Det är något med bilden. Den drabbar mig. Rakt in. River alla försvarsmurar. Genom sin nakenhet, sina blottade sår, sitt trots och magnifika styrka. En gest som kastar av sig oket, masken, förklädnaden och låter en ny gestalt stiga fram för att ta sin självklara rätt att vara. Som en ritual, ett reningsbad eller pånyttfödelse. Med kroppen som slagfält. Åsa Kalmérs och Jörgen Hjerdts bildvärld rymmer hela spannet från befrielse till beslutsamhet, från utsatthet till makt att förändra. Rätten att synas. Rätten att ta vid där livet slets i bitar och fortsätta leva. Fortsätta finnas och älskas, fortsätta synas, se och älska. Där finns också lust och lekfullhet, åtrå och längtan. Bilder som andas delaktighet. Jag tillåts dela en annans innersta kamp, som också är min, allas vår kamp. En delaktighet som både rymmer samförstånd och motstånd. För vi vill ju inte alltid vara delaktiga och skräms när vi tvingas närmare det allmängiltiga i vardagens mörkare sidor. Här finns berättelsen om vad blicken gör med kroppen. Vad bilden visar och döljer, vad som tillåts och vad som eftersträvas i bilder. Vad som bör eller inte bör visas upp.

Bilden av oss själva. Jaget som bild.
Objektifieringen av kvinnan, den andra i bilden, i konsten, i litteraturen, i historien, i samhället, i berättelsen här och nu. Förklaringen och medvetandegörandet är inget nytt fenomen utan sedan länge innött. Ett underförstått förhållningssätt inte minst inom den feministiska rörelsen, i försvaret och förståelsen av den svagare, den utnyttjade, trampade och förbisedda… Objektet, den andra…. Eller kort sagt majoriteten av jordens befolkning: alla som inte går under beteckningen vit man i medelåldern, gärna med stark ekonomi som säkerställer ett visst mått av makt och inflytande. Det vill säga, normen. Subjektet.

När vi talar om objektifiering, om normerande strukturer, skapandet av den andra handlar det ju alltid om ett jämförande. Det är någons blick som styr och alltid i förhållande till något annat. Det är någon annan som är subjekt om du själv är objekt. En norm enligt vilkens skala du framställs, bedöms och värderas, en dogm som styr hur du uppfattas [1]. I själva verket finns det naturligtvis hundratusentals subkategorier och helt fristående normer och värderingar… men om vi ser till dagens dominerande västerländska normbildande kultur är subjektet alltid en man. Det kan vara företagsledaren, presidenten, krigaren eller cowboyen. Han är faktiskt inte särskilt ung utan snarare medelålders, åt det lite äldre hållet. Bilden av honom är både stereotyp och mångbottnad, men vissa drag går igen. Allt hos honom talar om självständighet. Han är subjektet, idealet vi jämförs med. Problemet som kvinna är att du samtidigt inte alls ska vara som han. Vi skall spegla hans styrka genom vår svaghet, hans mod genom rädsla, hans hårdhet genom mildhet, hans brutalitet genom vänhet, hans handlingskraft genom passivitet.

Spegel, spegel på väggen där
Säg vem som vackrast i landet är….

Citatet härleds till Snövits elaka styvmoder och bröderna Grimms sagosamling från tidigt 1800-tal, men berättelsen är i själva verket betydligt äldre. En folksaga som muntligen förts vidare genom generationer och som sedermera publicerades i den sammanställning av sagor som bröderna första gången gav ut 1812, som en del av sin språkforskning [2]. Brutala berättelser som givit generationer av uppväxande kvinnor ett tydligt rättesnöre att hålla sig till: Ung, vacker och hjälplös.

I ett poddavsnitt om Fredrika Bremer [3] ifrågasätter litteraturvetaren och författaren Ulrika Kärnborg, hur författarinnan traditionellt gestaltas och porträtteras än idag. Hon menar att bilden av Fredrika Bremer som gammal och böjd med spetshuckle, förminskar och till viss del förlöjligar storheten i hennes gärning som förkämpe för kvinnans självständighet. Kärnborg menar att framställningen är sexistisk och nedvärderande och att det är ett återkommande fenomen att kvinnor som Fredrika Bremer, Ellen Key och Selma Lagerlöf, kända för sina stora gärningar, ofta framställs som (ofarliga) gamla gummor. Kärnborg får frågan om hon tror Fredrika Bremer skulle anse att vi nått de mål hon strävade efter? Svaret röjer en viss förvåning över fakta: Att Fredrika nog skulle ha förskräckts av att, trots självbestämmande och yrkesfrihet, utseendet fortfarande spelar så stor roll, inte minst för hur vi definierar oss själva.

