Två verk som har Korsika som sitt möte.
Elina Brotherus Sebaldiana. Memento Mori, 2019.
W.G. Sebald Campo Santo. En text utgiven 2003.
Det finns en röst som viskar, ”kom” eller ”memento mori”. Kom ihåg att du är dödlig eller än tydligare utpekande som engelskans "Remember you must die".
Elina Brotherus. Tombeau imaginaire 3 / Imaginary Burial Place 3, 2019, 80 x 120 cm, Tombeau imaginaire 5 / Imaginary Burial Place 5, 2019, 90 x 108 cm, Tombeau imaginaire 11 / Imaginary Burial Place 11, 2019, 90 x 120 cm, Tombeau imaginaire 16 / Imaginary Burial Place 16, 2019, 80 x 120 cm, Tombeau imaginaire 20 / Imaginary Burial Place 20, 2019, 90 x 127 cm, Tombeau imaginaire 25 / Imaginary Burial Place 25, 2019, 90 x 120 cm, Tombeau imaginaire 26 (édition), 2019, 32 x 32 cm.
Elina Brotherus vandrar på ön Korsika där W.G. Sebald vandrade före henne. Iakttagelser utgår från den text som blev hans Campo Santo. De döda i svart klädsel finns där. Hennes klädnad är svart, hennes skugga tar färg av landskapet, där hon kliver in i kamerans bildfält. Hon – den besökare som stannar upp, begrundar, stirrar, lyssnar, blir själv. En del i det landskap som Sebald beskriver och som berättar om de som varslar om eller är döden. För hur är det. De kommer, säger Sebald, ofta lite hukande, kortare, deras ansikten ser ut att upplösas som på en gammal filmremsa som skadats, och de viskar. De kommer. Döden förebådar sig. Sebald skriver Korsiskas berättelse, kyrkogårdens berättelse om de döda som finns runt oss men kanske inte längre har plats i de miljonstäder som är fyllda av människor. Eller så måste en vara extra, ytterst uppmärksam för att de ska märkas. Och ändå.
Elina Brotherus. Hôtel de Sebald 2 / Sebald's Hotel 2, 2019, 80 x 106 cm.
Brotherus tar in på samma hotell som Sebald i Piana. Hon sitter i en tom matsal, i profil, tittar ut mot havet. Väntar. Bilden tycks knyta an till Sebalds tankar. Där hon, Elina Brotherus sitter, står linneservetterna vackert brutna på bordet och hon som sitter där är en ensam gäst. Bordet närmast betraktaren har servetterna i sina servettringar. Ständigt där, likt de viskande, berättande döda som också besöker ön eller bara gäster som kommit någon dag innan.
En vacker bild som samtidigt sätter objektet, Brotherus själv i sitt bildfokus. Hon själv, det objekt hon skapat för sin konst. Genom hennes verk finns hon framför sin kamera, framför betraktaren. Berättar det hennes historia, möjligen, men inte nödvändigtvis ett personligt narrativ. Några få undantag finns som hennes text till detta verk Sebaldiana. Memento Mori. Starkast syns det ta fasta på ett sökande efter den framtid redan inträffad, platsen för ens döda kropp.
Om jag inte läser hennes text, om jag inte läser Sebald grips jag ändå av detta oändliga betraktande efter något i den natur som visar sig framför henne. En förunderlig starkt förmedlad känsla av att vara där, och att som Sebald ändå försöka att simma i det vatten som tycks gå uppåt. Det en inte kan få någon riktigt förnimmelse av. Att överleva. Hon, Elina Botherus, tar sin plats i verket.
Jag vet inte hur länge hon inbjöds att vara på ön. Dagarna måste ha stannat i minnen av ljus och ljusets skiftningar och absorberandet av det skimrande, och ibland hotande, mörka ljuset, det som Brotherus tar i besittning och låter fånga hennes svartklädda gestalt.
Om den blå luggen speglar himlen, det vet jag inte. Speglingen är något som återkommer i hennes arbeten. Inte i något annat verk har jag sett henne så påtagligt förändra sitt utseende. Använt sig av det blå. I Sebalds text är färgen svart. Blå finns inte. Elina Brotherus har en viktig och djup insikt om verk av författare, kompositörer, konstnärer som bildar meningsskapande lager i hennes konst. De reenactments, återuppföranden, som hon skapar omfattas av kunskap, allvar och med en möjlig blinkning till betraktaren. I tidigare verk har hon bland annat använt sig av konstnären Baldessaris lista han gjorde till sina elever över vad de kan fotografera. Brotherus har tagit flera av dess uppgifter till sig. I bilden Tombeau imaginaire 26 i sitt verk Sebaldiana. Memento Mori står hon, likt Caspar David Friedrich, med ryggen mot oss, och tittar ut över ett landskap. Likt och ändå inte. Det finns flera att upptäcka, möjligen en viskning även de till de som enligt Sebald, ibland syns framträda inför oss.
Elina Brotherus. Plage de Sebald 1 / Sebald's Beach 1, 2019, 100 x 120cm / 120 x 145cm.
