Ett gott skämt tål att upprepas sägs det. Men att försöka förklara humor eller musik i text är så gott som hopplöst och resulterar oftast i rejält tråkiga texter. Så nu är du förvarnad, det här kommer inte bli roligt.

Både Ragnar Kjartanssons Scenes from western culture, The Boat och Dave Allens, Nu Facts Emerge är roliga, inte enbart och definitivt inte hela tiden och inte alls på samma sätt. Båda arbetar med upprepningar och det är en del av humorn men på många sätt är de två verken helt olika. Det ena verket upprepar samma händelse om och om igen och det andra refererar hela tiden till samma händelse. Det ena är vanligtvis en del av nio helt olika filmer, det andra består av åtta delar. Det ena är tidsmässigt totalt linjärt och pågår i 156 minuter, det andra är uppbrutet i åtta delar, alla filmade vid åtta olika tillfällen. Det ena är rent fiktivt, men visar bara faktiska händelser och det andra är faktiskt till sitt berättarsätt, men är möjligtvis bara ren fiktion, å ena sidan ett verk där åskådaren är ögonvittnet, å andra sidan ett verk bestående av ögonvittnesberättelser.

Scenes from western culture, The Boat bygger på repetition, under de två timmar och 36 minuter långa verket upprepas samma händelse 25-30 gånger. Kamerans position är fast och visar en idyllisk landskapsvy med en sjö omgärdad av grönskande bergssidor och vid horisonten mer berg, till att börja med solbelyst, men under filmens gång går solen ner och när den slutar med en nedtoning är allt färgat blått av det från himlen återkastade kvällsljuset.

Närmast kameran är en båt och badbrygga. Från höger kommer en mindre motorbåt med två personer in mot bryggan. En kvinna i blåvitrandig klänning, orange halsduk och höga pumps är passagerare och en man i vita skor, byxor, piketröja och ljusbrun jacka styr båten. De ser ut att komma från en fest eller något annat rendezvous. Han angör bryggan, hjälper henne ur båten, de kysser och omfamnas, hon går in mot land och försvinner ut till vänster ur bild. Han lossar båten och åker tillbaka på sjön i samma riktning han kom ifrån, hela sekvensen tar cirka 6 minuter.

Ragnar Kjartansson använder ofta upprepning som metod i sina verk alltsedan det förstlingsverk han gjorde 2000 med sin mor, Me and my mother, där de står bredvid varandra framför en bokhylla i vad som ser ut som ett vardagsrum och modern spottar på honom. Ett verk han upprepat var femte år och som blir mer och mer absurt humoristiskt för varje gång man ser filmerna efter varandra. Just upprepningen och tidsglappet gör en omedelbart uppmärksam på variationerna i kläder, ålder och placering.

I The Boat fungerar de små variationerna mellan de upprepade sekvenserna som det som håller kvar en, om man tillåter sig att sitta kvar. På ett plan blir filmen som enskilt verk en lurig lek med de loopade filmer som vana konstbesökare ofta möter på utställningar. ”A visual pun”, som driver med den vane konstbesökaren som snabbt registrerar att det är en loop och sedan lämnar arenan och missar upprepningen och variationen och det glapp däremellan som alstrar den friktion som driver verket i riktning mot att ifrågasätta minne och perception. Vanligtvis visas The Boat som en av nio filmer som tillsammans bildar det större ramverket Scenes from western culture och fungerar då antagligen annorlunda. Som enskilt verk aktiverar det ens roll som vittne och det blir nästan en sport av att försöka se hela.

I rollen som vittne blir verket inte bara en absurd upprepning av samma skeende utan också ett lackmustest över ens egen perception och minnesförmåga och aktiverar då både seende och minne i samma ögonblick. Det tvingar en att reflektera över detaljer, allt från variationerna i hur mannen och kvinnan beter sig när de angör bryggan, över de små skillnaderna i kvinnans ansikte, som till slut får en att undra över om det verkligen är samma kvinna hela tiden[1], över de andra båtarna som åker över sjön i bakgrunden, över mannen som kommer ner till bryggan i badbyxor, hoppar i, simmar iväg och sen kommer tillbaka efter att två omgångar med angöringar gjorts[2], över att båten de åker i byts ut någon gång under verkets tidsförlopp och speciellt över tidens gång.

Tidens gång är obeveklig i verket som i realtid är 2 timmar och 36 minuter långt. Den starkaste markören av tidens gång är förändringarna i ljuset som syns i molnens skiftningar i form och färg i fjärran, i förändringarna i disets opacitet över bergsidorna i takt med solens nedgång, i reflektionerna i vattenytan på sjön, i hur färgerna generellt förändras och blir allt blåare.

Det är som om två olika sätt att förhålla sig till begreppet tid samsas i samma verk. Den eviga upprepningen och den obevekliga linjäriteten. I tablån finns ett släktskap med det iscensatta fotografiet från 90-talet t ex hos Jeff Wall men om tiden hos Wall för evigt är fryst, är tiden hos Kjartansson både loopad och linjär på samma gång. Hos Kjartansson betonas också det måleriska genom tidens skiftningar i ljuset, i vattnet, i diset, i molnen mellan skuggorna på bergsluttningarna.

