Still Films fotograferade upprepade gånger från samma punkt under en längre tidsperiod. Här måste det dock ha rört sig om färre exponeringar under en mycket kortare tidsperiod än ett dygn. Ljusförhållandena varierar inte nämnvärt i motiven och delbilderna fotograferades dessutom analogt, för att sedan skannas in och läggas ihop till en sammanslagen bild av komprimerad tid. Och att lägga samman upp till 200 fragment från inskannade negativ, hade varit näst intill en omöjlighet. För mig som älskar digitala arbetsmetoder är det både härligt att se ett arbete som så till fullo utnyttjar de möjligheter som enbart digital fotografi och bildbehandling erbjuder, men också att iaktta hur Lundin utvecklat metoden från det vardagliga i Still Films till det mer magiska i Best of Sweden.

Eva-Teréz Gölin är verksam som konstnär och bildbehandlare i Göteborg, där hon också undervisar i fotografi vid HDK-Valand. Hon har studerat vid Konsthögskolan, Novia University och har en MFA i fotografi från Akademin Valand. Hennes arbeten har visats i flertalet utställningar och hon har också gett ut tre artist books.

Ulf Lundin är född i Alingsås 1965 är utbildad som stillbildsfotograf på Högskolan för fotografi och film (nuvarande Valand). Han bor nu i Stockholm och arbetar som konstnär med i första hand fotografi och video. Lundin är sedan 1997 representerad av Galleri Magnus Karlsson där han visade sin senaste utställning Best of Sweden i början på 2023. I samband med utställningen gavs också en bok med samma namn ut.