”Jag är inte intresserad av fotografi. Men jag tycker att det är kul att fotografera.”[1] Trots sin motspänstiga hållning till mediet är Hans Gedda ändå utan tvivel en av Sveriges främsta fotografer. Kameran är hans verktyg, men den psykologiska intensitet som kännetecknar hans skapande har inget att göra med dokumentation utan är snarare en form av alkemi. Det är den koncentrerade närvaron och en nyfiken utforskande blick som lockar betraktaren till Geddas bilder. Vare sig det handlar om porträtt, stilleben eller landskap fyller Hans Gedda dessa verk med en själ utan att därmed skapa ett narrativ. Varje bild är en isolerad helhet vars visuella bildspråk står i dialog med bildkonsten lika mycket som fotografin.

Hans Gedda är framförallt känd för sina porträtt, men han har under en nära sju decennier lång karriär parallellt arbetat med stilleben. ”Jag tycker om att skapa liv i till synes döda ting,” förklarar Gedda över telefon från sitt hem vid sjön Båven. Naturen kan tyckas vara det mest lättfattliga ämnet för en konstnär som spenderar en stor del av sin tid mellan skogen och sjön. Närheten till naturen framträder också tydligt i Geddas stilleben. Som konstform erbjuder stilleben även möjligheter att framställa värden som överskrider tid och rum. Stilleben är på flera vis den perfekta fotografiska bilden. Tidsaspekten samt det naturliga perspektivet i fotografin skapar samtidigt en inneboende konflikt mellan mediets anspråk att fånga ett ögonblick av oredigerad verklighet och de ideologiska/historiska villkoren till förnimmelse. Roland Barthes reflekterade till exempel över vad han såg som en livlöshet i allt som fångas av kameran och menade att detta berodde på fotografins mekaniska representation av ett enda ögonblick för evigheten.[2]

Paul Klee’s devis “Art does not reproduce the visible but makes visible,” skulle lika gärna kunna vara Hans Geddas credo. Att göra det osynliga synligt förenar konstformerna och karaktäriserar Geddas stilleben. Alla element av ett klassiskt stilleben finns här; livs och dödssymboler såsom blommor, kranier, djur och tärningar. Dessa gåtfulla bilder bygger på ett rikt visuellt bildspråk, vilket har utvecklats under lång tid. Det innebär dock inte att varje bild är medvetet komponerad enligt en förutbestämd manual. Snarare skapar Gedda en lekfull och intuitiv balans mellan skärpa och djup genom att kombinera vitt skilda fragment så att de hela tiden öppnar upp för nya sammanhang. Ibland blir det en lek med geometriska former och ytskikt. I andra fall rör det sig om en unheimlich tredimensionell metamorfos av kroppar, som blir objekt och manicker som transformeras till varelser.

Geddas fotografiska stilleben – en process och en visuell struktur

En av nycklarna till att förstå Geddas stilleben är skillnaderna mellan dem och hans porträtt. Det som utmärker porträtten är närbilden. Fotografen närmar sig sitt objekt och när isen har brutits kan hel-och halvfiguren ge vika för en explosiv close-up. Porträttets fyrkantsformat kommer sig av en preferens för Hasselbladaren. En bärbar kamera där han använder sig av blixtsnabb slutartid. Han liknar arbetet med en Hasselblad vid ett 100-meters lopp. Ibland låter Gedda föremål spela med i porträtteringen av individen. Ibland är det också enbart dessa objekt som kan identifiera modellen. Sinnebilden för detta effektfulla bildspråk är Geddas porträtt av Carl XVI Gustaf (1996), med fokus på Konungens hand hållandes värjan, som träder fram ur den svarta bakgrunden. Här spelar Gedda på en tradition av maktsymbolik och skapar samtidigt en innovativ bild genom att isolera det idébärande tecknet.

Hans Gedda, porträtt av Carl XVI Gustaf (1996).

Till skillnad från porträttens koncentrerade intimitet, skapar Hans Gedda i regel stilleben med storformatskamera, som mer kan liknas vid en ceremoni där konstnären ställer in skärpa och perspektiv bakom ett skynke innan bilden exponeras. Det är också tydligt att bildkompositionen skiljer sig åt. Föremålen befinner sig i ett kraftfält där tomrummet kring dem är minst lika talande som den koncentrerade kompositionen. Gedda har till exempel inlemmat sin gode vän, arkitekten Lars Fahlstens livsmask i flera stilleben, Arkitektens dödsmask (1989). Avgjutningen är här en del av en geometrisk komposition av sfärer, trianglar och kuber som tonar upp sig bakom den bleka gestalten. I båda fallen har Gedda isolerat en enskild del av individen. Medan Konungens hand är ett tydligt förtätat porträtt, ingår arkitekten Fahlstens ansikte i en större geometrisk och möjligen även biografisk helhet.

Fotografens hantverk i dialog med bildkonsten

Det är kanske inte märkligt att flera av de konstnärer Hans Gedda nämner som inspirationskällor är bildkonstnärer – Francis Bacon, Alberto Giacometti, och Salvador Dalí. Liksom Gedda, har alla dessa konstnärer en förmåga att framställa en sensation och förhöjd livskänsla, som tänjer gränserna för en rent visuell återgivning av den fysiska verkligheten.