Vi har en lång historia med oss i bagaget. I boken Sireners sång [4] sätter Nina Björk det sena nittonhundratalets ökande förekomst av anorexia nervosa bland unga kvinnor i en kulturhistorisk kontext. Berättelsen om jaget i relation till kroppen. Att genom de filosofiska strömningar som bygger vår historia, vår självbild ända bortifrån antikens Grekland, finns en motsättning mellan kropp och själ, mellan natur och kultur, mellan kvinna och man. Hur Jaget, vårt riktiga, högre jag, som står i förbindelse med själen, intellektet, den klara och logiska tanken är synonymt med det manliga. Bilderna i Åsas och Jörgens projekt Ärr riktar blicken mot och blottar samma könsnormerande mekanismer. Inte långt borta dröjer 1800-talets borgarflicka i balsalens skuggor; Törnrosa, Snövit, Askungen…. Hon vars roll är att behaga, att odla sin skönhet för att försäkra sig om ett gott gifte och sedan återgå till skuggvärlden, föda fram nya generationer utan att höras, eller synliggöras. När den moderna kvinnan försöker erövra sin nya roll som jämlike, finns kravet, enligt Björk, att kontrollera kroppen (äga bilden) för att frigöra intellektet och få ta plats i den moderna världen där hon på lika villkor skall verka som människa, i formen stöpt efter mannen.

Åsa och Jörgens bilder behandlar en annan, men sammankopplad aspekt av bilden av kvinnan. De utgör en motvikt och ett ifrågasättande av normen att som kvinna uppmanas du inte bara att tygla din kropp genom att stenhårt kontrollera den så att du håller dig smal och snygg, du förväntas också med alla medel motverka och dölja åldrandet. Här rymmer projektet en medveten dubbelhet. För samtidigt är ju utseendet inte obetydligt i mötet, attraktionen, den sexuella dragningskraften – men varur springer idén om att upplevelsen av skönhet är universell, inte individuell? Projektet Ärr utmanar föreställningen att en vacker kvinna är en ung kvinna. Att döma av skönhetsindustrin och bildflödet i sociala media är det nödvändigt. Det är lätt att få uppfattningen att kvinnlighet idag mer än någonsin manifesteras genom den åtråvärda unga kroppen, objektet, som om kvinnans kropp skall kapslas in, orörd, omärkt som ett oskrivet blad. Parallellt med alla starka kvinnor som tar plats i samhället och erövrar den klassiskt manliga världen där du uppskattas för dina gärningar inte för dina pannlockar eller rosiga kinder, kvarstår normen att just dessa är det viktigaste.

Vem är egentligen objekt och vem är subjekt i dessa glamorösa bilder av tjusiga middagar, lyxresor och dito accessoarer, plutande läppar och förföriska hårsvall?

Ett aldrig sinande flöde av självporträtt. Bilder där subjektet vänt mobilkameran och gjort sig själv till objekt. Men om jag är objekt, blir då bilden subjektet? Om att synas är att finnas, är då bilden viktigare än jag själv? Skapar vi bilden av oss själva, är vår självbild avgörande för hur andra ser oss? Eller är det tvärtom bilden, hur andra ser oss, som skapar den vi upplever att vi är? Det är något som skaver här.

Är det därför det känns så befriande med bilden av kvinnan mitt emellan att slita av sig och dra på sig peruken? En vacker, beslutsam kvinna utan hår och med ett stort ärr där det ena bröstet saknas. En medelålderskvinnokropp i skir oknäppt blus, samtidigt förföriskt halvt skylande och krävande blottläggande det konventionen vill få oss att dölja.

