Alvina Söderlund: Fotografier 1918-1925, Glasplåtarna skänktes efter hennes död av systerdottern Ebba Andersson till Bygdeträsk Kulturförening. Arkiv Skellefteå museum. 1) Lärarinnan Greta Jakobsson sittande på en skihage tillsamans med en flicka. 2) Alvina Söderlind med hund. 3) Alvina och Konrad Söderlund, Lorenz Wallengård och lärarinnan Signe Lindsten. 4) Greta Jakobsson, Alvina Söderlund och okänd sittande i en säng. 5) Konrad och Alvina spelar kort med ett annat par på en Singer symaskin. 6) Maskerad Konrad Söderlund spelar dragspel för Georg Lundberg med flera ungdomar. 7) Fem teaterklädda damer.
Fr.v: Celina Nilsson, Viktoria Olsson, Greta Jakobsson, Alvina Söderlund och Emelia Markström.
Alvina Söderlund föddes 1896 i Bygdeträsk, Burträsk församling i Västerbotten, en liten by där hon också verkar ha levt hela sitt liv. Hon var äldsta dottern till en flottningsförman och gift med hemmansägaren, agenten Konrad Söderlund. De hade inga egna barn, men genom åren flera fosterbarn, bland annat fosterdottern Gerda växte upp hos dem. Alvina och Konrad hade två kor, kalv och gris och drev även en affär i mindre omfattning på gården. Under åren 1918 till 1925 fotograferade Alvina mycket och lämnade efter sig drygt 300 glasplåtar, vilka förvaltas av Skellefteå museum för Bygdeträsk Kulturförenings räkning.
Några få rader som sammanfattar en människas hela liv, eller det som eftervärlden funnit av intresse att återge. Informationen kunde vara hämtad ur en kyrkbok, knapphändiga upplysningar om födsel, vandel och leverne. Men vem var hon, egentligen? Vem var människan och konstnären Alvina och hur tog sig hennes liv ut mellan raderna? Även om det som skrivits om henne är ganska magert, så lever hon till skillnad från tusentals medsystrar och bröder från samma, för oss ganska slutna epok, kvar i medvetandet. Hon har nämligen lämnat efter sig ett synnerligen levande tidsdokument för eftervärlden: Till var och en som tar sig tid att titta, finns de där; bilderna. Fotografier som tycks berätta otroligt mycket mer än vad den första anblicken avslöjar.
Jag skulle vilja påstå att Alvinas bilder är unika i sin samtid. De har en frihet i förhållande till mediet som är djupt imponerande, inte minst med tanke på den teknik hon använde! Hennes arbetssätt visar också på en befriande obundenhet av konventioner eller försiktighet. Bilderna skapar nästan en känsla av snapshots, ögonblicksbilder i förtroende med ett lättsinne som bjuder in den porträtterade i leken, i experimentet. En kort anteckning rörande Alvina i Skellefteå museums samlingar uppger att hennes konstnärliga verksamhet ansågs som en smula udda i bondesamhället där hon levde, nästan som om hon lekte istället för att arbeta. Det kan nog ha svidit en del, att inte tas på allvar? Men när jag betraktar de starka porträtten tänker jag, att kanske just nedplockandet från piedestalen möjliggjorde intimiteten och närheten som lyser genom hennes efterlämnade alster?!
Det finns en omedelbar direkthet i fotografierna. En spontanitet och nyfikenhet där hon verkar utforska mediet och med en oförvägen upptäckarlusta, ignorera dess outtalade ramar och utrustningens tekniska begränsningar. Bilderna skälver av en sprittande glädje och medmänsklighet. De är unika, inte minst genom fotografens starka närvaro, och då talar jag inte i första hand om självporträtten, vilka också känns ovanliga för sin tid, utan om de många bilderna som andas stundens ingivelse. När jag går igenom museets arkiv med Alvina Söderlunds fotografier får jag en känsla av att bjudas in i hennes liv, av att lära känna människorna som hon delade det med. De skapar en upplevelse av att hon slänger upp dörren på vid gavel och välkomnar också mig in i kretsen av vänner. In i en verklighet som är märkligt lik min egen fast placerad mot en historisk fond.
Alvina Söderlund, barn vid herrcykel.
Bilderna förvånar mig genom en berättarton och ett angreppssätt som känns så påtagligt modernt. Vore det inte för de avporträtterades klädsel och miljöerna de vistas i, kunde det varit alster av en experimenterande konstnär av idag. Alvinas bilder tycks också bottna i en idévärld som generellt nådde Sverige långt senare än då hon var verksam. Det är som om hon öppnar mina ögon för en annan tillvaro under en tid vi idag gärna förknippar med armod och en moralistiskt repressiv samhällsordning. Som om det sprudlande skrattet kring kaffebordet i det timrade huset med de mörka tapeterna och slitna utdragssoffan letar sig in i mitt eget kök. Gäckar min bild av gammalt-i-världen-Sverige, vilken formats ur berättelsen om den nya världen. Om det modernas överlägsna strålglans i jämförelse med förgångna tiders gråa elände.
