I år kom vi upp till torpet mycket senare än vanligt och efter mycket längre uppehåll än någonsin. Under våren har vi, som så många andra, följt Folkhälsomyndighetens presskonferenser och påbud –skulle vi få resa? Skulle vi Stockholmare få lämna Sveriges värsta smitthärd och riskera sprida viruset vidare ut i landet?

Gräset var knähögt på gräsmattan när vi äntligen kom upp och inte bara gräset, vi har alltid ansett att gynnandet av biologisk mångfald även bör inkludera gräsmattor! Förutom daggkåpa, vit- och rödklöver, gullvivor, teveronika och blåklockor har den ett starkt inslag av maskrosor. Nu vajade de senares fröbollar som skira, luddiga, planeter i trädgårdens vidsträckta solsystem. När vi vadade fram genom gräshavet mot trappen exploderade de i skyar av små plymförsedda asteroider och spred sig genom luften, fastnade i hundens päls, i våra kläder och vårt hår ­– fick oss att nysa… Det slår mig att maskrosbollar till formen är förvånansvärt lika just det coronavirus som spritts över världen det senaste halvåret. Bilden av coronaklotet med sina taggiga spröt, som finns i alla bildflöden, skapar möjligen en artificiell förståelse av vad det är som pågår, men gör knappast pandemin begriplig. Kanske fäster sig coronabollarna vid oss som maskrosludd? Sprider sig som ogräs verkar det ju göra… och lika vackra… kronjuveler…

Vi lever i en medierad värld. I ett ständigt mer intensifierat bildflöde. Vi är inte bara förförda och inspirerade av bilder, vi är styrda och manipulerade. Kanske mer än någonsin? Krav på kunskapen att kunna läsa bilder, borde rimligtvis gå hand i hand med mängden bilder vi presenteras för! Hört det förut? Sedan Edward Bernays [1], Freuds systerson, sadlade om från beteendevetare och psykoanalytiker till reklammakare på slutet av1920-talet och på allvar etablerade reklambildens inflytande över oss har behovet ständigt ökat. Sedan han avslöjade den obeskrivliga makt bilden har över våra sinnen, har dess enastående manipulativa förmåga att tala om för oss vad vi vill ha, att skapa behov, värderingar och åsikter, spritt sig som maskrosfjun över det globala samfundet och, vågar jag påstå, in i så gott som alla mänskliga medvetanden. Men varifrån kommer inflytandet bilder har över oss?

Bilden har gått från att vara rit, en hyllning till gudar, magiskt åkallande av högre makter, genom konstnärligt skapande från historiens vagga in i rymdåldern, antropocen, till bilder genererade med artificiell intelligens. Från den mänskliga strävan att försöka synliggöra det som ligger utanför människan – till att det som ligger utanför människan skapar bilden av oss själva. Konstform till påverkansform… eller är det tvärtom? Bilden i sig är vad den alltid varit, ett medel att uttrycka sig. Att gestalta och återskapa skönhet. Att kommunicera och utöva makt och inflytande. Att vidarebefordra information. Ett medel att nå ut- och att nå in. Ett verktyg att upplysa, men också styra och dupera den enskilda och massan. Bilden idag har färre uttalade koder och symboler än, säg en renässansmålning som är ett komplext meddelande för den som har kodnycklarna att läsa den, men den är fortfarande laddad av underförstådd symbolik. Dagens bilder har också fått så obeskrivligt många flera fötter. Som en tusenfoting, lika hissnande snabbt och ohejdbart, myllrar de genom cyberrymden, flerfaldigas på en miljondelssekund i lika många nya exemplar på lika många skärmar i hem på jorden. De tar sig in i vardagens alla skrymslen och vrår och förändrar vår uppfattning om tillvaron. Ger oss en bild som kanske inte är vår egen, av inte bara omvärlden, utan av vår egen, närmsta värld – och vi vet inte om det. Det finns teorier om att människans språk utvecklades för att kunna sprida information [2]. Det är i sig inte så anmärkningsvärt, utan ganska logiskt, men det verkar samtidigt som om den viktigaste funktionen, eller säg informationen, inte handlade om villebråd eller eventuella hot – utan om oss själva. Vi utvecklade vårt språk och vår storslagna hjärna, som i sig påverkat hela vår utveckling och fysik, för att kunna skvallra. Yuval Noah Harari beskriver det som att det viktigaste för oss som sociala varelser var och är att kunna hantera relationer. För en överlevnad som bygger på gruppens sammanhållning, inbördes samarbete och fördelning av olika funktioner, är förståelsen och vetskapen om det enskilda såväl som allmänna agerandet och de olika relationernas komplexitet avgörande. Att skvallra, eller dela information om varandra blir livsviktigt för att kunna veta vem man kan lita på, vem som gör det den skall och vem som sviker. Kanske är det här som bilden föds? Blir den förlängda förmågan att fortsätta kommunicera också i sin fysiska frånvaro? Människans tidsperspektiv är kort. I jämförelse med jorden, bergen, haven som rör sig i geologiska cykler om miljontals år är människans vistelse på jorden försvinnande flyktig, såväl på gruppnivå som individnivå. Men under den korta tid vi kravlat runt på jordens yta har den inbördes kommunikationen och informationsflödet om varandra alltså varit central. Ur den aspekten blir bildens makt över våra sinnen lättare att greppa.