På ett plan blir verket ett trick, en ”jeux d artifice”, på ett annat plan är filmen ett experiment i realism kontra fiktion. Vad sker med vår uppfattning av det som sker i rörlig bild framför våra ögon? Ser vi det som realism, som teater, som konstruktion, som ekvilibrism i koordination eller som banalitet. Varför inte allt på en gång? Som självporträtt, som måleri, som en övervakningsfilm över skiftningarna i ljus under en sommarkväll av många i västerlandet under den sena antropocentrismens era... Filmen fungerar också som metarefererande visualitet kopplat till det ymnighetshorn av bilder som sköljer över oss både självvalt och ofrånkomligen via reklamen.

Kjartansson är inte resonerande utan förförande, förbryllande, förtrollande, en magiker, en illusionist som samtidigt redovisar sina tricks genom upprepningen. Filmen är ordlös, ren visualitet, vi får aldrig höra vad någon säger i The Boat. Vi får förlita oss på vår egen blick för att kunna avläsa vad som sker och vad det innebär. Synen blir vårt enda verktyg för att förstå och genom den linjära tiden understryks att allt som räknas i detta verk är det visuella. Men tillförlitligheten i vår blick undergrävs av de skeenden vi betraktar. Vad är det vi ser, hur kan det ske, hur görs det möjligt, är det viktigt, vad innebär det? Allt synligt aktiveras och ges tyngd samtidigt som det som sker är totalt vardagligt och banalt inom verkets eget händelseförlopp.

Nu Facts Emerge av Dave Allen är ett 38 minuter långt videoverk bestående av åtta delar, åtta olika sekvenser där vänner och kollegor till honom fått i uppgift att filma sig själva när de återberättar hur de minns en händelse från åttiotalets mitt. Vad som hände varierar beroende på vem som berättar, men det är en dramatisk händelse i en vardaglig setting. Om jag sammanfattar vad de alla utgår ifrån så är det en söndag efter en natt av festande och övernattning i ett hus i en förort till en stad i Skottland där föräldrarna är bortresta. Det involverar en skivspelare, en person som reser sig för att kanske byta skiva och en ytterdörr alternativt en altandörr av glas och avslutas med att alla skrattar häpet, de i huset och även grannarna. 

Sekvenserna är olika långa, ibland knappt någon minut och de sju första är filmade av den som berättar med sig själv i bild, i en bil, utomhus, i fåtölj, på ett kontor, vid ett matbord. Alla inleds med namnet på den person som berättar, Jackie, Ross, Martin, Iain, Katrina, Roddy, Nathan och John. Den sista sekvensen, John, är annorlunda. Den är inte filmad med en person som berättar direkt till oss, utan består av en berättarröst som pratar över vad som ser ut att vara en slags iscensättning av skeendet vi hört om sju gånger tidigare, ett slags ”reenactment”.

Men här är det en person som tittar på LP-skivor och dricker ett glas i ensamhet i ett vardagsrum och som sitter i en fåtölj intill ett litet soffbord och reflekterar över LP-skivors materialitet. På slutet reser han sig och tar stöd mot soffbordet, slinter med handen och ramlar mot altandörrarna i glas.

Till skillnad från hos Kjartansson är Allens verk beroende av det talade ordet, till och med under den sekvens som är en slags iscensättning. Orden täcker allt, men det är genom det visuella som äkthetskänslan förstärks. Det är bilden som ger oss kontakt med de olika återberättarna. Deras ord, deras röster bär fram vad som skedde (eller inte skedde). Utan orden skulle vi stå oss slätt, men även med orden förstår vi att vi inte kan veta allt. Vi kan bara veta att något hänt men utan ett objektivt registrerande kameraöga närvarande när det skedde kan vi inte förlita oss på deras utsagor. Det är som om talet återskapar vårt förtroende för det visuellas saklighet, som om vi under betraktandet av videoverket, lyssnandes på berättelserna, hela tiden har en annan film närvarande i huvudet, en inre, totalt saklig, sann och allt infångande film som ingen någonsin kan se.

Det är också via rösterna, tonfallen, kadensen i hur de talar som humorn uppstår och genom upprepningen av den händelse som alla återberättar på lite olika sätt. Och speciellt uppstår det humoristiska i motsägelserna mellan de olika historierna, i det oförenliga mellan de olika minnena och i hur säkra alla verkar vara på att de minns rätt. Det genomgående i Dave Allens konstnärskap är musiken, närvarande på olika sätt antingen direkt via musikaliska performances eller indirekt i konceptuell form. Rytm kännetecknar musik och tempo och det är mycket via de olika individuella tempona hos de som talar som trovärdighet, humor och personlighet förmedlas i verket. Och det är skivspelaren och LP-skivorna som de alla är ense om i sina berättelser. Musiken och intresset för rytm och tempo delar Allen med Kjartansson. I Kjartanssons videoverk är timingen och tempot mycket viktigt och en viktig komponent i att förmedla känslorna i filmerna utöver att flera av hans verk är direkt kopplade till specifika låtar precis som hos Dave Allen.

