Bilder: Odd Uhrbom. 1-3) Gruva / Malmberget (1968), 4-6) Fagersta (1979), 7-9) Bolivia (1980), 10-12) Palestina (1969), 13-15) Afghanistan (1983).
Likt andra bildskapare med behov av att se vad som döljs bak realitetens ytor borrar sig Odd Uhrbom (f.1941) genom segment efter segment av mänskligt leverne. Trots motstånd och tröghet ger Uhrbom varken upp eller efter. Han är en människa som mitt i vår tid engagerats av frågeställningar kring orättvisor i samhället. Oavsett då om detta samhälle är beläget i södra Amerika, Afrika, Asien, Europa eller i Sverige med dess förhållanden som specifik utgångspunkt för kamerabilder. Han har formulerat sitt tekniska recept och lever med det istället för att anpassa sig till vad modet föreskriver. Något som är betydelsefullt just idag då vi har en ny form av dokumentär fotografi.
Odd Uhrbom är en enveten fotograf som obönhörligt söker sig till faktum. Han är en man som tar ställning med kameran. Obekymrad om eventuell straffpåföljd har han sökt sig genom gruvgångar i Bolivia och flyktingläger i krigszoner. Han har tagit parti för strejkande gruvarbetare. Han har även fotograferat i Medelhavsområdet Israel – Palestina, där han uppmärksammat den problemfyllda situationen. I Afghanistan har han färdats på farofyllda vägar, för att undersöka förhållandena i den både krigsdrabbade och terroriserade nationen. Till Afrika, till Ghana reste han med en studiegrupp men bröt upp och bosatte sig i en mindre by för att på egen hand undersöka levnadsförhållandena.
Av det förstår man att han inte är ute efter förkonstling; att estetisera omvärlden och försköna motiven. Uhrbom är en politiskt medveten person och har sitt hjärta till vänster. Uppväxt inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen var det naturligt att vid middagsbordet få information om arbetarnas villkor i verkstäder och industrier.
Han är född i Norrköping och uppväxt i Köping. Troligen tillhörde han den omfattande gruppen av fyrtiotalister vars politiska medvetenhet förstärktes av proteströrelsen mot Vietnamkriget.
Men han arbetar inte bara mot orättvisor utan för också talan för fotografikonsten som egenart. Det gör han genom att engagerat delta i hemstaden Uppsalas föreningsliv och ständigt plädera för att fotografen skall vara närvarande i samhällslivet.
Studiet av Odd Uhrboms bildkonst och förhållningssätt övertygar betraktaren om att metodiken är den klassiska reportagefotografens. Efter smärre kurser på uppväxtorten kom han i tidigt 1960-tal att bli elev vid Kursverksamhetens Fotoskola i Stockholm. Skolans lektor var Christer Strömholm, som senare blev en av de få svenska fotografer som uppmärksammats utomlands. Under Christers ledning lärde sig Odd den metod som världens reportagefotografer brukat under lång tid. Detta oavsett om de arbetar för tidskrifter som LIFE eller lokala dagstidningar, nämligen bildreceptet med negativfilmen TRI-X, filmframkallaren D-76 och den lätthanterliga småbildskameran. En instrumentkombination lika naturligt för fotograferna som det är att spela blues i Bb gemensamt för jazzmusiker världen över. Genom att förhålla sig till den typen av fotograferande vet man som bildskapare att man likt jazzmusikerna har vänner världen över. Och hos vilka man kan få stöd, bistånd och kanske låna mörkrum, samtidigt som man uttrycker ett engagerat förhållningssätt till omgivningen.
