Reproduktion av konstverk brukar betyda ett återskapande av ett originalverk. Äktheten, autenticiteten är ofta under någon slags förhandling i processen. Vem som reproducerar och för vem är av största vikt. Ord som version, kopia, duplett, dubblett, replik, rekonstruktion, faksimil, förökningar alla mer eller mindre synonymer med glidningar i betydelse med bäring på fältet reproduktioner. Konstförfalskning är en slags konstreproduktion utan tillåtelse. Oavsett uppsåt så är mångfaldigande och spridning både mål och medel för den som på något sätt är engagerad i konstreproduktionsindustrin. Är återskapandet sanktionerad och kontrollerad kan äktheten fortfarande anses gälla.

Ett möjligt synsätt är att se på reproduktioner som en slags översättning från ett material till ett annan: från duk till papper, från lera till brons, etc. Mångfaldigandet innebär i den speciella nischen konstreproduktioner att regelverk och sedvänjor utarbetats av branschen för att på något sätt behålla autenticitetsbegreppet trots oändliga möjligheter till mångfaldigande.

Att göra rågång mellan original och kopia är inte helt enkelt. IAA [1] (International Association of Arts) har ställt samman fem punkter för att skilja originalverk från konstreproduktion. Det handlar om konstnärens närvaro, information om upplagans storlek och omöjliggörandet av ytterligare mångfaldigande. För att ytterligare komplicera det hela är ju många grafiska tekniker, fotografi inkluderat, delvis utvecklade för just reproduktioner av tvådimensionella konstverk. Och även om plåten, stenen eller negativet skulle förstöras efter att en upplaga är gjord finns alltid möjligheten att använda en annan grafisk reproduktionsteknik.

Förutom äkthet, och med den kanske ekonomiskt värde, finns en kvalitetsfaktor. Bakom reproduktioner finns ett hantverk som blir synligt först då det är dåligt utfört. I en felfri konstreproduktion förblir handen osynlig. Men så fort vi får syn på personen bakom, översättaren, blir reproduktionen synlig och då också klandervärd.

Fotografi är det helt dominerande mediet för reproduktion av konstverk. Traditionellt sett ska den fotografiska tekniken vara hög. Det vill säga hög kvalitet på utrustning, på handhavande och på hanteringen av bildmaterialet. Skulle någon del vara tvärtom låg – oskarpa objektiv, ojämn ljussättning, icke parallella skärpeplan, då framträder inte bara den oskicklige hantverkaren/fotografen fram utan det är också mediet som blir synligt.

Jag tänker att finske konstnären Jorma Puranen leker med den tanken i arbetet med namnet Shadows and Reflections and all that sort of things [2]. Oljemålningarnas motiv, porträtten, är väldigt illa behandlade ur konstreproduktionsperspektiv. Puranens tilltag tar helt över. De konstverk som är arbetets råmaterial är visserligen subjekt men (original)konstnären bakom dem är definitivt förpassade ut ur berättelsen. Istället träder de porträtterade fram i helt ny dag med reflektioner i måleriets yta som i en helt ny bild, inte förfalskade, kanske bortrövade.

Bild/image Peo Olsson står det på kolofonsidan i boken Sorteras under: Le Travail/Björn Lövin [3]. Boken är en utställningskatalog över Lövins så kallade Totalutställning. Bilderna i boken berättar om en promenad genom utställningens sex installationer. Det börjar med en överblick i ett stort ljust utställningsrum. Sedan ett närmande, in i installationens olika rum, blicken tittar vänster, den tittar höger och den fokuserar på detaljer. Sedan tillbaks igen i den stora vita rymden och in i nya rumsligheter.

Noterbart är att bokens mest autentiska bidrag är försättsbladets reproduktion av en av Lövin genomförd skiss med anteckningar där en möjlig framtida utställnings innehåll och organisation beskrivs. Le Travail, The Work är namnet på denna som Lövin nog gjorde runt 1987/88. Utställningen genomfördes aldrig och originalskissen har gått förlorad. Men en xeroxkopia hittades av Peo Olsson tillsammans med Katarina Sjögren och Jonas Williamsson. Utifrån skissen startade de ett mångårigt arbete för att bygga upp en digital miljö utifrån alla tillgängliga källor och att konstruera en utställning virtuellt som aldrig existerat annat än som en idé förevigad på en reproducerad skiss.

Bokens sista 31 sidor består av små svartvita, ofta oskarpa fotografier som sammantaget dokumenterar Lövins genomförda utställningar. De 384 sidorna emellan är fyllda av någonting som vi känner igen som en samtida utställningskatalog med stora färgfotografier av god kvalité. Jag frågar Olsson om kameran som han använt till fotografering av utställningen:

Kameran är verkligt trist. Ingen taktil känsla alls. Ett ändlöst stirrande utan början eller slut. Ingen markerad utsträckning i tid. Det närmaste exponering är renderingen som kunde ta 1 timme till 4 dagar i anspråk. Sökaren; en schematisk bild så exakt att jag var tvungen att tejpa ett rutmönstrat ritningspapper på skärmen för att få känslan av att titta på något. Som en mattskiva. Reglagen rullister. Skärpan en abstrakt punkt och skärpedjupet matematik. Ett märkligt landskap.

Bilder/images Peo Olsson ur boken Le Travail/Björn Lövin.

Med utgångspunkt i Puranens arbete kanske det går att dra en slutsats om att reproduktionens adelsmärke är och bör vara att verka men inte synas. Olssons arbete lägger bland annat till ett lager om teknikens berättande betydelse. De svartvita indexbilderna i slutet av boken är bärare av delar av den information som lett till bokens igenkännbara katalogfotografier av samtida karaktär och med färginformation. Boken Sorteras under: Le Travail/Björn Lövin är, utöver en fantastiskt genomförd transkription från skiss till utställningskatalog via virtuella rum i 3D program, också en resa ut ur verkligheten med äktheten väl bevarad och producerad med hjälp av fotografisk representation så trovärdig att passagen ut, tröskeln ut i det okända totalt suddats ut i ett Björn Lövin-universum.

Björn Larsson är konstnär och lektor i fri konst med inriktning fotografi på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

Björn Lövin (1937-2009) var en av de första svenska installationskonstnärerna och hans storskaliga arbeten innehöll kritik mot totalitära system, från folkhemmet till konsumtionssamhället, som inkluderar vissa och stänger ute andra och som lockar med trygghet, men på bekostnad av individens frihet. Hans karriär inleddes med en soloutställning på Moderna Muséet under Pontus Hulténs ledning och inkluderade soloutställningar på Centre Pompidou i Paris, Liljevalchs och Kulturhuset i Stockholm och på Malmö Konsthall med flera.
(Le Travail: Peo Olsson, Katarina Sjögren, Jonas Williamsson)

Peo Olsson (f. 1973) bor och arbetar i Lund. Han är utbildad vid ICP i New York och har även en master från Högskolan för Fotografi vid Göteborgs universitet. Peos fotografiska arbeten, som ofta utgår från arkiv och samlingar, undersöker mänskliga villkor och förändringsprocesser och behandlar frågor som tid, minne och jaget. Han ställer ut regelbundet både i Sverige och internationellt och har varit involverad i flera bokprojekt, både som fotograf och utgivare.