Dave Allen, video: nufactsemerge 1-4. Foto © Niklas Hansson Courtesy of ELASTIC Gallery and Dave Allen

I Allens verk blir vi akut uppmärksamma på hur minnet omformas genom återberättande och hur vi alla i varierande grad är opålitliga som sanningsvittnen. Till skillnad från hos Kjartansson är det genom det vardagliga, den närmast banala realismen i verket, som osäkerheten i relationen mellan det vi får återberättat och den händelse som återberättas aktiveras. Inte minst i relation till kamerans blick. Det är inte bara vår perception utan kamerans sanningsbärande objektiv-itet som börjar ifrågasättas. Gränsen mellan fiktion och verklighet vidgas och faller samman.

De medverkande i Nu Facts Emerge´s röster är resonerande, kåserande, jordnära, vardagliga och verket blir genom detta mer av en utforskning av hur minnet sviker oss genom åren, hur det förändras, hur vi i återberättandet adderar och drar ifrån. Vi omskriver våra liv här exemplifierat genom en vardagshändelse i livet för en grupp ungdomar i Skottland på åttiotalet återberättat av en grupp medelålders personer. Något liknande skedde i Akira Kurosawas film Rashomon där Handlingen cirkulerar kring ett mord och hur dess händelseförlopp uppfattats helt olika av fyra olika vittnen (inklusive offret själv via spiritistiskt medium). Händelsen återberättas med så olika perspektiv att det blir svårt för oss som åskådare att fälla ett slutgiltigt avgörande om vad som egentligen hänt. Minnet blir lite som ett sår som man petar i och som inte riktigt läker, till slut blir det en ärrbildning som lägger sig över det ursprungliga jacket och kanske läker det ihop så att man inte ens ser såret längre. Eller blir det ett rejält ärr som i sin tur alstrar nya minnen och kanske blir det ett sår som aldrig läker som alltid pockar på uppmärksamhet.

Om Dave Allens verk är en betraktelse över hur minnet skiftar och ändras beroende på person och hur det kan alstra en fundamental osäkerhet om vad som exakt skedde, alstrar också verket självt en sådan osäkerhetsfunktion i relation till trovärdigheten till dess övergripande berättelse. I flera av berättelserna återkommer Dave Cave vilket var Dave Allens smeknamn i kompisgänget i åttiotalets Skottland. Han har själv både en distinkt närvarande frånvaro i verket och är motorn som allt utgår ifrån, i ett försök att förstå vad som verkligen skedde den där morgonen en söndag i Skottland, men är det allt? I den sista sekvensen där John pratar över de iscensatta bilderna säger han i förbifarten ”like that drummer in Abba” något jag inte hörde ordentligt förrän vid tredje titten men inte förstod vad det refererade till. Eftersom verket aktiverar ens undersökande drift var jag tvungen att ta reda på vad det handlade om. Det refererar till Ola Brunkert, fd trummis på alla Abbas skivor som dog efter att ha ramlat genom en glasdörr i sitt hus på Mallorca. Han skar sig så illa i halsen att hans försök att stoppa blödningen med en handduk inte hjälpte för att stoppa blodflödet i tid och han kollapsade i trädgården innan han hann påkalla hjälp.

Och plötsligt blir jag osäker på om Dave Allens verk är ren fiktion, förutom just den i förbifarten snabbt fällda meningen, eller om det bara är jag som blivit för misstänksam i mina försök att närläsa verket. Det i en bisats sagda om trummisen från Abba får mig att undra över om det bara var något som John kom att tänka på när han försökte minnas det som skedde på åttiotalet eller om det är här allt började för den övergripande berättaren Dave Cave. Någonstans uppstod ett irriterande litet minnessår som bara måste petas i och som kanske inte läks ens med tidens gång. För att citera John Lennon, ”I believe time wounds all heels”.

Svante Larsson är medlem i Verkgruppen. konstnär, skribent och tidigare lektor i fotografi på Konstfack. Där var han också ansvarig för kursen Fotografins och videokonstens historia. Svante Larsson är utbildad på Institutionen för Konst, Konstfack Stockholm 1996-99. 

Ragnar Kjartansson – Född 1973 i Reykjavik, isländsk performancekonstnär, målare, skulptör och musiker, representerade Island på Venedigbiennalen 2009, mottagare av Ars Fennica-priset 2019. Visas tillsamman med de andra nominerade på Sven-Harrys Konstmuseum tom den 19/1 2020.

Dave Allen – Född 1963 i Glasgow, Skottland, bor och verkar i Stockholm. Allen arbetar i olika medier, teckning, måleri, ljud, video, performance och installation. I sina verk undersöker han hur musik sprids och mytologiseras; med andra ord, hur ett musikstycke kan förvärva olika kulturella kopplingar och associationer som sträcker sig bortom dess formella sammansättning, text och orkestrering. Senaste soloutställning i Stockholm på Elastic Gallery - Eight Days a Week, Nu Facts Emerge, 16/11 – 14/12.