Varje dag lämnar jag mina barn i skolan, varje dag tar vi samma väg genom den lilla förorten där vi bor. Vi passerar tre rondeller, en bensinmack, ett radhusområde och en hop hyreslägenheter. Färgskalan är oftast jämn: grå, möjligtvis med inslag av grönt eller brunt beroende av årstiden. En morgon stannade jag för att hjälpa min yngsta son att knyta skosnöret, knuten trilskades och hans storasyster tröttnade. Hon hoppade av sin cykel, satte sig bredvid vägen precis vid sidan av en gångtunnel. Då knuten var i ordning höjde jag blicken och plötsligt tycktes vår cykelväg ha något nytt att säga mig. Hyreshusen tornade upp sig i bakgrunden, cykelstigen löpte genom den trånga tunneln av betong och på marken ringlade några elledningar på väg till en byggarbetsplats i närheten. Men mitt i denna jämngrå miljö satt nu en flicka, iklädd knallblå volangkjol, blus med puffärm och med en liten guldfärgad axelremsväska vilande i knät. Flickan var så omsorgsfullt fin, redo för skoldagen och vännerna hon skulle möta. Betongen och flickan talade liksom olika språk, deras utstrålning krockade i min varseblivning. Flickan var otålig och full av förväntan. Miljön var tung och stillastående. Jag gjorde som jag brukar göra då min världsbild inte vill gå ihop, jag tog en bild [1].

Ofta har jag ställt mig frågan om hur det går till när det vardagliga blir intressant och hur man som fotograf skall undvika att bli hemmablind. I denna text tittar jag närmare på tre olika fotografiska arbeten vilka alla berättas från fotografens egen hemvist: Stockholm. De tre fotograferna har olika tillvägagångssätt för att tränga sig förbi hemmablindheten och för att få syn på det som annars riskerar att bli osett.

Ett fotografi är en tunn skärva av tid, ett kort ögonblick ryckt ur dess sammanhang. Susanne Sontag skriver i sin bok Att se andras lidande [2] att detta faktum kan bli problematiskt när fotografiet ges en roll som sanningsbärare eller vittnesmål från komplexa verkligheter. Sontag menar att både fotografen och bildens betraktare bör veta att ett stillbildsfotografi aldrig kan göra anspråk på att vara hela sanningen.

Men, denna tunna skärva av tid, som enligt Sontag är stillbildens begränsning, kan också vara dess styrka. Det frusna, stilla skeendet ger möjlighet att upphöja det flyktiga till något bestående. Stillbilden tillåter oss att filtrera och fokusera i det flöde som annars lätt glider förbi.

Fotografen Anders Petersen skildrar i bildserien och boken Stockholm [3] sin hemstad. Petersen vandrar runt och samlar på ögonblick, skärvor av tid. Dock inte på vilka ögonblick som helst, nej, varje sextiondedels sekund som exponeras av Petersens kamera är laddad med olika typer av emotionell energi. Varje bild är som frysta tidsrutor av förtätad energi. Människorna (och djuren) i hans fotografier längtar, trånar, älskar och avskyr. De hoppas, tror, de tvivlar, lockar och avvisar. Likt komprimerad essens av mänsklighet, huller om buller, utan utjämnande kanter eller sammankopplande förklaringar trängs alla dessa emotionellt laddade ögonblick i Petersens berättelse om Stockholm.