I spåren av tryckeriernas mekanisering och sedermera automatisering, för att inte tala om digitalisering har inte bara det skrivna ordet– utan i högsta grad bilden, den bildburna informationen, briserat som en maskrosboll i vinden i kaskader av frön som tar sig in överallt för att slår rot. Intressant nog har inte avkodandet av bilder spritt sig på samma sätt som förståelsen av det skrivna ordet. De flesta av oss är nära nog analfabeter när det kommer till att läsa bildbudskap, eller ska vi snarare säga genomskåda dem. Parallellt med vår brist på krass analys och distans, är vi däremot mästare på att intuitivt fånga upp och anamma det underliggande budskapet. Bilden förför oss, talar till helt andra sinnen än hjärnans analyserande av text, kanske helt enkelt för att vi är vana vid att lita till våra ögons vittnesbörd? Jag har själv sett det, så jag vet att det är sant. Att det vi sett har passerat genom massa kanaler, att det beskurits, justerats, manipulerats av bakomliggande ekonomiska intressen, politiska skäl eller helt enkelt ”bara” färgats av den som tog bilden och satte den i sitt eget sammanhangs världsbild och tolkning… är inte riktigt en psykologisk skärskådning vi hinner med i det överflöd av bilder vi utsätts för.

Georg Gebner [3] studerade långtidseffekter av TV-tittande på sjuttiotalet och jämförde med svaren på enkätundersökningar om hur utbredd folk upplevde att kriminaliteten var. Han upptäckte att de som såg mycket på TV, både fiktion och nyheter, formades av det mediala överslaget av våld och tolkade sin omvärld som mycket farligare och våldsammare än den de facto var. Fotografiet och filmen betraktas instinktivt som objektiva återgivare av verkligheten, men förhåller det sig verkligen så? Barthes skiljer i sin essä Bildens retorik [4] på bilders sätt att samverka med text som avlösning och förankring, där den första kompletterar texten med information som saknas i texten och den senare istället förstärker och fördjupar det centrala i texten. Vad innebär det egentligen när gränsen mellan fiktion och fakta blivit så diffus? Vi kan följa utvecklingen av ett krig i närbilder på plats, för att sedan zappa över till en krigsfilm med samma dramaturgi. Vi presenteras med människors faktiska behov i en dokumentärfilm, för att nästa stund få våra egna fiktiva, men plötsligt mycket övertygande behov väckta av en reklamfilm. Hur förhåller vi oss till det alltmer osynliga gränslandet däremellan?

Hur balanserar vi mellan de sanningar som kolliderar i vårt undermedvetna och till de ständigt ökande behoven vi övertalas hysa, produkterna och upplevelserna som skall föra oss till den fulländade tillvaron genom konsumtionen?

Du köper ditt liv, du köper dig status, du köper dig attraktiv… genom pengar, javisst, men också genom bilder. Instagramkonton, facebookkonton, websidor, chattar, bloggar översvämmas av bilder där vi säljer oss själva och vår tillvaro. Bilder av vår framgång som marknadsföring. Jagstärkande. Bekräftande. Hur många likes har du fått? Vi blir även hela tiden sålda av internetjättarna som låter oss saluföra våra liv. Information är makt och makt är pengar.

Informationens makt är möjligheten att ständigt tjäna mera pengar. Du lämnar hela tiden spår efter dig i den digitala världen, i den nätbaserade virtuella verkligheten. Inte bara när du rör dig där, utan i princip genom allt du gör, när du handlar, när du tittar på film, den reklam du stannar vid, de ord du söker på, vilka områden du rör dig i, hur intensivt du läser en e-bok, vad du talar om i telefon… eller till och med vad du talar om med telefonen avslagen liggande bredvid dig. Som i ett gigantiskt spindelnät fångas varje rörelse upp och förvandlas till en vara som kan konsumeras av en producent som vill att du skall konsumera mera. Informationen du lämnar efter dig genom det mönster ditt beteende skapar är till salu. Som forskaren Anna Felländer på KTH säger: Information är det nya guldet [5]. Det började med Bernays insikt om hur du genom att basera marknadsföring på att studera människors beteende kan styra deras beteende. Det fortsätter med oavbruten insamling av information genom AI, som sedan, allt som oftast utan vår vetskap eller aktiva godkännande, säljs vidare till tredje part. Liksom konsumtionen galopperar bortom all kontroll, långt bortom planetens gränser, har tekniken möjliggjort effektiviseringar och vinstmaximering, men också spridningen av värdefull information långt snabbare än vår hantering av vidföljande etiska konsekvenser. Och där, mitt i flödet, BILDEN. Bilden av oss själva. Bilden av världen, Bilden av samtiden hemligt förpackad och levererad till oss just så som vi förväntar oss finna den. Så som våra sökningar, vår konsumtion, vårt rörelsemönster i den virtuella såväl som reella verkligheten format den. Algoritmer skapade av oss, om oss, för oss. Allt medan jättarna håvar in sina jättevinster. I bakhuvudet gnager frågan; finns det egentligen ett intresse av att vi medborgare skall lära oss läsa bilder? Kanske är jag formad av ungdomens lyssnande på Ebba Gröns Staten och kapitalet [6], om maktens lakejer som sitter i samma båt? Jag blir inte fri frågan, i detta marknadsorienterade samhälle där tillväxten är alltings mål och mening: Är det alls meningen att vi skall utvecklas till självständiga individer i kraft av att kunna tolka informationsfloden på individuella premisser?