När de fysiska, optiska lagarna under tidigt 1800-tal förenades med de kemiska och fotografikonsten uppstod kunde människan för första gången avbilda sig själv. Det dröjde inte förrän man började betrakta omgivningen. Exponeringstiden var till en början alldeles för lång för att människorna skulle kunna figurera framför kameran. Däremot var gatorna, husen, monumenten orörliga. Framför dessa byggnadsverk och på gatorna kan man emellertid i de allra äldsta bilderna uppfatta oskarpa och diffusa liksom undanglidande figurer. Rätt snart lyckades det dock vetenskapen att framställa ljuskänsligare negativmaterial. Omvärlden avtecknades mer skarpt och med kortare exponeringstider varvid rörelserna blev frusna. Människan kunde fotograferas i rörelse.
SVÄRTA – SVENSKA FOTOGRAFER I DEN TUNGA INDUSTRIN 1968–1974 – YNGVE BAUM, JEAN HERMANSON OCH ODD UHRBOM som visades på ARBETETS MUSEUM 23 november 2019 – 23 februari 2020. I slutet av 60-talet växte missnöjet med arbetsförhållandena på industrier runt om i Sverige. 9 december 1969 inleddes en strejk i den svenska gruvindustrin. Orsaken var bland annat missnöje med arbetsmiljön, bristen på inflytande på jobbet och ett nytt ackordslönesystem. Strejken spred sig snabbt och som mest omfattade den omkring 5000 arbetare. Detta kom att bli en väckarklocka för makten. Under samma tid skildrades arbetsmiljön och stämningen på industrier runt om i landet av tre fotografer, oberoende av varandra. Yngve Baum, Jean Hermanson och Odd Uhrbom gav med stöd av erkända författare som Sara Lidman och Folke Isaksson ut fotoböcker som visade arbetsförhållandena och som uppmärksammades i debatten kring arbetarnas rätt. Först fem decennier senare skulle dessa bilder för första gången komma att samlas i en utställning. Här ovan bilder med fokus på Odd Uhrboms verk. Installationsbilder: Linda Bergman. Utställningen producerades av Landskrona Foto och visades efter visningsperioden på Arbetets museum på Norrbottens museum i Luleå.
Den brittiske advokaten och fotografen Roger Fenton skildrade under tidigt 1850-tal kriget på halvön Krim i Svarta Havet. Striderna pågick mellan å ena sidan ryssarna och å andra turkar, britter och fransmän. Men Fenton lyckades av tekniska skäl inte fånga attackerna, kanonskotten och själva dödandet. Däremot kunde han i förväg skildra truppernas uppställningar, läger och marketenteri. Han kunde efter bataljerna fotografera i dödens dal där kanonkulorna låg på marken som svarta runda stenar.
I bilderna fanns dock inga sårade människor, inga lik. De hade i förväg städats bort enkom för att de inte skulle vara synliga i bild. Fenton hade ett uppdrag. Hans bilder tillkom för att vända den växande opinionen mot kriget i såväl England som Frankrike. De styrande ville ha folkets sanktion för att fortsätta kriget. Vad man inte informerade om var att de flesta soldaterna dog i tyfus och kolera och inte av direkta stridshandlingar.
Av annan dokumentär karaktär var de fotografier som utfördes under det amerikanska inbördeskriget eller under 1871 års revolution i Frankrike. Där gömdes varken liken eller de sårade undan! Fotografierna ger en klar bild av krigets vansinne. Men både Fentons bilder, de anonyma fransmännens och amerikanernas är värdefulla för de beskriver en annan tid än vår och visar också fotografikonstens utveckling.
I sent 1800-tal förstod insiktsfulla fotografer att kameran var ett instrument med vilket man kunde förändra förhållanden i samhället. Engelsmannen Paul Martin fotograferade i de brittiska storstädernas slum. Jacob A. Riis fotograferade invandrarnas ohyggliga förhållanden i New York och framförde att ”slum skapar kriminalitet”. Lewis W. Hine skildrade exploateringen av minderårig arbetskraft och lyckades med sina starka fotografier få till stånd lagändringar som kom att reglera arbetslivets villkor för barnarbete. Senare under 1930-talet fotograferade Walker Evans, Dorothea Lange, Russel Lee och andra bildskapare förhållandena i den ekonomiska depressionens USA. I Sverige fotograferade Sune Jonsson förändringarna för jord- och småbrukarna. Till den här gruppen av fotografer kan man inkludera Odd Uhrbom. Istället för att arbeta som press- eller reklamfotograf väljer han att söka sig till andra yrken inom fotografbranschen för att slippa dagtinga med sin politiska uppfattning. Vid drygt sjuttio års ålder har Odd Uhrbom hunnit med att göra en rad böcker och utställningar. Särskild uppmärksamhet väckte boken Gruva där texten var skriven av Sara Lidman.
