Anna Strand - Collecting I, Sailor Press, 2022.
Collecting I
Av en slump hörde jag talas om samlaren I. Efter en tids tvekan kunde jag inte motstå min första impuls att kontakta henne. Med utgångspunkt från utvalda objekt inledde vi en konversation som fortsatt.
I:s hem är under ständig, men samtidigt så långsam, förändring att det kan missförstås som konserverat. Vid närmare titt finns trevare mot andra rum och tider utsträckta. En läsning av yttervärlden som inte vill bli färdig är innefattad.
I samlar och jag har samlat på I genom ett urval som avslöjar något om henne och samtidigt väcker något hos mig. Parallellt med att jag fotograferat hennes samlingar, har detta något skrivits fram i korta texter. Ett något som har med ritualer, tid och kroppar att göra. På tal om kroppar, jag är ett samlande jag, i detta verk sammanblandad med I.
Anna Strand - Collecting I, Sailor Press, 2022
I (du) ringer mig
Du säger att du har 40 cm tom yta vid ditt köksbord. 0 cm tom yta vid ditt arbetsbord. Du ringer mig för att säga att du måste rensa för att kunna arbeta. Att du börjat rensa för att kunna arbeta.
Samlingarna trängs, kan inte andas. Du beskriver dem som kapslar innehållande tusentals frön till berättelser. Gravidmagar som väntar på att föda. Tiden är nu. Tiden rinner ut. Det är tingen, det som finns i dem och det som kan läggas till. Av dig, mig och den som har lust.
Olivia Laing skriver om vännen Larrys verk [1]. Ett verk som hon bokstavligen lever med när hon under en längre tid lånar hans lägenhet. Det består av hundratals bortslängda, ofta ofärdiga broderier. Köpta på loppmarknader och gradvis hopsydda till en praktfull cape. Laing beskriver capen som ett totemobjekt som ger henne kraft. Kanske för att det är ett samarbete som inte involverat någon direkt kontakt eller närhet mellan människor, men som ändå tycks skapa band, som fört samman en grupp främlingar utspridda i tid och rum.
Även ditt sätt att samla har potential att föra samman människor. Det som blir är till, och av, dig. Det som blir är till, och av, dina barn. Det som blir är till, och av, dina barnbarn. Du beskriver en lek där föremål plötsligt blir något annat. Vem som helst kan plocka upp vad som helst och berätta vad det är. En hållare för hushållspapper blir en gigantisk mascaraborste, en sten blir en potatis.
Du samlar ständigt och överallt. Du samlade till exempel medan du arbetade i brödfabrik i slutet av nittiotalet. Vissa dagar stod du på stationen där bröd och frallor packades. Det fanns särskilda föreskrifter för hur de skulle se ut för att sändas vidare till försäljning. Du bestämde dig för att rädda en del av de bröd som egentligen var tänkta att kasseras. De hamnade i ditt hem på spikar på väggen och i behållare lite här och där. Du identifierade dig med dem och deras individuella, skeva skönhet. Genom ditt samlande fick både du och de bekräftelse. När jag cirka tjugo år senare vill fotografera dem har de förvandlats till stora, ömtåliga skorpor. Jag tar med bananlådor och bubbelplast för att säkert kunna frakta dem till min ateljé. Då skrattar du och påminner mig om att det bara är bröd. Om de går i bitar är det inte mer med det och dem. De är bara bröd, men för mig intensivt laddade genom din berättelse.
Det som blir är till, och av, mig. Det som blir är till, och av, de som tidigare varit i kontakt med objekten. Det som blir är till, och av, den som vill ta emot och fortsätta. Det som blir är inte uteslutande materiellt, utan också en konversation, ett pågående. Jag tror att du samlar för att konversera, inte konservera.
Louise Bourgeois skriver om Sigmund Freuds samlande på kulturföremål och antikviteter. Genom henne framstår hans samlande som motsatsen till ditt, det vill säga konserverande. Det bekräftar det som redan är bestämt av institutioner, akademiker och antikhandlare. Ett samlande som verifierar vad som är historiskt och ekonomiskt värdefullt. Trots det föreställer Bourgeois sig att det för Freud fanns en kraft i och bortom objekten. Att de gav honom en känsla av att han hade grepp om historien och därmed om sin egen plats i den [2]. Kanske ville han också, genom att fylla sitt kontor med objekten, kommunicera sin status till patienter och andra besökare. Hans samlande skulle kunna förstås som ett monologiskt och auktoritativt uttalande snarare än en inbjudan till konversation. Inte särskilt socialt, men likväl ett samlande med större social än personlig betydelse.
Konversation med I
Du berättar att ett av dina barn säger att dagen då du är borta hyr de en container och ställer den under din balkong. Genom fönstret kommer allt att falla. Du säger att det finns en rå, men hjärtlig ton mellan dig och dina barn. Och jag vet att det är sant, för jag har fått känsla och smak för din ton. Kanske är den er gemensamma.
Du säger att när du är borta ska ett av dina andra barn bo i lägenheten, hon ska öppna loppmarknad. Hon kommer att sälja allt för fem kronor, hon kommer att bli rik. Jag tror att dina närmaste vet vad samlandet betyder för dig, men också att de förstår att samlingarna i sig bara är en utgångspunkt för något annat.
Du opponerar dig när jag kallar dig samlare. Men jag är samlare och tror mig likna dig. Jag samlar för att synliggöra, stryka under och ändra på saker och ting. Kanske till och med för att ta kontroll över tiden. Samlandet har liksom språket en performativ makt. Samlande, sammanblandande, sammanställande är makt, eventuellt inbillad eller symbolisk, men ändå fungerande.
Anna Strand - Collecting I, Sailor Press
Epilog
Samlingarna infiltrerar läsaren (dig). De dagdrömmer, flyttar långsamt gränserna för vad som kan samlas, tänkas och sägas.