Människorna i Alvinas bilder är så mänskliga, kommer så nära. Deras blickar är så levande och jag tycker mig höra deras raljerande skämt och inbjudande samtal. De avslöjar hur lite som skiljer sig i det mänskliga, mellan deras tid och min egen. Det slår mig plötsligt hur bilden av det förra sekelskiftets människor har formats av de allvarliga blickar som betraktar oss från det fåtal fotografier vi har tillgång till från den här tiden?
Som om de faktiskt levde så där strama och uppstyltat otillgängliga som det tidiga fotografiet återger?
I samtiden, där snart sagt varje människa bär med sig en mobilkamera i fickformat – som med imponerande ljuskänslighet knappt landar en suddig bild ens i de omöjligaste ljussituationer – är det svårt att föreställa sig utmaningarna i att fotografera på glasplåtar, allra helst i dess tidigaste våta form. Det finns en synnerligen enkel förklaring till att porträtten från fotografins barndom är allvarliga och stela. Det är svårt att hålla kvar ett skratt i en orörlig position under exponeringstider som uppgår till en minut... Jag föreställer mig att det också fanns en stor respekt, kanske t.o.m. rädsla för detta medium som lyckades överföra ens exakta bild till ett papper? En känsla av trolldom och magi för människor stigna ur en värld av följbara skeenden. Det räcker att ha fötterna i analogt fotografi; att ha stått och vaggat framkallningsskålen i det röda halvdunklet medan bilden sakta framträder på det exponerade pappret, för att greppa underverket: Blandningen av det okända och kända, att samtidigt som fotografiet återger en exakt avbildning, så vet man faktiskt inte vad som fångats på filmen förrän man står där i mörkrummets kemikalieångor...
Alvina Söderlund, självporträtt.
Alvina återger en tid vid randen av industrialismens storskaliga genomslag. Då vi gick från självhushåll till konsumtion; från att allt vad man omgav sig med hade man själv eller människor i ens omedelbara närhet skapat – till global masstillverkning. Från en vardag där varje process var tydlig och begriplig till en värld helt bortom den egna kapaciteten och kontrollen – utan den bittersta föreställning ens, om hur tillverkningen går till. Kanske utgör det tidiga fotografiet på sätt och vis ingången till den nya världen? Redan med de tidiga glasplåtarna; blandandet av ljuskänsliga silversalter till en emulsion som skulle strykas jämnt över glasskivorna innan de exponerades... Ett symboliskt steg ifrån en tillvaro där du skapar allt från grunden själv.
Det framgår inte om Alvina använde våtplåtar, eller faktiskt köpte färdigbestrukna torrplåtar av glas? Oavsett, är det ett skört medium och åtminstone den exponerade våtplåten behövde både bestrykas och framkallas nästan omedelbart för att inte förstöras. Hon skall, enligt bildansvarige på Skellefteå museum, ha haft en synnerligen enkel kopieringsapparat i form av en tratt för att rikta ljuset, som hon använde för kontaktkopiering med glasnegativet direkt mot pappret. Alvina torde ha haft ett utrymme som gick att mörklägga där i timmerstugan? Eller hade hon skapat ett arbetsrum i något uthus där det gick att hålla borta både den norrländska midnattssolen och midvinterkylan? Ett utrymme för yrkets omständliga och tidskrävande processer, med ett extremt känsligt medium där så mycket kan gå fel. Översatt till dagens digitala processer är det svårbegripligt hur det var möjligt att skapa det hon gjorde utifrån så knappa resurser.
Hennes arbete väcker så många frågor: Varifrån fick hon kamera och fotomaterial? Hur lärde hon sig hantverket och vad väckte intresset? Och varför upphörde hon fotografera så tidigt? Vem var konstnärinnan som så många av de avporträtterade skrattar emot och som de verkar så avslappnade och naturliga i samvaron med? En kvinna som väckte förtroende. Någon man litade på och respekterade, men också någon att spexa och leka tillsammans med. Det är som om hon sträcker ut en hand genom sina bilder, till människor i en tid, som hon i sin tur knappast kan ha kunnat föreställa sig. Som om hennes personlighet dröjer kvar i fotografierna? Jag bläddrar genom dem gång på gång och får känslan av en tillvaro full av upptåg och umgänge. Där finns det starka förtroendet och värmen mellan henne och maken, och så lärarinnan som dyker upp i olika sammanhang på flera bilder, en nära väninna? De olika gästerna, teateruppsättningar och utflykter. Men också ensamheten, det nakna utlämnandet. Alvina verkar ha rört sig i sökande kretsar som var nyfikna på den stora världen och beredda att släppa in den, att låta nya tankar få luft och utrymme i den klara lantluften. Hon ger intryck av att ha varit en öppensinnad människa. Modig, frimodig, fri.
Pia Siri Isaksson (f. 1975) är ansvarig utgivare för VERK tidskrift, skribent, konstnär/fotograf och miljövetare. Hon är utbildad i Fine Art Photography vid Glasgow School of Art 2001-2004. Hon har även en MSci i Miljö och hållbar samhällsbyggnad från Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm.
Alvina Söderlund (1896-1946) verksam och boende i Burträsk församling Västerbotten. Hennes verk förvaltas av Skellefteå museum.
