Anna Clarén har i utställningsform valt att visa sina bilder och texter i projektet När allt förändrades som ett bildspel med ljud i nattsvart mörker. Ljudet består av skådespelerskan Lena Endres uppläsning av Claréns anteckningar och musik av Tobias Lindén. Boken är en monografi formgiven av Henrik Nygren, som också gjort formen på texten i bildspelet.

Att det är ytterst personliga bilder och en dialog som tagen ur en dagbok som utgör När allt förändrades förvånar inte. Anna Claréns subjektivt dokumentära berättande är känt vid det här laget. Genombrottet kom med boken Holding från 2006, en fotobok bestående av 63 bilder i ljusa pastellfärger föreställande Clarén själv och hennes närmaste i form av fotografiska dagboksanteckningar. Boken gav Clarén Svenska Fotobokspriset samma år som den kom ut.[1] Efter det ville många fotografera som Anna Clarén, som då också var kursansvarig på Nordens Fotoskola på Biskops-Arnö. En våg av unga fotografer började fotografera skira bilder i en ljust blåaktig ton. Claréns teknik på den tiden bestod av att med en Hasselbladskamera och långa exponeringar överexponera färgnegativ och kopiera dessa väldigt ljust, likt blekta bilder i ett fotoalbum. Den förgänglighet som synliggörs via den fotografiska bilden förstärktes genom Claréns sätt att hantera exponering och kopiering. En bok som följde upp Holding blev Close to Home, där Clarén bildar familj och dokumenterar detta. De kvadratiska bilderna, den ljusa tonen, det subjektiva personliga dokumentära skildrandet av det egna livet fortsätter. Clarén har givit ut fler böcker än dessa men När allt förändrades är starkt sammanlänkad med här nämnda böcker. Det kvadratiska bildformatet är dock utbytt mot det mer vanliga rektangulära och exponeringarna skiftar från mörka till ljusa. I vissa av bilderna finns en konstruerad linsoskärpa och fastän jag ogillar för mycket manipulering som exempelvis överdriven/förstärkt vinjettering fungerar just oskärpan i denna berättelse, som tar sig an Clarén yngsta son med autism – här kallad Pojken i bubblan. Känslan av isolering förstärks av att den avbildade världen suddas ut i kanterna. Clarén döljer inte sin egen närvaro i bilderna. I texten Voyeurism och retorik, där Ola Billgrens teorier om fotografi diskuteras, finns ett kort avsnitt som pekar på att Billgren medger att ingrepp från fotografens håll på något sätt kan hjälpa till att få fram en ”bättre” dokumentär bild.[2] Jag tänker att just det exemplifieras här.

Greppet att inte använda familjemedlemmarnas namn, som omskrivningen Pojken i bubblan, gör historien om Clarén och hennes familj allmängiltig och gör att projektet inte faller över i att bli renodlat dokumentärt eller för privat. Det Clarén har valt att skildra i När allt förändrades är hur en familj (hennes egen) påverkas när en familjemedlem (i detta fall Claréns yngsta son) får en diagnos (autism). Gränsen mellan det personliga och det privata kan vara hårfin och Clarén visar att hon kan balansera detta. Balansakten består också i att vissa av bildernas försiktiga försköning med hjälp av oskärpa och en vardag i pastell kombineras med den icke-förskönande dialogen. Dialogen är så brutal som en dialog kan vara på riktigt/i verkligheten, med tankar som förmodligen knappt vågas tänkas men här faktiskt blottas. Här krävs ett enormt mod från konstnärens sida, för det går aldrig att styra över en tolkning eller en potentiellt dömande publik. Thomas Anderberg skriver att vi vanligtvis gör oss blinda för insikten att vi ständigt kritiseras. ”Ibland drömmer vi om att undkomma detta gatlopp. En fåfäng önskan.”[3] Boris Groys diskuterar i The State of Art Criticism hur en konstnär till en viss del kan undvika kritik genom att skriva, då det berövar kritikern möjligheten att skriva vad denne önskar då det inkräktats på tolkningsmöjligheterna.[4] I Claréns verk är det snarast så att texten bjuder upp till än mer kritik och tolkningsmöjligheter. Den kräver något av läsaren, kanske en vilja att förstå och modet i att våga känna igen sig i händelser som gör ont.