Den engagerade bildkollektionen adderad med bildskildringarna från andra världsdelar ledde till att Odd Uhrbom 1991 erhöll FIB/Kulturfronts kulturpris. Han är en ansedd fotograf och har som sådan engagerat och starkt berättat om den värld vi lever i. 2017 visade han sina fotografier på Konstmuseet i Uppsala. Samtidigt beskrev han muntligt sitt farofyllda liv världen runt inför en entusiastisk publik.
Leif Wigh skriver återkommande i VERK tidskrift och han beskriver texterna på detta vis:
Det här är texter om minnen och om mötet med kulturen. Om personliga hågkomster av upplevelser och möten. Möten med fotografer och möten med fotografier. Bilder som konstfullt i sig handlar om möten med människor, landskap, byggnader och föremål. Beskrivningar av liv. Frågeställningar, nyfikenhet och ett försiktigt sökande efter ljuset i det mångåriga arbetet.
1971 tog Svenska staten över ansvaret för de samlingar som föreningen Fotografiska Museets Vänner (fmv) bragt samman. Förutom kollektioner från olika svenska föreningar och förbund ingick Helmut Gernsheims dubblettsamling och professor Helmer Bäckströms fotografihistoriska samlingar i det omfattande materialet. Samlingarna överfördes till Fotografiska Museet i Moderna Museet från de olika stationer som tidigare förvarat det.
Åke Sidvall som arbetat för Fotografiska Museets Vänner anställdes av Pontus Hultén för att fortsätta vårda samlingarna.
Moderna Museet blev 1976 en enhet i Statens Konstmuseer efter att ha varit en avdelning underställd Nationalmuseum. Sidvall erhöll samtidigt en intendenttjänst och heltidsanställning. Intresset för konstarten fotografi var inte särskilt påfallande inom organisationen. Men som Moderna Museets chef Pontus Hultén tidigare uttryckte det: Fotografi, ja det kanske kan vara bra att ha!
Förutom en rad epokgörande utställningar under det sena 1970-talet och under 1980-talet så utvecklades och utvidgades gradvis avdelningen Fotografiska Museet. Inrättandet av en konservatorsateljé där Håkan Peterssons forskning kring fotografiskt material, historiskt som nutida, kom att utgöra en viktig del i avdelningens verksamhet. Biblioteket förbättrades och utvidgades kraftigt genom den fotografiintresserade bibliotekarien Peter Schultz anställning under decenniet. Litteraturen registrerades och klassificerades genom att datoriseringen äntligen tog fart med Peter Schultz som pådrivande faktor. Namnet Fotografiska Museet avlägsnades senare och då vid inrättandet 1998 av den fristående myndigheten Moderna Museet i samband inflyttandet i nybyggnaden på Skeppsholmen i Stockholms ström.
Själv kom jag med i verksamheten runt 1972 som styrelsemedlem i fmv. Och året därefter som projektanställd av Moderna Museet. Fast anställd som intendent blev jag, inte helt problemfritt, hösten 1977 efter framställningar härom av Karin Lindegren dåvarande chef för Moderna Museet. Därefter var jag verksam i Moderna Museet fram till höstkanten år 2004 och avslutade då min verksamhet med en utställning om Man Ray. Under tiden arbetade jag även som expert för framställandet av fotografiska texter i Nationalencyklopedin.
Texterna som publiceras i VERK är baserade på personliga upplevelser. LW.