Står framför Anna Kleberg Thams serie San Michele, 2019, där något händer i betraktandet. Något kusligt träder fram i öppningarna i de vita husstrukturerna som vertikalt reser sig och som byter skepnad, former läggs på skilda vis över varandra. De bildar anagram för min fantasi.

Står framför verket On and On. Blue Punch, 2019, i ett stumt betraktande och ser fotografiet under sitt glas infogad inom sin ram. Något rent. Är det vad min stumhet vill säga, att detta är en ren bild? Går inte nå längre. Bildens eget värde?

Back and forth en utställning 2009 som jag minns och katalogen som jag bläddrar i. En upplevelse av både bild, rörelse och ljud. Utställningens svartvita fotografier visar kartonger staplade i och på varandra, burna av en kropp, av två smala och byxklädda ben. I galleriet på Andréhn-Schiptjenko hördes ljudet från den 16 mm filmprojektor som följsamt visade iscensättningen med kartongerna som ömsom fick en rörelse och nästan kollapsade och ömsom återfick sin vertikala instabila form. En performance av det som fotografierna visade.

Lustfyllt och något magiskt. Oväntade rörelser likaså i de dubbelexponerade svartvita fotografierna, åter isärtagna och framtagna på de utskurna mdf-skivorna som gav kraft till de tredimensionella skulpturala formerna. Kraftfulla agerande rörelser. Katalogens formgivning leker genom sidornas snabba bläddrande till en filmisk upplevelse. Utställningen har en ton, en genklang. En ton som följer med från Back and forth till verket San Michele. Staplandet som den genklang det för med sig från 2009 till 2019. Känner mig lockad att egentligen göra en appropriering av den inledande texten av Jan Holmgaard i boken Anna Kleberg Tham 99-19 A retrospective.[1]

Genklang är något som kan gå djupt in i ens egna förnimmelser, glömda upplevelser som återfinns i dessa balansakter, från vertikalt till horisontellt eller tvärt om. Det som ändå inte är formulerat, ännu en möjlig fråga.

Timbre, 2007, en film av modellen till Le Corbusiers idé till ett höghus i staden Alger i Algeriet. Timbre franska för ordet ljudklang, även ordet för frimärke, något som klistras på för ett faktiskt värde. Fasaden som en visuell notskrift för att ge en upplevelse av ljud utifrån en diskussion mellan tonsättaren Iannis Xenakis och Le Corbusier. Om Timbre blivit byggt skulle ljusen i de olika fönstren ha skapat understämmor i det instrument som var byggnadens fasad? Tycker om tanken att de förbipasserande skulle kunna finna sin moll eller durklang vid anblicken av Timbre. Anna Kleberg Thams stillbilder ur filmen ger oss en förståelse av denna notskrift i detaljutsnitten av de olika planen i byggnadens modell. Möjligen skulle det ha blivit en lek med uttrycket avoir le timbré (att ha en skruv lös), timbre har även betydelsen förryckt. För vem låter en fasad ljuda? Konstnären ger Le Corbusier ett förslag genom uppdraget till Andreas Kleerup att skriva fram en tonsättning. Blir detta bättre? Kleberg Tham låter Le Corbusiers Timbre få sina toner genom det verk hon uppdrar till Andreas Kleerup att tonsätta. En kort ljudslinga medan Timbre långsamt roterar framför vår blick. Ett kärleksfullt verk till något som inte fick fullbordas på grund av andra världskrigets utbrott.[2]

Cabanon, Le Corbusiers hus vid Roquebrune Cap-Martin i Sydfrankrike liknar en camera obscura. En smal fönsteröppning i huset öppnar mot havet. Var det en omedveten tanke att få sin egen drunkningsdöd som en film inne i det hus han byggt? Sedd om någon varit där. Anna Kleberg Thams verk Cabanon, 2007, filmar en nästan orörlig stund vid huset, bara något som sekundsnabbt flimrar förbi bakom träden, talar om tid. Fotografierna stannar utanför husets ingång och branta väg ned mot havet. Verket kunde inte vara ett vackrare påstående om kärlek och död.

Anna Kleberg Tham, Timbre.

Funderar varifrån konstnären hittar sina re-presenterade arkitekturmodeller och ikoniska hus. Hon avbildar frontalt då hon ställer sig framför Bungalows i Pasadena, Kalifornien, hon finner från hästryggen i Brasilien några enkla bungalows. Människobyggnader för att leva i och arkitekturmodeller i ett gulliverskt perspektiv och skilda kameravinklar för att få betraktaren att nogsamt undersöka vad det är som syns i bilderna. Makt över en modell av något representerat, undersökt och dekonstruerat av Anna Kleberg Tham.

The Dutch model, 2007, från miniatyrstaden Madurodam i Haag, visas först i arkitekturfotografiets svartvita fotografier, sedan samma husmodeller i färg. Återgivna eller fotograferade igen. En lekfull ton i tilltaget och en kritisk blick på sitt ämne. Hur ser en på staden och dess fasader och mönster efter att ha försvunnit in i fotografierna? Blir det genklang, blir det en tydlighet, ger det svindel inför staden som förminskad?

Inför sitt residens på San Michele på Capri lägger Anna Kleberg Tham ner det platta i sin resväska: den vita kartongen, skärunderlaget, skalpellen och linjalen. Hon beger sig vidare till staden Gibellina på Sicilien som 1968 i en jordbävning raderades ut. Konstnären Alberto Burri bestämmer sig 1984 för att täcka med cement det jordbävningen raserat. Vid sitt skrivbord på San Michele låter hon de vita kartongbitarna återskapa de osedda husen.

