TILLBAKA | NÄSTA
En högst verklig plats
Text: Linda Unnhem, Verk: Sven Westerlund & Daniel Boyacioglu
Publicerad: 2023-04-01
Sven Westerlund ur projektet och boken: En verklig plats.
Boken En verklig plats (Ordfront Förlag). Foto och idé: Sven Westerlund. Text: Daniel Boyacioglu. Förord: Mirey Gorgis & Johan Sehlberg. Efterord: Niclas Östlind. Design: Patric Leo.
De har kommit närmare, de där platserna.
Jag tänker på det när någon hittar en bag med knivar på lekplatsen intill vårt hus.
Jag tänker på det när jag hör sirenerna skära genom småstaden, bort mot barnens skola.
Jag tänker på det när 12-åringen ringer på mobilen, med rädsla i rösten: ”Det är några som förföljer oss, mamma!”
Är det nu det händer, här med?
Jag bläddrar i Sven Westerlunds bok En verklig plats (Ordfront) och känner återigen den där klumpen i magen. Där är bensinmacken jag kunde ha stannat till vid. Där är snabbmatsrestaurangen med kisspaus och chicken nuggets. Där är gungorna, rutschkanorna och stigarna för alltför långa föräldralediga dagar. Adventsstjärnorna i fönstren. Syrenbuskarna i skymningsljuset.
Jag tänker: Mamman som bär sitt trötta barn till bilen på parkeringsplatsen. Kunde det ha varit jag? Barnen som stannar och gullar med en hund under brinnande höstlöv. Kunde de ha varit mina?
För även om de har kommit närmare, platserna där människor skjuts ihjäl och mord begås, är jag högst medveten om att jag betraktar bilderna i Sven Westerlunds bok från en privilegierad plats. Om det vittnar inte minst poeten Daniel Boyacioglus texter, i mitten av boken, om:
Ingen lyssnar när vi talar utom vi. Ingen tröstar när vi gråter utom vi. Ingen dör i detta våld utom vi.
Att En verklig plats har blivit nominerad till Svenska Fotobokspriset är förstås hedrande, berättar Sven på telefon. Men känslan är kluven: bakom var och en av de 42 bilderna finns ett offer – oftast en pojke i åldern 15-25 år – och offrets familj, vänner, klasskompisar och grannar. Människor som inte syns på bilderna, men som är smärtsamt närvarande genom hela boken.
De osynliga.
Det är svårt att inte se det metaforiska.
Första bilden Sven Westerlund tog till boken var på platsen där 12-åriga Adriana sköts till döds, av misstag, i augusti 2020. Han hade svängt in på en bensinmack för att tanka och när han fick syn på blommorna och nallarna och de sörjande ungdomarna som stod samlade på parkeringsplatsen var hans första tanke: ”Men här kan man väl inte ha dödat någon?” När han växte upp hittade polisen lik långt ute i skogen, inte på platser där det rörde sig massor av folk.
Den första bilden följdes av flera. På en nyhetssajt hittade Sven Westerlund en karta där platserna för dödsskjutningarna var utmärkta med röda pistoler och efter lite detektivarbete kunde han ganska lätt hitta dit. Till Hjulsta, Vinsta, Älta och Norsborg. Till Rinkeby, Husby, Valsta och Farsta. Till platser där det – till skillnad från på Adrianas eller rapparen Einárs mordplats – inte syntes ett spår av vad som hänt. En sorglig och emotionellt tung upplevelse, som ofta fick Sven att åka hem igen utan att ha fotograferat.
Men tomheten och händelselösheten gör också något med bilderna som blev. Upprepningen, sida efter sida med helt vanliga utomhusmiljöer, förstärker känslan av att vi låter detta hända, mitt bland oss. Gång på gång.
Att mord har blivit vardagsmat.
Att spåren av en allt för ung människas död suddas ut så snart frosten lägger sig över förorten.
Som en kontrast till Sven Westerlunds långsamma, arkitektoniska fotografi står Daniel Boyacioglus känsloladdade inifrånbeskrivningar.
Här fick någon sin första kyss. Här tog någon sina första steg. Här kramade någon en snöboll för första gången. Här hittade jag ett par hörlurar som jag gav till min syster för jag hade redan ett par likadana.
Det är omöjligt att inte bli berörd.
Och beklämd.