Under mina tonår kom något som hette supermodeller. Christy Turlington, Cindy Crawford, Kate Moss, Helena Christensen, Amber Valletta, Tyra Banks, Paulina Porizkova, Emma Sjöberg, Linda Evangelista, Eva Herzigova, Naomi Campbell, Claudia Schiffer, Tatjana Patitz, Stephanie Seymour. Jo, jag kan deras namn än idag. Deras ansikten var överallt och de fotograferades av de bästa modefotograferna Peter Lindbergh, Corinne Day, Steven Meisel, Paolo Roversi, Bruce Weber, Mario Sorrenti, Mikael Jansson m.fl. Jag köpte modemagasinen och så stillades lite av min bildhunger. Modefotografi på den tiden var mycket kreativt, resurserna oändliga och modellerna och modefotograferna var som rockstjärnor. Magasinen var tjocka och påkostade och bjöd på vyer från jordens alla hörn. En fantasivärld med lyx och kilometerlånga badstränder. Jag läste om modellernas liv. Hur deras skönhetstips var att dricka mycket vatten och sova bra. Jag förstod att de reste hela tiden, att de kunde känna sig ensamma, att de ofta åt för lite. Jag såg TV-filmen Gia (1998) med Angelina Jolie i huvudrollen som modellen Gia Carangi som dog i aids 1986.[1] I filmen visades baksidorna av modevärlden, som hur Gia hamnade i drogmissbruk.
I boken Unprofessional bjuder den danska konstnären Matilde Søes Rasmussen in oss till livet bakom modebilderna och till sin tid som professionell modell i Asien. Hon har tillbringat mer än ett decennium i branschen och riktar nu sin blick tillbaka mot dess maktstrukturer, skönhetsideal och objektifiering och från att själv ha varit den betraktade är det nu Søes Rasmussen själv som betraktar. Unprofessional rör sig mellan dokumentär skildring och fiktion, performance och verkliga livet, där Søes Rasmussen använder sin egen kropp för att denna gång berätta sin egen historia. Det är vackert, brutalt och både i text och bild pendlar det mellan att vara hjärtskärande och lockande.
”Efter min första modevecka hade jag nästan tappat allt mitt eget hår, eftersom hårstylisterna har så ont om tid att de sliter bort de fastlimmade hårförlängningarna innan de sätter in nya – som sedan också slits ur.” Orden är stjärnmodellen Caroline Winbergs i en intervju i Aftonbladet.[2] Jag tänker på berättelser som denna när jag läser Søes Rasmussens dagboksartade, poetiska texter om livet som modell.
Matilde Søes Rasmussen skriver i boken:
Jeg smører olie fra søde mandler på mine brystvorter
Fordi lyserøde nipple stickers i silikone har forvandlet dem til små indtørrede brombærknopper
[…]
Når du zipper mig op i mit skind og sprayer hårspray direkte ind i mit øje
så er det okay
for du betaler mig 3000 kroner i timen[3]
Jag såg också själv hur modellerna behandlades när jag arbetade som assistent åt modefotografer och upplevde obehag vid några tillfällen när jag blev stylad för fotografering i min ungdom. Det var inte alltid det fanns en omsorg om dig som person. Det var inte alltid du betraktades som en person. Själv kände jag ångest och jag kan tänka vilken ångest det måste vara om din kropp verkligen är ditt levebröd. Jag kände mig tryggare bakom kameran och i boken tar också Søes Rasmussen sin tillflykt bakom linsen.
Hon tar rollen som regissör och låter sig själv och sina vänner agera framför kameran. Jo, det känns ändå som hon agerar… som att rollspelet från livet som modell letar sig in i det privata. Det kan till och med vara svårt att veta om bilderna är uppdragsbilder eller egna bilder emellanåt. Bilder vi ser i magasin idag eftersöker ofta dokumentära kvaliteter, att ett fönster öppnas in till någons värld trots att det är iscensatt.
I Charlotte Cottons bok Imperfect Beauty – the Making of Contemporary Fashion Photographs beskriver hon denna trend som under 90-talet i viss grad började ersätta de exotiska och glamorösa miljöerna på 80-talet. De arketypiska supermodellerna ersattes av modeller som var nya i branschen och de kunde castas på gatan och i sina egna kläder. Ofta stod det också i magasinen att modellen bar sina egna kläder och gränsen mellan porträtt och modefotografi började suddas ut.[4] En modefotograf som aktivt visade upp dessa castings på gatan var Juergen Teller med projektet Go-Sees[5]. Som känd modefotograf hade han modeller som kom och knackade på dörren till hans studio. Han fotograferade dem där, i dörren. Jag blir fortfarande väldigt tagen av projektet, som sedemera också blev en bok. De sårbara unga kvinnorna, eller rättare sagt flickorna, försöker visa sig från sin bästa sida med förhoppningar om att bli utvalda. Ibland kommer de själva, ibland i grupp och i några fall i sällskap av sina föräldrar. Teller tog bilderna under ett år – från maj 1998 till maj 1999. Boken publiceras 1999 av förlaget Scalo. I den återkommande beskrivningen av boken står det att den ibland är rolig. Jag upplever den som sorglig men intressant, då den effektivt visar drömmar och maktstrukturer.
På något sätt finner jag Søes Rasmussens bok Unprofessional lika indirekt effektiv som Tellers Go-Sees. Vad menar jag då med indirekt effektiv? Jo, de är i sina projekt del av något som de medvetet eller omedvetet kritiserar, vilket förstärker komplexiteten i de problem vi exponeras för. Rollspelen och branschens yta visar på hur skört det är under ytan. På något sätt är det också bilderna tillsammans och upprepningen av ett motiv, en känsla eller en situation som trappar upp dramatiken. I Søes Rasmussens fall så utsätter hon sig gång på gång för något som kanske inte är så hälsosamt men jag finner också en ungdomlig nyfikenhet i detta. Jag tänker på en textrad av singer songwritern Joni Mitchell: “Everybody's saying that hell's the hippest way to go well I don't think so, but I'm gonna take a look around it though.”[6] Søes Rasmussen är nyfiken på det vackra och det sköna men också det svåra och det svarta. Det kan också vara lätt att tro sig ha kontroll men egentligen inte ha det, att tro sig klara sådant som är jobbigt men kanske egentligen inte göra det. Varför kallar Matilde Søes Rasmussen sin bok ”oprofessionell” (Unprofessional)? Vad är det samhället och branschen hon befinner sig i önskar av den som är professionell?