Stundtals betraktar vi på avstånd; långt borta sträcker sig en slingrande skogsväg genom landskap av snötäckt granskog. Sedan – plötsligt – är vi så nära ett ansikte vi kan komma; grå hud och rester av smutsig saliv i mungipan på en äldre herre. Cigarettandedräkt och gammalt rakvatten liksom osar från bilden. I nästa fotografi flyr en älg, han vill bli lämnad ifred. I bilden tätt bredvid ligger ett oformligt människoorgan, nyss utopererat ligger det i en rondskål av metall. En man, tatuerad över kroppens varenda centimeter, sitter med sitt barn i knät. Pappans rygg är böjd, blicken riktad nedåt i ett undflyende. Det lilla barnet däremot ser på oss med klar, öppen, orädd blick. Den tatuerade pappan önskar och hoppas att han håller framtiden i sin famn. Längs en av Stockholms gator har himlen ramlat ner i ett kompakt hällregn och en man håller krampaktigt i hundkopplet som leder honom vidare. Inuti regnjackans uppfällda kapuschong finns inget, endast svärta går att se där ansikte och bröstkorg borde avteckna sig. Miljöerna i boken är väl bekanta för de flesta Stockholmare. Vi ser stadens affärsgator, caféer, förortsområden, nöjesparker och sjukhus. Petersen undersöker alla olika hörn och vrår, han tar oss med till parkeringshus, musikfestivaler, gatukök, Nobelmiddagen, och T-centralen. Vi kommer också med hem till lägenheter och privata krypin. Människorna på bilderna tillhör staden och berättelsen, de är alla en del av flödet och de möten som fotografen ständigt söker. Petersen är hungrigt nyfiken, han förundras likt ett barn. Det är som om Anders Petersen inte kan drabbas av hemmablindhet, han verkar ha en inbyggd sensor reaktiv på sprakande laddning. Vardagen i denna skildring är allt annat än oansenlig: mosaiken av tidsskärvor och det täta bygget av motpoler gör att vi får syn på det som annars är alldagligt. Petersens Stockholm är explosionsartad energi, frysta ögonblick av mänskliga möten och liv.

I en artikel från 1952 Photographing the Familiar beskriver dokumentärfotografen Dorothea Lange [4] sin syn på fotografins uppgifter. Hon menar att fotografen inte bör drivas av en fascination för ny teknik och sensationella uttryck utan i stället av en vilja att tolka sin omvärld och berätta. Lange bekymras över att det sensationella har kommit att framhållas på bekostnad av det meningsfulla. Hon vill värna det närvarande förhållningssättet, då hon befarar att det häftigt uppskruvade gör fotograferandet till en flykt. Lange uppmanar fotografen att vara väl bekant med sitt ämne, hon ska inte komma in i en miljö likt en marsmänniska utan försöka vara en i familjen. En känslomässig närhet till de människor som avbildas är eftersträvansvärt. Fotografen bör inte berätta om andra människor, utan i så stor utsträckning som möjligt, berätta tillsammans med andra. Lange rekommenderar varje fotograf att börja i sin egen värld, sin egen vardag.

Fotografen Märta Thisner skildrar i sin bok Drunk in love [5] ett gäng unga människors vardagsliv under loppet av en tioårsperiod. Livet levs i en kravlös zon av frihet där allt är öppet, stort och möjligt. Samtidigt knackar baksmällan på dörren. I en värld utan åtaganden, överenskommelser eller förbund blir så småningom längtan efter sammanhang och mening påtaglig. Fotografen själv syns i flera av bilderna, det är nämligen hennes vänner och hennes sfär som skildras. Paradoxalt nog handlar Thisners berättelse i mångt och mycket just om flykt, det som Dorothea Lange i sin artikel inte vill att fotograferandet ska vara. Emellertid är Thisners bildserie ingen flykt, istället är det en bekännelse, en redogörelse över ett liv som levts aningen för länge i Sturm und Drang. Thisner berättar precis som Lange uppmanar till; med känslomässig närhet både till sig själv, till situationen och till dem hon avbildar. Hon gör en berättelse tillsammans med andra människor, från den vardag hon själv är som mest förtrolig med. Drunk in love utspelar sig i Stockholms nattliv, i barer, på dansgolv, i andrahandslägenheter, i parker och i sängar. Människorna är unga, vackra och älskande. Vi ser svullna läppar, drinkar, erotiska växter, fuktig hud, öppna himlavalv och en tjej som dragit ner brallorna för att kissa mot en bil. Så plötsligt; ett stilla ansikte och en rak blick in i kameran. En kvinna sitter, påtagligt nykter, vid ett grått köksbord. Hon lutar kinderna mot sina öppna handflator, hon har nog suttit så länge. Hennes blick är frågande, sökande, kanske besviken. Det är som om hon säger ”Jag står ju här, naken framför dig”. Märta Thisner har fått förtroendet att bildsätta den sårbarhet som det innebär att verkligen älska en annan människa. Och först då, i denna närvarande och förtroliga sfär, kan vardagen bli så universellt angelägen att den griper tag och berör. Genom att leva, känna och andas i den värld hon skildrar får Märta Thisner syn på det universellt mellanmänskliga som utspelar sig i vardagen. Hennes eventuella hemmablindhet bryts ner av de starka relationer som hon är en del av – mest som människa men också som berättande fotograf.