Under vårt samtal berättar Åsa hur hon efter operationen kände sig obekväm att duscha offentligt på badhus. Inte för att hon visade sig naken, eller för att barn nyfiket stirrade och kommenterade, utan för att deras mammor blev så uppenbart generade och besvärade. Jag tänker att vår rädsla för spåren livet lämnar på våra kroppar tenderar att bli en rädsla för att leva. Hur blev det så? För samtidigt som kvinnan genom historien förknippas med det kroppsliga, köttsliga så nekas den kvinnliga kroppen förändringen. Eller, när den förändras är den inte längre önskvärd. Den manliga kroppen däremot verkar snarast öka sin attraktionskraft genom spåren livet ristat i den. Vi är alla fullproppade av den manlige hjälten med ärrad kropp. Cowboyen alias Clintan som kisar mot det starka solljuset som obarmhärtigt avslöjar tusentals fina rynkor och skarpa linjer i det hårda ansiktet. Det är inte bilden av en ung omärkt kropp, det är en ärrad kropp och just det gör den vacker.

Åsa Kalmér och Jörgen Hjerdt ur serien ÄRR.

Åsa förklarar hur hon upplevde sin enbröstade kropp nästan som androgyn. Att hon hade en manlig och en kvinnlig sida beroende på var man lade fokus. Det här var tankar och känslor hon och Jörgen försökte väva in i bildprojektet och så dök leken med den klassiske vilda västernhjältens arketyp i en ärrad kvinnokropp upp. Bilder som ger vingar åt så många tankar och argument. Vid första anblicken kan de ses som en roande lek med såväl fördomar som förebilder, men vid en längre stunds betraktande rör de om i grytan och griper tag i några av de djupast förankrade föreställningarna om den manliga respektive kvinnliga bilden. Det här är ett porträtt av en kvinna som inte frågar efter att bli omhändertagen. Likt den ensamme cowboyen är hon redo för världen, beredd att möta den i varje ögonblick – självklart drar hon snabbare än sin egen skugga – för även om bilden är så uppenbart iscensatt och lekfull, är den samtidigt ett genomträngande ställningstagande för rätten att bli tagen på allvar. Det är som man säger, ibland krävs komiken, schablonerna för att verkligen kunna nå fram med de allvarligaste berättelserna. För vad handlar det egentligen om att vara ärrad? Det är ju inte märkena på kroppen som gör skillnaden, utan erfarenheten de vittnar om. Motstånd och svårigheter som, om och när vi övervinner dem gör oss starkare, klokare och mer insiktsfulla. Minnena från ett långt liv utgör basen för förståelsen av hur mångfasetterat det verkligen är.

Om vi återgår till porträtten av Fredrika Bremer och Selma Lagerlöf. Det är kanske inte att de porträtteras som gamla som skaver, utan att porträttet av en åldrad kvinna så ofta blir lite menlöst förminskande. Om vi hårdrar det och första frågan är varför historiens starka kvinnor så sällan porträtteras som just starka, blir andra frågan varför ett porträtt av en åldrande kvinna talar om svaghet och obetydlighet, medan bilden av den åldrade mannen i samma position, uttrycker pondus och makt?

Pia Siri Isaksson är ansvarig utgivare för VERK tidskrift, skribent, konstnär/fotograf och miljövetare. Hon har en BA (Hons) i Fine Art Photography från Glasgow School of Art och en MSci i Miljö och hållbar samhällsbyggnad från Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm.

Åsa Kalmér (f. 1961, Stockholm) gick ut École Jacques Lecoq i Paris 1984. Fick sitt genombrott som skådespelare och manusförfattare med den kultförklarade föreställningen ”Donna Ma Donna” 1988. Har iscensatt samtida dramatiker på svenska och utländska scener och regisserat TV-serier och film, senast filmen ”Möte om eftermiddagen”, operan “Orfeo & Euridice” och TV-serien ”Lyckoviken”. Utkommer med dokumentärromanen ”Naket” 2022 på Romanus & Selling.

Jörgen Hjerdt (f. 1973, Göteborg) är dramatiker och manusförfattare för film och TV utbildad på Stockholms Filmskola och Biskops-Arnö. Har skrivit pjäser för Stockholms Stadsteater och Dramaten och TV-serier som ”Blå ögon” och ”Sthlm Rekviem”. 2015 debuterade han som författare med romanen ”Befriad” på bokförlaget Weyler.