Att utställningsformatet är ett bildspel med ljud är ganska ovanligt. The Ballad of Sexual Dependency av Nan Goldin[5], är kanske är världens mest kända exempel på ett bildspel med ljud av privatdokumentärt innehåll. I Anna Claréns fall skulle jag gissa att boken kom före utställningen (och tanken om ett bildspel) i processen. Fotoboken är central i Claréns konstnärskap och stod, som jag skrev ovan, för genombrottet.

Det finns en presentation av personerna i bokens inledning som känns. Den lyder som nedan:

Gestalter

Mannen

Kvinnan

Den stora lilla flickan

Pojken i mellan

Pojken i Bubblan

Barnpsykologen[6]

Typografiskt står Pojken i Bubblan i en egen kolumn. Det gör för mig som läsare ont redan där, på bokens första sida.

Att balansera det personliga och det privata, att göra arbetet allmängiltigt är något som Maria Miesenberger i sitt arbete ”Sverige/Schweden” löser genom att sudda ut personerna i bilderna och gör dem till svarta skuggor, anonyma. Lars Norén skriver om Miesenbergers projekt: ”Man sysselsätter sig ständigt, för att nu gripa till det ordet, med självförbrukande metoder för att så distanserat och ändå så levande som möjligt bevara det man inte vill minnas, men inte vill mista, inte vill se men heller inte bortse ifrån, eller för att förvandla deras privata beröring av smärta eller längtan till det allmängiltiga, alltför allmängiltiga – allmängiltigt nog för att var och en kan stiga in i dess bild och skapa sig sitt eget igenkännande”.[7]

I Anna Claréns verk När allt förändrades görs familjemedlemmarna alltså anonyma genom att Clarén tar bort deras namn i den delen av verket som består av text. Hon har formulerat sina tankar kring hur hon relaterar till att skildra sitt liv åtskilliga gånger genom åren. ”Om en privat berättelse ska få konstnärlig kvalitet måste författaren/fotografen komma åt det allmänmänskliga, det som berör alla. Men det allmänmänskliga hittar man inte i värnandet om det privata, tvärt om![8], skriver hon i en krönika för Svenska fotografernas förbund 2016. Hon menar att en problematik som kan finnas ofta inte ligger i graden av självutlämnande utan i graden av självömkan. ”Att ta del av en annan människas sorg kan vara fint, men att behöva bära sorgen åt någon annan, det blir tungt och kletigt.”[9] Hon berättar vidare hur hennes arbetsmetod går ut på att i fotograferingsögonblicket vara så ärlig och uppriktig som möjligt. ”Hela poängen ligger i att berätta precis som jag upplever tillvaron, rakt utan förklaringar eller intellektualiseringar.”[10] Clarén berättar i texten till boken Close to home om hur hon fick sin första kamera som nioåring och hur besattheten att dokumentera livet svalde alla fickpengar, som gick till film och framkallning. ”Som vuxen anar jag att bilderna bar vittne om att jag fanns till och var delaktig i ett större sammanhang”, skriver hon.[11]

Att fotografera sitt liv är också att via kameran vara med och skapa verkligheten, kanske att ta kontroll över den.

Clarén berättar i flera av intervjuerna kring När allt förändrades hur fotograferandet och skrivandet hjälpt henne att kunna se på det som hänt lite på avstånd, vilket hon menar har hjälpt henne att förstå och förlåta. [12]

Linda Bergman är chefredaktör för och grundare av VERK tidskrift samt konstvetare, curator och konstnär.