Hon placerar kameran på stativet och landskapet fogas in i sin bestämda ram. Elina Brotherus tar sig in i den ramen, än som en liten skepnad avlägset långt bort, än i bildkanten nära oss. Från himmel och klippor kommer ett ljus som färgande lägger sig över hennes kropp, över bildytan. Ena dagen, andra dagen bildar molnen en dramatisk, beskrivande bakgrund. Jag söker det blå, hittar små fragment, på en vägg, ett tak över ett skjul djupt i en dalsänka. Inte något nödvändigt att observera men något blicken söker. Det lekfulla, då hon vadar med nakna ben och kjolen uppdragen ut i ett grunt vatten och höga trädstammar slår följe. Ses hon även i det vidsträckta landskapet rent utav som fulcina själv, skörderskan, som Sebald hört omtalats. Med boken nära sig blir tolkningen möjlig. Må vara men bildernas styrka bär sig själva.
Elina Brotherus. Herbarium Piansense 12, 2019, 19,0x14,0 cm (cyanotype photogram), Herbarium Pianense 41, 2019, 28,0x19,0 cm (cyanotype photogram).
Sebald plockar några växter på kyrkogården i Piana, likaså gör Elina Brotherus. Hennes blir till ett hommage till hennes mor som, hon skriver, föddes samma år som Sebald men dog 16 år före honom. Av de växter hon plockar gör hon cyanotypier på de akvarellpapper hennes mor inte hunnit komma att använda. Vackra som dessa blå cyanotypier är förmedlar även de en viskning från en död. En förflutenhet som vävs in i minnen genom något förlorat och upphittat.
Elina Brotherus. Hôtel de Sebald 4 / Sebald's Hotel 4, 2019, 90 x 67 cm.
På hotellet sitter Elina Brotherus på sängen och ser ut genom fönstret mot en himmel som ännu inte är natt. Hennes följeslagare, Marcello taxen, ligger stilla bredvid, uppmärksamt väntande på en rörelse som skall skicka iväg den gula bollen på en resa i en annan riktning.
Verklighetens Korsika med doft och ljud förmedlar inte bilder. Dit söker jag mig inte. Att få se verket i en utställningssal och sitta framför Sebaldiana. Memento mori vore stort.
Iréne Berggren är fotohistoriker, curator och kritiker.
Elina Brotherus lives and works in Helsinki, Finland and Avallon, France. She has an MA degree in Photography from the University of Art and Design Helsinki (now Aalto University) and an MSc in Chemistry from the University of Helsinki. She started exhibiting internationally in 1997. Her works are in public collections including the Pompidou Centre, Paris, Kiasma Museum of Contemporary Art, Helsinki, Moderna Museet, Stockholm, Museum Folkwang, Essen, and MAXXI, Rome, to name a few. Her work has been given prominence in numerous art and photography books and magazines. She has published eleven monographs, most recently ‘Seabound. A Logbook’ with AKO Kunststiftelse and Kehrer Verlag. She has been awarded, among others, Carte blanche PMU, France, in 2017, the Finnish State Prize for Photography in 2008, and the Prix Niépce in 2005.
Sebaldiana. Memento mori
Before I first visited Corsica, I read a collection of text fragments by W. G. Sebald, building blocks for a book about Corsica that was left unfinished at his premature death. Sebald as a writer is highly unusual and difficult to classify: between essayist, novelist and historian, he is scholarly without being dry, poetic without sentimentality, touching on deeply humane topics of post-war Europe with a great sense of historicity. His use of photographs within his books has inspired many artists.
Sebald writes about a certain hotel on the steep red cliffs overlooking the village of Piana on the Western coast of Corsica. His narrator goes to swim from a close-by secluded beach and nearly doesn’t make it back to shore. In the village cemetery he observes the small weeds that grow between the tombstones, nature’s modest ones, unplanted and unplanned, in stark contrast with the looked-after but austere cemetery plantations of Sebald’s native Germany. He then talks about the relatively recent use of cemeteries in Corsica. The old habit was to bury the dead in a beautiful spot in their own land, perhaps under a particular tree, or on the slope behind the house where they could continue to contemplate the view on their ancestral territory. The poorest ones who had no land were simply put in a common grave or in ravine in the mountains.
Sebald became my guide to Corsica. I went to places he mentions: the forest of Aitone and the massif of Bavella, the hotel, the beach and the cemetery in Piana and its backcountry with sculptural rock formations. I was remembering my dead. I looked for places so beautiful that I would like to bury them there, were I Corsican. I collected humble weeds at the cemetery of Piana to make a herbarium.
My father was a hobby photographer and gave me my first camera. When my mother was widowed at the age of 37, she went to art school and had four years of fulfillment. I’m a photographer because of my father, but because of my mother I’m an artist.
My mother died four years later at the age of 41. She was born the same year as Sebald but died 16 years before him. Recently I found some aquarelle paper that she hadn’t had time to use. The sheets had suffered from humidity, were spotted, partly moldy. It is this paper that I used to create my Herbarium Pianense, the cyanotype herbarium of the cemetery. Thus this work became an homage not only to the Island of Beauty and to my favorite writer, but also to my mother, Ulla Brita Brotherus, née Sommar (1944-1985).
Elina Brotherus
Helsinki, January 29, 2020.