Hos Gedda är kanske förklaringen att han förblivit den analoga fotografin och mörkrummet trogen. För Hans är fotografin ett hantverk och en process som förenar ögats observation och handens förnimmelse, precis som inom måleri- och skulpturkonsten.

Gedda lägger lika stor vikt vid arrangemanget som vid det slutgiltiga resultatet – bilden! Figuren skapas i bakgrundens tomma kraftfält samt genom att blanda figurativa och nonfigurativa element. Ett sällsamt exempel är Geddas självporträtt från 2019. Gedda har koncentrerat kompositionen kring en bälgkamera av märket Zeiss Ikon, vars lins riktar sig som ett öga mot betraktaren. Kameran är uppställd på ett kugghjul, en symbol för tidens obönhörliga gång, och omgärdas av en dynamisk grupp figurer. På den högra sidan har Gedda plåstrat fast en detalj ur ett av sina mest karaktäristiska bildmotiv - självporträttet där han uppträder som den vite clownen. Långt inne i linsen döljer sig fotografens egen reflektion. Det lekfulla allvaret genomsyrar Geddas bildspråk och vanitas-emblem samsas tätt med direkta om än mångbottnade referenser till konstnärens liv.

Stilleben – ett surrealistiskt landskap

Geddas stilleben bygger på en visuell strategi, som dels handlar om att isolera figuren på bildytan, dels att skapa rörelse i denna artificiella stillhet. I ett stilleben med fågelhuvud, Utan titel (1992) bildar Gedda associationer till en kropp genom att ställa upp en passare under den lilla hjässan. Skuggan mot fonden förstärker det kusliga intrycket av rörelse och energi i varelsen. Förvrängningen av bilden sker lika fullt genom silhuetterna som genom de tre-dimensionella formerna. I ett annat stilleben är en fågelkropp uppställd i en dansant ställning med utbredda vingar, Utan titel (1996). Ett ägg vilar prekärt ovanpå fågelns axlar och en trekant av glas döljer bålen bakom. Eller rättare sagt den har tagit formen av en torso. Himmeln ovanför speglar sig i glaskroppen. Stilleben tar naturen ut ur den naturliga miljön och Gedda låter en gäckande verklighet spegla sig i konstellationen enbart för att förstärka känslan av surrealism och absurditet.  

Geddas rika symbolspråk bidrar till en bildvärld, som balanserar mellan det sköna och groteska. Det är de surrealistiska kombinationerna, som gör att vi tolkar den abstrakta bilden som en figur. Passaren och trekanten är alltför nära associerad med formen av en kropp för att inte också uppfattas som en anatomisk form. I ett annat verk från 1996 förvandlas ett ägg med en svart fläck på samma sätt till ett öga. Enligt Deleuze och Guattari befinner sig ansiktet på gränsen mellan ett allmänt uttryck och individualitet.[3] Denna teori reflekteras i Geddas stilleben där ansikten enbart framträder när de är skilda från kroppen, liksom figuren träder fram först när den är skild från anletet. Så länge vi kan identifiera lösryckta element strävar vårt undermedvetna efter att fylla ut tomrummen däremellan. Fotografins surrealistiska karaktär beror kanske främst på att fotografiet förmedlar en parallell verklighet, beskuren i tid och rum. Dalí spelar tärning (1999) visar på den intensitet och den drömlika illusion som Gedda förmedlar i sina stilleben. Blod från inälvorna rinner över underlaget och skapar en figurativ länk till Dalís måleri.

Hans Gedda, Dali spelar tärning (1999).

Fotografin har alltid verkat mellan två oförenliga storheter – att skapa en ideal respektive en korrekt bild av verkligheten. Gedda har visat hur han bemästrar och överkommer denna problematik genom att ladda bilden med energi, som förmedlar en känsla av liv. Samma egenskap återfinns i såväl hans porträtt som stilleben. Inom fotografin har analysen länge begränsats till en tolkning av ett narrativ genom läsning av form, perspektiv och inte minst av tidsaspekten. I motsats till denna tradition bygger inte Geddas stilleben på en berättelse. Istället för att återskapa scener ur verkligheten, konstruerar han bilder som bygger på en surrealistisk kombination av enskilda element. Genom att dekonstruera och omforma livlösa föremål skapar han en känsla av vitalitet och en parallell verklighet som endast kan återges i fotografiet. Här spelar Gedda på krafterna mellan liv och död. Intensiteten i hans verk balanserar ibland mot det groteska. Kanske beror detta på att vi alltid förstår döden från den levandes perspektiv. I Geddas stilleben gestaltas en närmast trotsig förnekelse av döden genom fotografiets egen alkemi, som ger liv åt döda djur och bortglömda ting. Det är ständigt livet han hyllar!

Fredrika Olausson är konsthistoriker, utbildad vid Sorbonne, Paris samt Stockholms universitet. Hon tog sin master vid University College London med inriktning på fotografi och samtidskonst. Idag arbetar hon som researcher på White Cube i London.

Hans Gedda, född 1942, är en av Sveriges mest betydande fotografer, främst känd för sina starka porträtt. Sedan slutet av 1960-talet har Hans Gedda skapat flera ikoniska bilder av svenska och internationella stjärnor som Birgit Nilsson, Nelson Mandela, Andy Warhol och Tove Jansson. Idag arbetar han framför allt med stilleben.