Är det möjligen så, att vi inte bara lever i den mest medierade av världar, att vi aldrig någonsin varit så styrda av bildernas dolda budskap som nu, hur utbildade och världsvana vi än vill se oss? Vi är formade in i bildbudskapet, integrerade med det. Den framgångsrike mannen, den attraktiva kvinnan, den lyckliga familjen, det perfekta hemmet, den avundsvärda semestern, den fantastiska måltiden, den fulländade tillvaron och det lyckliga livet… Vi vet alla hur lyckan ser ut, vi bidrar själva till att hålla liv i den bilden. Inte minst i sociala medier frodas bilden av det åtråvärda – och kanske är den sann – vi vet också vad som skall till för att nå dit. Lycka har blivit en konsumtionsvara.

Tankarna går oförmedlat till några strofer av Gustaf Fröding [7]:

Jag köpte min kärlek för pengar
För mig fanns ej annan att få
Sjung vackert i skorrande strängar
Sjung vackert om kärlek ändå

Det finns förstås också en annan bild. Många tusen andra bilder. Men om vi håller oss kvar vid den mediala, digitala bilden, finns idag en genom historien unik möjlighet att få tillgång till och förmedla information, nya verklighetsbilder. Att diskutera och socialisera och alliera oss oaktat geografiska avstånd. En möjlighet till kommunikation, till upplysning, till synliggörande och delaktighet. Eller, som Harari skriver, till skvaller, vår tillvaros innersta kärna. Vi kan själva medvetet skapa eller visa bilder, sätta händelser och agerande i rörelse. Vi kan själva använda informationsflödena, vidareförmedla bilder och budskap. I högre grad än någonsin finns utrymmet att, med vår egen uppfinningsrikedom och uthållighet som den kanske största begränsningen, nå ut till andra människor, att visa vår världsbild. Om det nu handlar om de lyxresor vi unnar oss på andra sidan jordklotet eller om att skapa en gemenskap mellan alla dem som brinner för att hejda klimatförändringarna... Handlar bilder om drömmar? Om den uråldriga drömmen om lycka och framgång, det goda livet. Ett bättre liv. Drömmar formade av människans otåliga, nyfikna strävan och upptäckarlust? Hennes behov av att just kommunicera? Att skvallra? Eller mer förlåtande; att hantera relationer. Att göra tillvaron begriplig.

Vi konsumerar bilder och bilderna får oss att konsumera. I någon bemärkelse kan man väl säga att vi också konsumeras av bilder. Vi formas av dem och de styr vår upplevelse av världen, de styr den inriktning vi väljer för våra liv… Nej, inte bilden. Det finns alltid någon bakom bilden. Det finns en orsak att vi matas med de bilder vi matas med. Då menar jag inte en övergripande konspiration som medvetet och ondskefullt förslavar oss. Jag menar den tillvaro vi format omkring oss, de omättliga behov vi förankrat hos oss själva, hur vi är medskapare av ett samhälle vi ser som självklart och oundgängligt, fastän att det var fullkomligt otänkbart bara en generation bort. Fastän att det kommer vara fullkomligt omöjligt en generation framåt. Där står vi nu, i samtiden. I samtidens medierade värld. För ögonblicket omsvärmade av bilderna över pandemins maskrosboll, dess spridning, omfång och framfart. För ögonblicket en aning begränsade och hejdade i vår egen framfart. Kanske att en annan bild långsamt kan börja ta plats? En ny maskrosblomma slå ut sin lysande sol mot himlen. En ny världsbild, en ny samhällsbild, en ny självbild? Kanske till och med en ny framtid? Den flyger i luften, svävar som ett frö i vinden.

Pia Siri Isaksson är ansvarig utgivare för VERK tidskrift samt skribent, konstnär/fotograf och miljövetare. Hon har en BA (Hons) i Fine Art Photography från Glasgow School of Art och en MSci i Miljö och hållbar samhällsbyggnad från Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm.

Cecilia Edefalk (1954) född i Norrköping, bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och har även gått linjen för grafisk formgivning på Konstfack. Edefalk arbetar huvudsakligen med måleri som oftast utgår från ett fotografi. Edefalk har haft flera separatutställningar på renommerade gallerier och institutioner som Gladstone Galery i  New York, The Art Institute in Chicago, Bern Kunsthalle och Moderna Museet i Stockholm, hon har även deltagit i ett stort antal grupputställningar som Documenta i Kassel, Tramway i Glasgow, Charlottenborg i Köpenhamn, Biennalen i São Paulo med flera.

TILLBAKA | NÄSTA