Vinterhalvåret 2008 drabbades bildjournalisten Pieter ten Hoopen av diskbråck och blev sängliggande hemma i Stockholm under en längre tid. Han kunde inte arbeta med de utlandsreportage som var inplanerade utan var förpassad till sin egen stad och sina egna tankar. Som en del av tillfrisknandet tog han, tillsammans med sin panoramakamera, långa promenader genom staden. Det var oftast mörkt, det var vinter och kallt. I bildserien och boken Stockholm [6] rör vi oss kring några av de mest välkända platserna i huvudstaden. Vi följer promenadstråket längs Årstaviken, åker tunnelbana från Slussen, går på en fest i Solna och vi släpar fötterna genom snögloppet på Folkungagatan. I dessa skildringar av staden är det som om Ten Hoopen ser Stockholm genom ett emotionellt filter. Som är han iförd ett par tjocka glasögon tonade av den känslostämning han bär inom sig. Över Riddarfjärden och de vidsträckta gatorna, ända in i de små lägenheterna täcks atmosfären av ett brungrått dis. Allt ligger begravt under en tung, blöt yllefilt. Allt har stannat upp, de små gatlampornas sken når aldrig fram. Blickarna har fastnat vid sidan av varandra. Till och med i kollektivtrafikens trängsel och på bjudningar i hemmen är utrymmet mellan människorna likt slukande hål. Stockholm har sällan varit så fyllt av vemod som i dessa fotografier där ensamheten breder ut sig och fyller hela panoramabilden. Tyngden närmar sig stundtals galenskap. Någon på en fest har iklätt sig ett hästansikte. Frustande vrider sig hingsthuvudet och utsöndrar ett skriande läte. Horisontlinjen viker emellanåt av, den böjer sig och blir till vågor då verkligheten löses upp. Eller, kanske är det bara tårar som bryter ljusets riktning till en synvilla?

Sorgen och ensamheten är i denna bildserie inte ful, snarare smärtsamt vacker. Som en påminnelse om att livet kan vara på ett annat sätt, men inte här, inte nu. I denna vinterskildring av Stockholmsvardagen fotograferar Pieter ten Hoopen det han känner. En påminnelse om att en fotograf måste erfara och förnimma för att kunna se.

Berättelsen om det närmsta, om den vardag vi ständigt befinner oss i, kan synliggöras på en rad olika sätt. I denna text har jag reflekterat över några infallsvinklar, användbara då vi vill få syn på det vanliga och undvika att bli hemmablinda. Nyfikenhet och närhet till den emotionella verkligheten, både sin egen och andras, tycks vara av stor betydelse. Den till synes oansenliga vardagen rymmer nämligen en stor nyansrikedom väl värd att berätta om, för den som känner.

Anna Clarén, fotograf och lärare på Nordens Fotoskola, Biskops-Arnö.

Märta Thisner är en fotograf utbildad i Sverige och England och idag baserad i Stockholm. Hon har med en unik estetik porträtterat en lång rad musiker och kreatörer, arbetat för både kreativa och kommersiella uppdragsgivare. Märta Thisner vann Arbetets museums dokumentärfotopris 2017 och gav 2019 ut boken Drunk in love på förlaget Journal. Boken blev nominerad till Svenska Fotobokspriset 2020.

Anders Petersen (f 1944), utbildad vid Christer Strömholms fotoskola 1966-1968 och Dramatiska Institutet 1973-1974. Hans första bok, Cafe Lehmitz, publicerad 1978 i Tyskland, dokumenterar flera år i en bar med samma namn i Hamburg.Petersen har haft utställningar över hela världen; i Europa, Tokyo, New York, Istanbul och Moskva.

Pieter Ten Hoopen, född 1974, är fotograf och bildjournalist från Holland, numera bosatt i Hjo, Sverige. Ten Hoopen examinerades från Nordens Fotoskola, Biskops-Arnö 2001 och startade därefter sin yrkesbana inom svensk dags- och kvällstidningsjournalistik. Hans bilder har publicerats i bl. a Dagens Nyheter, Expressen och senare även i New York Times Magazine och The New Yorker. Han har ställt ut på exempelvis Fotografiska (Stockholm), Galleri Kontrast (Stockholm), Foam (Amsterdam) och Dunkers kulturhus (Helsingborg). Pieter Ten Hoopen är representerad av Agence VU´.