Delarna fogas samman och studioljuset skapar skuggor i öppningarna. Ljuset i öppningarna som framför de 14 fotografierna fick det kusliga att stiga fram, titlarna förstärker tankarna på anagrammet (ord med omkastade bokstäver, som skapar nya innebörder).

Serien San Michele, 2019, har individuella titlar: To the Top, Upside down, Castle in the Air I, Castle in the Air II, Castle in the Air III, Idol I, Idol II, Idol III, Curious I, Curious II, Curious III, Safe and Sound I, Safe and Sound II, Safe and Sound III. Kleberg Tham låter alltid benämna sina verk också något meningsbärande för förståelsen. I rummet står även San Michele som uppbygd skulptur i ljus formpressad furu, bräcklig och ändå stabilt ihopfogad.

Det förryckta som genklang åt allt som kan ges en möjlighet. Vackert. Om en vågar se. Återgår till Back and Forth, där det kusliga jag upplevde framför San Michele, också fanns i de skuggor som avtecknas mot väggen och skapar en dubbelgångare. Även där och inte enbart i skulpturernas dubbla figurer eller i fotografierna av de dubbla spegelvända kropparna. Double Exposure, 2012, förkortade och till synes förvanskade och skuggformade. Dubbelgångaren som Freud benämner i sin text Das Unheimliche, Det kusliga. I Hus Uppifrån, 2000, ett fotografi av fem avbildade tak rakt ovanifrån. Skrämmande, då något egentligen välbekant ändå förfrämligas. Inte självklart avläst i en första blick av vad det föreställer.

Huset, det vi inte kommer innanför, det som representerar, som talar om arkitektur men även det som vi enbart ser som en dröm, som något vi önskar, hotas av, förhåller oss till, det som ger oss minnen och fantasier. I hennes senaste verk On and On, 2019 syns en upplösning av det nogsamt ordnade och möjligen ett försök att ta sig in i de skrymslen i huset som Gaston Bachelard utforskar i boken The poetics of Space. Ett kommande möjligt projekt som avkläder husen dess fasader och når innanför? I serien On and On i de ihoptejpade julgranarna, Christmas Trees and Tape, ges granarna konnationer av tradition, krav och drama som nuddar det något annat, främmande men hemvant. Var Djurkyrkogården, 2014, en blick på en boning, också den planerat utifrån formen av en modell, men där denna sista boningen ändå härbärgerat något levt? Gaston Bachelard nämns i vårt samtal och konstvetenskap, arkitekturhistoria och konstteori finns som en säker grund i Kleberg Thams arbeten.

Boken Anna Kleberg Tham 99 – 19 A retrospective är följsamt formgiven av Maja Kölqvist. Boken låter mig inte enbart möta de verk som är konstnärens utan både äldre och nyskrivna texter som ger skilda perspektiv på hennes konst. Flertalet texter finns generöst utlagda på hennes hemsida likaså verken. Boken håller jag i min hand, läser och ser, en långsam process. Omslagets taktila yta låter jag mina fingrar följa, gärna och upprepande.

Lek och lust, ett ledord i det hon skapar. I de egna projekten och i samverkan med andra. Ett mångbottnat konstnärskap. Kamarade, det samlade namnet på det hon kurerar och i arbetet tillsammans med andra. Är allt möjligt? Ja, tycks självklart. Finns ingen tvekan i rösten. Fortsätter nu även som förläggare för bokförlaget Art & Theory. Så glad hon ser ut när hon säger några ord om detta. Förändring för henne absolut.

Jag minns Like av Kamarade på Linnegatan i Stockholm 2011. Det var en stark upplevelse där nere i den med folk fullpackade, vitväggade källaren. Malin Arnell hade framfört det skrämmande och mäktiga Reflect Soft Matte Discourse efter Gina Pane. Därefter Lika/Like, en performance där Anna Kleberg Tham och Ulrika Sparre genomförde en re-enachtment av Dan Grahams Like från 1971. Stående mittemot varandra turas de om med meningen ”Du är så lik mig för vi är lika långa, du är så lik mig för… ” så fortsätter det med växelvisa påståenden.

Jag finner en lek:
Till staden du är så lik mig för du är en yta.
Till boken du är så lik mig för du är ord.
Till huset du är så lik mig för du är en dröm.
Till det kusliga du är så lik mig för du är en skugga.
Till det re-presenterade du är så lik mig för du är ett åter-framställande.
Till Anna Kleberg Tham för att jag fick se och finna genklang.

Anna Kleberg Tham som i ett pågående undersökande och märkligt skapande visar ett tydligt och meningsbärande konstnärskap. Vackert och lustfyllt.

Iréne Berggren är fotohistoriker, curator och kritiker.

Anna Kleberg Tham (f. 1970) bor och verkar i Stockholm. Hon arbetar framförallt med fotografi men även med film och skulptur och har studerat bl a på Akademien för Fotografi, Konstfack och vid Chelsea College of Art and Design i London. Hon utforskar det mänskliga psyket genom arkitektur, skalförskjutningar och hur uppfattningen av omvärlden påverkas av vår bakgrund och våra erfarenheter. Sedan 1999 har hennes verk visats i separatutställningar och i grupputställningar bl a på Andréhn-Schiptjenko, Arsenalsgatan 3, Athens Biennial, Contemporary Art Center of Thessaloniki, Kulturhuset Stockholm, Malmö Konstmuseum, Mori Arts Center, Tokyo och Sharjah International Biennial. 2010 initierade hon utställningsprogrammet Kamarade och 2019 publicerades Anna Kleberg Tham, 1999-2019, A Retrospective av Art and Theory Publishing.